Aprilväder

När jag vaknade på lördagsmorgonen, snöade det ymnigt. Samtidigt sjöng fåglarna för full hals. Men på eftermiddagen tittade solen fram. Ylle och jag tog en runda i skogen mellan Lillsjön och Örnässjön.
Det var närmsta hundpromenad när vi bodde på Saltstigen. Jag saknar närheten till storskogen där jag bor nu.
Det pyttelilla bildspelet gjorde jag mest för att testa att lägga in ljud från ajfånen. Fåglarna sjunger ju som sjutton nu. Inga underbara bilder precis... ett par bilder är från träsket mellan de båda sjöarna.

Här finns en spång. När jag går här minns jag ett äventyr min dotter Lisa, Krumelurens mamma,  råkade ut för när hon var liten. Det var innan begreppet Curlingföräldrar var uppfunnet.... Lisa var sju eller åtta år gammal. Hon hade just börjat rida. Fritidspersonalen skulle påminna henne om när det var dags att gå till bussen för att hinna till ridningen. Det funkade för det mesta, men en dag missade Lisa bussen. Rådig som hon var redan på den tiden, tog hon cykeln. Hon fick inte cykla på stora landsvägen, så hon tog vägen genom skogen.

Då hamnar man på det ställe vid "träsket", som finns med i det lilla bildspelet.
Där finns en skylt: CYKLA EJ PÅ BRON  ... Aj aj! Nu blev hon osäker...Lisa tänkte inte på att hon kunde leda cykeln över, stressad som hon var. I stället tog hon vägen runt Örnässjön. Det är en omväg på flera kilometer. Det började dessutom ösregna och stigen blev smalare. Cykeln fastnade i leran och Lisa fortsatte till fots. Nu hade hon gett upp att hinna till ridskolan, hon var helt enkelt vilse i skogen.
Efter en  bra stund skymtade hon byggnaderna vid Örnäs musteri och konservfabrik. Dit kom hon ledsen och dyngsur och utan cykel. En vänlig man som jobbade på fabriken tröstade, följde med ut i skogen för att hämta cykeln och skjutsade henne hem!!  Det var ett äventyr det.

Grafikskolan

Nu närmar det sig utställning för eleverna på Grafikskolan i Stockholm. 7 april kl. 16.00 öppnar vernissagen på Fullersta Bio Konsthall. Yngsta dottern Maya är i full gång med att slutföra sitt bidrag. Som alltid är det nervöst och stressigt... ska hon hinna få det klart i tid? I går kväll blev Ylle och jag inkallade som assistenter. Ylle kände sig genast som hemma. Hon har varit där många gånger, redan när storasyster Lisa gick på skolan.

Här kommer några smygtittsbilder på arbetet med Mayas verk. Det ska bli en stor bild av många små delar. Tekniken är screentryck på textil och med broderade inslag.

Maya trycker på återanvända tyger och stuvbitar som länge legat i vår källare och väntat på att bli använda.

Den här blomman ska sedan klippas ut och monteras i kollaget.

Flera detaljer från en förstorad teckning ur Mayas skissblock har blivit kombinerade i tryckramen. Ramarna vi använder köpte Lisa och jag när vi gjorde ett gemensamt arbete inför att företaget Misa firade 15-årsjubileum. Man kan se spåren i duken, det är de rosafärgade fläckarna är rester av tryckfärgen vi använde då.

Så här blev vår Misa-bild. Det är en affisch i A2-format. Sex färger användes... det betyder att samma papper trycktes sex gånger. Mycket passningsarbete och planering av vilken ordning färgerna skulle tryckas i. Ingen bild blev riktigt den andra lik.

På festen när 15-årsdagen firades, fick alla gäster (100-tals) en bit av bilden. Vi hade styckat den i A6-bitar, så att de som varit delaktiga i Misas utveckling fick var sin pusselbit med sig hem. Några ostyckade bilder blev det förstås också.

Kvinnokraft

Atbetet fortsätter med sommarens projekt, att stenlägga syrénbersån. Här kommer en liten lägesrapport i rörlig bild. Maya hittade en perfekt trappsten, som vi flyttade från ett dike till sin rätta plats.

