Det påminde mig om att jag lovat visa bild på min tatuering. Jag har haft en liten mejl-växling med en av mina uppdragsgivare som just ska påbörja en cellgiftsbehandling. Jag berättade om min tid som skallig. För 10 år sedan drygt opererade jag bort en stor del av ena bröstet.
Christina Alvner har tagit fotona på mig utanför FOX ateljéfönster.
Ulf Malmros berättade i sitt sommarprogram för några dagar sedan om sina reaktioner på ett besked om en tumör i ryggen. Han jämförde sin egen reaktion med hur han skulle skildrat det som regissör. Att han höll masken och inte visade de dramatiska känslor som skulle krävts på film. Det var ett väldigt fint program, som jag kan rekommendera er som missade det att lyssna till på webben.
Jag själv blev förvånad över min egen reaktion på cancerbeskedet. Innan jag fick min bröstcancer, var cancer nog den största skräcken i mitt medvetande. Jag fick beskedet av en läkare på Sofiahemmet dit jag blev remitterad av min gynekolog. Det var en överdrivet MEDKÄNNADE kvinna, som la huvudet på sned och med vemodig röst behandlade mig som ett offer. Jag blev förbannad. Komma här och känna - här måste handlas! Som tur var hamnade jag sedan på KS hos Elisabet Lidbrink, som var en läkare som passade mig perfekt. Tumören blev ett gemensamt projekt som skulle fixas. Skräcken att kunna dö ifrån mina barn fanns där i bakgrunden, men den knuffades snart undan av kamplust. Och något slags lugn, med accepterande av att livet kan bli kort eller långt, men mitt ansvar är att göra det så bra som möjligt. Det var egentligen bara de alltför långa veckorna innan tumören opererades, som jag upplevde som riktigt jobbiga. Jag minns att vi for till Duved på sportlovet under den perioden. Den skidsemestern hade jag svårt att njuta av riktigt.
Innan jag skulle inleda cellgiftsbehandlingen fick jag gå och beställa en peruk. Den använde jag en enda gång, på ett släktkalas. Jag kände mig jättedum. Det var obekvämt och kändes fjantigt. Det var inte "jag". I stället skissade jag på den lilla ödlan som jag sedan gick till East Street Tattoo och fick gjord. Det blev som en liten besvärjelse, eller trotshandling. Jag trivdes rätt bra som skallig sedan. Några år senare när håret vuxit ut och folk i min omgivning pratade om att de saknade den lilla ödlan, rakade jag av allt hår och lät den titta fram ett tag.
En tatuering till har jag. Då man tog mitt bröst rök bröstvårtan. Den rekonstruerades sedan av en bit av den andra. Vårtgården tatuerades av en sköterska på KS. Men den tatueringen visar jag inte här.
