Ylle och Johnny

Johnny och Ylle jobbar båda som hundar i ateljén på Terrängvägen i Västertorp. Inte precis ett perfekt par. Det har utdelats en hel del svavelosande gliringar dem emellan. Här har de dock skärpt sig och poserat  för fotografen. Vi anar ändå vad de tycker om varann.

Ylles nationaldag

Det var lite svettigt att klä upp sig inför nationaldagsfirandet tyckte Ylle. Men hon gillade sitt pärlörhänge.

De djuren de djuren

Häromkvällen var Lennart inställd på att ta ett bad. Efter ett tag sa han: Nä, det får vänta till i morgon, det var upptaget.

Erin tycker vårt badkar är en underbar plats.
Yllegumman har börjat löpa. Då infaller sångsäsången. Här är ett liten ljudupptagning jag gjorde med Lennarts ajfån.

Julfrisörerna

Efter familjemiddagen fick jag extra trimningshjälp av Maya och Iroda. Ylle tyckte det var alldeles onödigt, men vi övertalade henne och sa att med tre saxar går det tre gånger så fort.

Svansen mellan benen... det höll på att bli fatalt. Oj, jag trodde det var en hårtofs sa Maya. Allt avlöpte som tur var utan blodspillan och nu är Ylle som ny, med en ynklig Musse Pigg-svans som vanligt när hon är nytrimmad. Julfin!

Ylles hörna

Idag fick jag fick ett 9 år gammalt foto av Jessica. Det är taget på Ylles första födelsedag. Jag som bor i förorten kommer alltid sent till jobbet. Den här dagen hade mina kollegor Jessica och Christina överraskat med att byta ut de två skyltarna till Nacka-monumentet, Nackas Hörna till det för dagen mer passande namnet Ylles Hörna.

 De hade såklart fnissande hoppats att jag skulle se busstrecket på Ylles och min väg till jobbet. Det gjorde jag inte. Man går ju med ögonen i backen, särskilt när man går på gräsmattor där hundarna rastas. Men efter hurrarop och presentutdelning på ateljén, begav vi oss allihop för att beundra de snygga skyltarna. Födelsedagsbarnet poserar stolt.

Nacka-monumentet som är en skulptur föreställande Nacka Skoglund läggande sin legendariska hörna (som skruvades rätt in i högra krysset), besöks så gott som dagligen av Hammarbysupportrar och skolklasser på stadsorientering. Så även på Ylles födelsedag. En och annan blev smått förvirrad.

 22 september 1984 avtäcktes professor Olle Aldrins skulptur. Nacka föddes alldeles intill, på Katarina Bangata 42. Fox illustration där, Ylle och jag jobbar finns på nummer 40 på samma gata.

Tomater på gång

 Nu är alla tomatplantor ute. Jag tog i för mycket. När man sår ser det inte så mycket ut, men när det ska planteras om tar det plats. Nu står hinkar och byttor lite här och var i trädgården. Några är fortfarande ynkliga. Andra blommar så smått. Måste skaffa fler hinkar. Någon stackare står fortfarande kvar i sitt mjölkpaket.

 I äppelträdet surrar det. Men jag tycker bina är få i år.

Gullhunden är opererad och bär krage. Hon hade en liten brun knöl liknande en skrynklig bröstvårta på bogen. Som tur är var det inget farligt. På torsdag tar vi bort stygnen. Så skönt att vi slapp den förfärliga plaststruten. Kragen verkar inte störa så mycket. Men hon snarkar värre än annars och kommer inte in till sitt favoritställe under soffan.

Morgondopp vid Gröna udden

 Jag upphör aldrig att förundras över att samma gamla utsikt över sjön ser så olika ut från dag till dag. Gräsänderna verkar glada över att isen smälter undan.

 Även Ylle tyckte det var badväder.