Välkommen fikapaus

 Jag ligger fortfarande efter i tidschemat. Men jag knappar in. Nu målar jag det som skulle levererats i fredags. För att effektivisera målar jag två bilder på samma papper och har sex bilder på gång samtidigt. Då tjänar jag in torktid... och så blir det roligare.

 När Maya knackade på med hembakta äppelmuffins fick vi en liten extrapaus. Ylle blev minst lika glad som jag.

De fina muggarna jag köpte i Striberg hos Bi är perfekta på jobbet. Formen med den insvängda kanten är jättebra när man tar med sig muggen till skrivbordet. Stadig och ingen spill-risk.

Ylle har börjat löpa och får ha brallorna på. Kanske hormonerna hade sitt finger med i spelet när hon sjöng så vemodigt häromdagen.

Maya på Nyckelviksskolan

Jag såg att Maya gjort ett inlägg idag på hennes och syrrans blogg Nästan & Klart, om klassens utställning på Nyckelviksskolan som vi såg förra veckan. Som stolt morsa lägger jag också upp några foton därifrån.

Grodan är så fin tycker jag. Lennart och jag fick ett av grodtrycken i julklapp. Nu håller de på med keramik och där blir det fler grodor, titta här!

 Maya går på allmänna linjen och får prova på lite av varje. Här är ett av hennes screentryckta tyg.

 De hade en flamencodansare som modell. Här har någon av Mayas kurskamrater gjort en skulptur av honom.











Krumeluren var inte så intresserad av konsten. Mer av trappor och plastmuggar.

Porträtt i brist på kamera

Jag har varit på "föräldradag" på Nyckelviksskolan idag. Min dotter Maya går på den allmänna linjen där. Nu är de inne i en period med oljemåleri. Tyvärr kan jag inte bjuda på några inspirerande foton därifrån - för jag hittar inte min kamera.

I stället får tant Ester, som jag berättat lite om tidigare, bidra med ett porträtt. Nyckelviksfolket höll som bäst på med självporträtt. Stafflierna trängdes med speglar färger och flitiga ungdomar. Oj vad det såg spännande ut. Blir sugen!

Flickan på bilden är troligtvis målad i Indonesien under andra världskriget. Tant Ester, hade just genomgått en skilsmässa och mådde pyton. Hennes bror Erik Lundqvist, jobbade med skogsavverkning i Indonesien (eller om han redan slutat med det... Han insåg tidigt faran med att avverka regnskog och övergick till att skriva böcker ) Brorsan Erik, ville hursomhelst muntra upp sin syster och bjöd henne att komma och hälsa på. Så hon tog sin treåriga dotter och for iväg på ett fraktfartyg. De hade inte varit länge borta förrän kriget bröt ut. Det gjorde att de blev kvar flera år där tills kriget var över.

Saker, saker och saker

Vi fortsätter vårt idoga arbete med sakerna i våra föräldrars hus. Ibland hittar vi märkliga ting. Den här plastgrejen omsorgsfullt instoppad i ett skåp satte myror i huvudet på oss.

Till sist gissade vi på limpbärare.

Men när vi vred och vände på den kunde vi läsa "Cariolier" ingjutet så prydligt....

... och så Tupper Corporation. Jag har varit på två Tupperware-parties i mitt liv. Båda gångerna avslutades tillställningen med att man fick gissa funktionen på märkliga små plastsaker. Den som gissade rätt fick behålla grejen. Kanske var detta någon sådan pryl?
Nu när jag satte mig vid datorn googlade jag mig fram till att det är en sak att bära ett antal Tupperwareburkar med. När gör man någonsin det? Och varför sparas sånt?


