Longji

Nu är det snart ett år sedan Christina Alvner och jag reste runt i Kina med vår vän Shu. Jag kom alldeles av mig i min reseberättelse, men nu hade jag en liten lucka mellan jobben och började titta på mitt bildmaterial. Några av de sista dagarna tillsammans med Shu, reste vi runt i trakterna kring Guilin i södra Kina. Christina berättade om de dagarna redan i september förra året.Här kommer ett bildspel av vårt besök i Longji, som ligger i Longsheng, berömt för sina fantastiska terrassodlingar i bergen. Jag tyckte mycket om den platsen. Det var så härligt att komma till en lugn plats utan biltrafik. Här var en helt annan ro.

Xingping - Vår elfte dag i Kina

Här kommer en dag till från Christinas och min resa till Kina i våras. Christina berättade om den redan i juni. Precis som hon, har jag svårt att välja bort bilder från den här lilla staden. Ni får ursäkta om jag visar liknande bilder. Här skulle jag vilja stanna. Jag börjar med vår morgonpromenad och avslutar med mina filmbilder av vår dag.

Här kommer folk på väg att handla dagens matvaror. Bambupinnen på axeln eller barnbarnet på ryggen.  Alla bär "arméskor".

Mycket folk i rörelse.

Landskapet kring staden är förtrollande.

Här är hamnen dit vi kom föregående dag. Kolla vattenhjulet intill muren.

Barnbarnet får vara med på jobbet.

Väldigt trög deg kräver arbetsplatsanpassning.

Både Chris och jag fastnar förstås för alla hundar. Vi hade ju innan vår resa fått höra om att man äter hund i Kina. Därför var det så härligt att se att de hundar vi mötte hade ett så trevligt liv. Jag som är matte till surkäringen Ylle, såg med glädje alla harmoniska fria hundar i gatuvimlet.

Spännande caféinteriör.

Kontoret på fickan, verkstan på gatan....

Det byggs för fullt. Gjutning av bjälklag.

 

Här kan man få akupunkturbehandling på gatan.

Kolla nålarna!

 

Ännu en verkstad på gatan

Utsikt från vårt hotellfönster.

Här och där i stan satt ambitiösa ungdomar och tecknade. Shu berättade att han rest hit under sin utbildning för att måla miljöer.

Ännu en godmodig hund!

Torkning av pomeloskal.

Skor och kläder på tork...

Tionde dagen i Kina

Efter ett långt uppehåll, fortsätter jag min berättelse om Christinas och min resa i Kina i våras. Vår vän Shu, som var vår värd och ciceron i Kina, är nu tillbaka i Sverige igen och  för några dagar sedan träffades vi på restaurangen i Stockholm där han jobbar. Min berättelse har nu kommit fram till vår tionde dag i Kina. Christina har berättat om den här och här.
Vi har kommit fram till Liuzhou, där Shus familj bor. Efter en natt på hotell fick vi träffa hans familj.  Det var en fredag. Varje fredag träffas Shus svåger och hans vänner och äter frukost tillsammans. De är nu alla pensionärer. Den lagstadgade pensionsåldern i Kina är 60 år för män och 55 år för kvinnor, men i praktiken är många ännu yngre. När Kina skulle gå över till marknadsekonomi  sades många upp för att de statliga företagen skulle effektiviseras. Många kom aldrig in i arbetsmarknaden igen. Jag vet inte hur gamla de här herrarna var, men de verkade i alla fall yngre än 60 år. Mysigt att ha en rutin att äta frukost tillsammans en gång i veckan!
Sedan hämtades vi av Shus kompis Liu, som var så generös och skjutsade oss runt i sin bil några dagar.
Här kommer min lilla film:

Tågresan till Liuzhou

Så gjorde vi vår längsta tågresa. Drygt trettio timmar från Xían till Liuzhou. Christina har berättat om den. vi delade sovkupé med ett gäng kinesiska pensionärer, som bjöd oss av sin reskost.

Någon slags liten pirog med köttfyllning.

 Vad gör man på en sån lång resa. Shu fick vara vår tolk, så vi kunde prata lite med våra medresenärer. Tittar på landskapet medan det är ljust. Men det är långa timmar. Nu kom min reseponcho till användning.
Inte som plagg utan som tidsfördriv.

Den här bilden tog jag i förmiddags. Ponchon har legat hopskrynklad sen den långa tågresan.

Jag började brodera på den tidigt i våras, som någon kanske sett tidigare på bloggen. Jag hade tänkt att pilla in något från varje plats på resan, men det blev inte tid till så mycket sånt.

 I Louyang broderade jag såklart en liten Buddha från Longmen-grottorna.

På den här tågresan började jag på en buskpion, till minne av Pionfestivalen.
Jag fick aldrig någon användning för ponchon på Kinaresan. Vi hade ju tur med vädret. Men det var ändå värt besväret att släpa med den...





Det är skönt att ha något att göra såna här långa tågresor och det ger något att prata om med sina nyfikna medresenärer. Jag kommer nog att släpa med den på framtida färder också.

Promenad i Xían

 Den goda ankan och sällskapet i förra inlägget gav mig energi att dyka ner i mina Kinafoton igen. Jag orkar inte berätta så mycket. Jag leker vidare med att blanda bildspel och små filmsnuttar den här gången. Det är i alla fall roligt för mig själv... så kravlöst. Ibland blir det bra, ibland hoppigt och störigt. Här kommer en snutt igen, från vår lediga dag i Xían.