Mirakel mot tågfobi

För ett drygt ett år sedan började plötsligt Ylle få panik när vi åkte pendeltåg. Hon har ju följt med mig till jobbet sedan hon var valp och vi har för det mesta tagit pendeln till stan. Det har alltid gått bra tidigare. Hon gillade åkturerna och blev alltid överlycklig om vi råkade sitta bredvid någon som klappade henne. Därför kom det som en total överraskning när hon började hyperventilera, darra, snurra runt, vilja komma upp i knäet bara för att genast hoppa ner igen - hon visste inte vart hon skulle ta vägen. Nu är hon tio år gammal, så i nästan nio år var det inga som helst problem.
Det har gjort att jag under året som gått hellre tagit bilen till jobbet. Inte bra för miljön och dessutom onödigt dyrt.

Jag har funderat över vad som triggat igång ångesten, men inte kommit på någon traumatisk händelse. Det enda som kanske spelat in är att jag skaffade iPhone ungefär i samma veva. Och satt och lekte med spel för att få resan att gå fortare. Kanske tappade hon förtroendet för mitt sätt att hålla koll på omgivningen när jag blev uppslukad av spelet. Därför slutade jag ta fram telefonen, men det gjorde ingen skillnad. Det konstiga är också att det fortfarande gick hur bra som helst att åka tunnelbana. Där är hon totalt avslappnad.

För ett tag sedan funderade jag på sätt att komma runt problemet. Jag tänkte att jag kanske kunde ta med en väska hon kunde vara i medan vi satt på tåget och gick till djuraffären för att leta efter en tillräckligt stor och ändå lätt transportväska. Jag hittade ingen bra modell, men fick tipset att köpa ett halsband som utsöndrar trygghetsferomoner. Det fungerar tydligen på hundar som blir skräckslagna på nyårsafton. Vi provade. Det gick bra första resan, men sedan var effekten borta trots att halsbandet skulle räcka en månad. Samma feromoner finns också på spray. Det kunde man ha tex för att spraya hundens plats i bilen för hundar som är bilrädda.
Nu har jag köpt sån spray. Fem minuter innan vi kliver på tåget sprayar jag nederdelen på mina byxor. DET HJÄLPER! Nu har vi åkt pendel några dagar utan problem.

Så nu gör jag lite reklam för denna mirakelkur: Adaptil

Med lite tur kommer vi att slippa sprayen om några veckor. Jag håller väl på så länge flaskan räcker så får vi se sedan.

Ett enda

Om jag går iväg utan kamera brukar jag alltid se något spännande och förbanna min glömska. I förmiddags hade jag kameran dinglande på magen. Solen värmde, taken droppade och fåglarna sjöng, men jag hittade inget intressant att träna med nya kameran på. Till sist fick jag ändå se en kråka gå och dona på andra sidan vägen. Jag hade Ylle i koppel eftersom vi just mött en hund vi inte känner. Därför var det lite besvärligt att få till skärpan med en hund som inte står still. Jag släppte kopplet för att komma åt reglaget... Så blev dagens enda foto en actionbild.

Kallt

 Idag vågade vi oss för första gången i år ut på isen. Det har ju varit minst sagt fram och tillbaka med vintern och sjön har frusit och gått upp i omgångar. Men trots att det varit under minus 20 grader några dagar är det fortfarande blöt sörja under snön på vissa ställen. För säkerhets skull följde vi i spåren av andra. Någons fina hjärta var brutalt överkört.

 Här är en som älskar kylan. Hon kutar som en dåre. Igår var det så kallt att ögonlocken frös igen varje gång jag blinkade. Det är inte skönt, men härligt att se SOLEN igen!

Höstvandring

Såna här klara höstdagar, kan jag ibland få med maken ut på hundpromenad. "Fast inte i skogen!" betonade han, när jag frågade. Ändå var det han som föreslog att vi skulle ta en tur utåt Skoklostertrakten, där vi kunde passa på att hälsa på vänner.

Vi traskade uppför en rullstensås som numera är naturreservat. Här uppe finns lämningar efter en fornborg från folkvandringstiden. Då var platsen helt omgärdad av vatten. Nu är den en höjd i odlingslandskapet, med rester av urskog. Fast det hunnit bli eftermiddag var spindelvävarna fulla av dagg.

Foto:Lennart Jönsson

Söndagen ägnade jag åt hundvård. Soppåsen blev strax fylld av ull och tovor.