Nu har det blivit dags att köra det första lasset till auktionskammaren. I sista stund innan vi stängde kartongerna kom min yngsta dotter och hennes kille för att se vad de ville ha av alla grejer. Mina två äldsta barn har redan varit här. Lisa fick ihop en bra hög, men Olle ville bara ha de musikinstrument vi hittade. Det här paret med sin pyttelilla etta är också återhållsamma i sina önskemål.
Jag är lite som Olle och plockar bara sånt som hör till mina intressen... dvs det mesta av verktyg, läderhantverksgrejer, Tårtas penslar, hans och vännernas skisser och teckningar. (Tavlorna får vi slåss om min syster och jag.) Många saker åker i sopsäckar. Man blir som trött och blind. Idag var Lennart med till sopstation för första gången och råkade öppna en säck innan den for ner i containern. Det blev mycket som räddades ur förintelsen och bannor till mig. Han är oxe, liksom äldsta dottern Lisa. De har lite mer känsla för ting än såna där skorpioner som jag.

Bland allt skrot vi hittar finns också sånt som är något att ha. Här till exempel dök en för mig okänd Rörstrandsservis upp, långt undanstoppad i ett skåp. Min mamma pratade alltid om vilken fin auktion vi kunde göra av alla deras grejer. Jag som alltid tyckt det mest var bråte börjar tro att hon hade rätt. Tyvärr kan hon ju inte vara med om det roliga. Hon älskade auktioner. Många saker vi hittat på deras vindar har fortfarande auktionsfirmans små nummeretiketter på sig.

Huset i sig bär många minnen för oss och mina barn. Det dröjde mellan renoveringarna här och i köket finns såklart alla streck från barnbarnens höjd över havet. Min systers och mina streck målades över nån gång i början av sextiotalet.

Förra veckan var Krumeluren här och mättes. Han var då en centimeter högre än vår framlidna setter Pazer när han var som högst.

Här kan vi se gamm-schnauzern Muffas tillväxt. Hon som slutade sina dagar i våras 16 år gammal.

Även Johan, ett av våra marsvin, som faktiskt föddes ett jullov när vi var hos mormor och morfar, finns uppmätt. Som mest hade vi samtidigt 14 marsvin, innan vi fick stopp på eländet och lyckades sälja av till en mindre nogräknad zoo-affär i Linköping. Men av alla våra marsvin var Johan den mest personliga.

Min mamma var underbar med barn. Hon jobbade många år på dagis. Hon var en sån person som tog vara på barnens initiativ och fantasi. Jag minns att de en gång byggde en myrstack inne på hennes dagis, till den övriga personalens förfäran. Mina två äldsta barn fick all hennes uppmärksamhet och har många goa minnen. När min yngsta kom, hade hon börjat få de första symptomen på Alzheimer och börjat bli lite konstig, men även hon har några lyckliga minnen av sin roliga mormor. Skylten till Cirkus Lejonet sitter kvar i köket.

Catwalk i röran. Storasyster har hittat något tjusigt från sextiotalet som hon fortfarande kommer i.
Ett tag tänkte vi ha loppis med en del av sakerna, men det orkar vi inte. Nu packar vi i banankartonger för att skeppa till auktion.

Omaka äggkoppar... och en praktisk sak som bär fyra ägg att stoppa i kokande vatten.

Min mammas husmorsambitioner visar sig här och där.

De flesta av våra barnkläder hade säkert sitt ursprung ur denna mönstersamling.

Pappa Tårta jobbade på Saab i Linköping. Här en oöppnad förpackning Saabtändsticksaskar. Kanske något för Saab-nördar?

Porslin med minnen. Men man kan inte spara på allt. Mycket är naggat, men auktionsfirman skickar vidare till Myrorna om det inte går att sälja.

Ängeln ser lika trött ut som jag känner mig.

Oj, de här skulle vi haft, utbrister det unga paret vi har här nu. En oöppnad förpackning...

.... tackkort för uppvaktning vid studentexamen.

Oooo va fiiin. Håller med.

Celebert besök på ateljén

Maya kom till ateljén för att få hjälp att välja ut arbetsprover. Hon vill söka in på Nyckelviksskolan. Då dök också den andra dottern upp, med tillhörande son. En hel jury liksom.

Unge herr Nilsson hälsar handgripligen på moster Ylle.

Som moderligt slickar honom där det behövs.

Det är lite äckligt tycker herrn, men kul också.