Guldankan

Man behöver inte åka till Kina för att äta god Peking-anka! Faktum är att den ganska nyöppnade restaurang Guldankan på Hornsgatan 136, serverar en anka som vida överglänser den Christina och jag åt i Beijing.
 Där, i Beijing hade vi försökt få bord flera gånger på en berömd restaurang. När vi var där med Shu, var ankan slut när vi kom. Då gick vi till en liten restaurang som köper resterna av den "fina" restaurangen när de styckat sina rostade ankor. Det var gott, tyckte jag då.

När så Christina och jag återvände till Beijing ett par dagar innan vi skulle resa hem, gav vi oss sjutton på att få smaka en riktig Pekinganka. Ena kvällen gick vi dit vid sjutiden. Då var det så mycket köande människor att det såg ut som vårdcentralen en måndag. Så vi vände och tog lite grillat i Hutong-gränden nära vårt hotell. Sista kvällen satsade vi på att komma vid öppningsdags. Ändå fick vi köa i en vänthall i nästan en timma för att få ett bord. Nu var förväntningarna ganska höga.

Elegant värre var det. Varje bord fick en värd som servade och svansade. Vår var rätt tvär och snorkig. Så kom kocken och styckade ankan vid bordet. Den måltiden kostade lika mycket som alla våra tidigare restaurangbesök tillsammans.

 

Man äter Peking-anka inrullad i ett filo-degsbröd tillsammans med gurkstavar och purjolöksstickor. Här hade jag laddat på alldeles för mycket för att det skulle gå att rulla snyggt. Shu hade visat oss hur vi skulle göra, den där första ankrestkvällen.

Vi var lite besvikna när vi gick från Quanjude - "Diners Paradise".

Häromkvällen träffade jag Christina igen för att äta Peking-anka.  Nu hade hon trummat ihop några av sina bästa vänner. Det spöregnade när vi möttes utanför restaurang Guldankan.

Dörren till restaurangen stod öppen och vi välkomnades av en varm doft från elden som sprakade i vedugnen. Därinne hängde ankor på rad och rostades. Då och då kom kocken med en lång krok och flyttade om dem.

Nästa anka på kö.

Det blev en väldigt trevlig kväll!
Tack Chris, för att du kom med ett så bra initiativ!

 Till förrätt delade vi på en anka. Den var gudomligt god. Vi blev också visade hur man kan rulla sin ankrulle med hjälp av ätpinnar. Det klarar jag inte så bra. Fingrarna får duga!
Sen valde vi var sin varmrätt. Det blev nio goda rätter att provsmaka.
Gott, gott! Det gör jag gärna om!

Hua Shan

Så fortsätter jag min fotoberättelse om Christinas och min fantastiska resa i Kina i april i år. Efter en natt på järnvägshotellet i Xían for vi med buss tio mil österut för att se berget Hua Shan. Här kommer ett litet bildspel.

Ett litet bildspel

Jag provar mig fram och leker lite med iMovie.

Pionfestivalen

Varje år firar man pionernas blomning med en grandios festival i Louyang. Det råkade vara just den helgen då vi var där. Det är en stor händelse. Folk kommer långväga ifrån för att se blomsterexplosionen. Det var nog delvis därför det var så fullt på tåget från Beijing.

  Vi tog en mopedtaxi till den största Pionparken. Det kändes lite småläskigt att vingla omkring i det lilla fordonet mitt bland all tung trafik. Kolla taxiförarens inbyggda varma handskar. Smart och enkel lösning, som mycket annat i Kina.

Shu betalar. Minns inte vad det kostade, men billigt var det.

  Våren var lite sen i år och blomningen hade knappt börjat. Det måste vara vanskligt att pricka in rätt helg för festivalen. Pioner blommar ju överdådigt, men snabbt övergående. Det minskade inte besökarnas entusiasm. Folk klampade omkring i blomsterfälten och letade upp de exemplar som kommit igång. Fotoivern var stor även här.

 Många sorter fanns där.  Här en enkel men oemotståndlig blomma.

 Lite ogräs antagligen:) Trevligt med ett hederligt Löjtnantshjärta ibland alla överdådiga pioner.

Blomsterfotografer av alla sorter. Här är några proffs som diskuterar bästa vinkel och bländare.

 Trädgårdsarbetarna jobbade på.

 Sensuell knopp, eller hur?

 ...och överallt poserades det. Här knäppte jag just när flickan släppte de tillkämpade leendet och pustade ut.

 ... Sugen på en ananasklubba? Flugfritt exponerad i ett terrarium.

Här kunde man köpa nymålade solfjädrar med blomstermotiv.

Anakronistisk dam. Traditionellt vitsminkad med mobilkameran i högsta hugg.

Blomsterkärleken planteras i den unga generationen.

Festivalkommers

Utanför området kunde man köpa mer ätliga produkter. Någon som vet vad som säljs här?

Christina behövde köpa plåster till sitt skavsår, så vi uppsökte ett apotek. Apotekarens söner var upptagna med dataspel.

De levde sig in i leken. Fin kostym eller hur?`

Något som jag har väldigt svårt för är att se inspärrade fåglar som den här stackaren.

Sen bar det av mot Xían.  Den här gången hade vi fått tag på åtminstone en sovplatsbiljett. Med lite förhandling med konduktörerna kunde vi sitta där alla tre. Så länge det var ljust var det spännande att se landskapet vi for igenom.