Förkläde

 Ja, så här ser vi ut i våra förkläden, några av oss som jobbar i cafeet på Risten-Lakvik Museijärnväg. Den här bilden är från förra helgen.

När jag är ledig därifrån får jag själv agera förkläde. Frieriet fortsätter med oförminskad kraft.

Natt och dag väntar Knutte troget utanför huset.  När Kerstin, Ylle och jag går våra långa
morgonpromenader hänger han såklart med. Vissa bitar går vi utmed stora landsvägen. Därför tar vi med ett extra koppel till Knutte. Det vore ju förfärligt om han skulle bli överkörd. I början var han svårfångad. Han glider undan som en streetsmart strykarhund, men nu låter han sig truligt motvilligt bli kopplad den biten. Han har ju märkt att vi släpper honom så fort vi kommer av vägen igen.

 I hästhagen har det blivit tillökning. Ett litet stoföl och ett hingstföl. Jag tror vi får göra ett besök hos veterinären om en vecka, för att kolla om Ylle behöver en P-spruta.

Romans i Lakvik

Ylle har en trogen älskare här i Lakvik. Eller, kanske inte så trogen, han har säkert tikar lite här och var som han uppvaktar. Men Ylle är KÄR! Särskilt nu när hon höglöper. Det är lite sorgligt att behöva ingripa och begränsa. Hade det varit för några år sedan när jag letade fästman till henne utan att lyckas, hade jag nog blivit väldigt glad över ett gäng bastarder med de här två som föräldrar. Men nu är Ylle nio år och för gammal för sånt tyvärr.

Jag kan inte låta bli att låta dem kurtisera lite ändå. Knutte är så ömsint och artig. När det börjar gå lite för hett till och han börjar vilja rida, behöver jag bara ropa Hu! så springer han undan. Men han ger mig en lurig blick som säger att han kommer att försöka igen. Jag måste ha dunderkoll hela tiden!

Här kommer ett litet bildspel:

Rapport från två gräsänkor

Lennart är på konferens i Kanada, så jag och Ylle är gräsänkor. Jag skjutsade honom till Arlanda i ottan i lördags, för att sedan hasta iväg de dryga 20 milen till landet och jobba som volontär i Stationsfiket på Risten Laviks Museijärnväg. I brådskan glömde jag kameran hemma IGEN. Jag känner mig på något sätt naken utan kamera. Ajfånen använde jag några dagar, men i går fick jag nog och for och köpte mig en liten billig reservkamera. Den får vara kvar här på landet utifall jag blir utan fler gånger.

Den har i alla fall hyfsad närgräns, vilket inte min vanliga kamera har. Men färgerna blir helt annorlunda och jag får jobba mer i Photoshop. Ändå ser de ut som gamla instamatic-bilder.

Vattenhunden Ylle gillar det här regniga vädret. Det blir ju så många fler härliga pölar att njuta av.

Ååå! En pöl till. Bara ett snabbt dopp... hinner knappt knäppa förrän det bär iväg igen.

Vi går på kantarelljakt. Vinst varje gång!

I det här diket brukade vi fånga grodyngel när barnen var små. Vi hade dem i ett gammalt akvarium och släppte ut dem igen när de fått ben.

På kullen där mina sommarhästar hade sin favoritplats när jag var barn, står Folkes och Gretas gamla däckstolar kvar. De har stått på samma ställe i snart 60 år. Platsen gav kvällssol. Själva kullen skymde den nedåtgående solen vid gårdsplanen, så platsen är den bästa. Jag kan fortfarande se dem framför mig sitta och njuta av de sista värmande solstrålarna, med en whisky i handen. Fåren Jesus och Maria betande intill. De hade sitt lilla fårhus strax nere höger om kullen. Så tog Folke upp en gammal sliten psalmbok, rev ur ett blad och rullade en cigarett.

När vi går hemåt möter vi koflocken. Å vad jag saknar mjölkkorna.

Snart är det midsommar!

 Ylle provar blomsterkransen...

Vårfin

Igår var två i familjen vildvuxna.

Idag är åtminstone en av dem nytrimmad och med vårhalsband.

Ännu en bild från gårdagens promenad vid Edsviken.