Gravsättning

Nu har min pappa Tårta till sist blivit gravsatt. Det var flera år sedan han gick bort, men av olika skäl har det inte blivit av att gravsätta honom. Nu hade jag fått ett brev från kyrkogårdsförvaltningen att om vi inte ordnat med gravsättning före 7 december, skulle askan spridas i en minneslund i Stockholm. Det hade han inte gillat. Han tyckte inte så mycket om Stockholm och än mindre om stockholmare.

Det var puffen jag behövde för att komma till skott. Jag hämtade urnan, eller näverdosan i Råcksta krematorium. Där hade de gjort fint och ställt den på ett litet bord med två tända ljus när jag kom. Men det var inte helt lätt att få hämta askan. Jag visste inte vad kyrkogården i Linköping kallades och det måste antecknas på kvittensen. Papperen med räkningen för graven låg på ateljén. Som tur var fick jag tag i en kollega som trots att hon satt i möte var bussig att ta sig tid att leta fram papperet på mitt skrivbord i all röra.

Så for vi till Linköping. Jag har aldrig varit med om någon gravsättning förut, så jag hade inte riktigt klart för mig hur det brukar gå till. När min mamma dött hjälpte jag Tårta med begravning och kontakten med begravningsbyrå, men när jag några veckor efter begravningen frågade Tårta om när vi skulle komma till gravsättning, sa han att det hade han redan fixat. Då jag frågade  hur det gått till, sa han att han tagit en taxi till begravningsbyrån, hämtat urnan och åkt med den till kyrkogården, ställt den vid graven och sen åkt hem igen med den väntande taxin. Han hade inte sett till någon kyrkogårdspersonal. Visserligen var Tårta inte mycket för ceremonier, men jag undrade lite om det verkligen gått till så, eller om han börjat bli lite förvirrad i sin ensamhet.

Nu var jag i samma situation. Jag hade bokat gravsättning till klockan tre. Tänkte nog att någon vaktmästare skulle finnas där behjälplig... men kyrkogården låg öde förutom enstaka människor som besökte sina anhörigas gravar. Graven var grävd. På marken låg en grön filt, med en öppning just passande hålet. Nu blev vi tveksamma. Jag fick gå runt och leta länge och rycka i alla dörrar jag såg i krematoriet där jag antog personalen kunde finnas. Då mötte jag ett annat följe sörjande, med en urna under armen på väg ut ur byggnaden. De sa att det fanns någon längre in i något rum. Lite Kafka-artat irrade jag vidare. Till sist hittade jag personen. Och fick besked. Det var bara att stoppa ner urnan och ta oss den tid vi behövde, sedan skulle någon komma och skotta igen graven.

Jaha, då förstod jag att det gått till precis som Tårta berättat, när han gravsatte min mamma. Det kändes faktisk väldigt fint att få sköta det själv. Vi pussade på dosan och tog adjö av pappa/morfar/gammelmorfar/svärfar Tårta innan vi sänkte ner honom till min mamma, min mormor och min morfar.
Men det kändes inte bra att bara lämna graven öppen och gå därifrån. Så vi lade tillbaka jorden så gott vi kunde och satte tulpanlökar och Kungsängsliljor innan vi la tillbaka grästorven. Kanske kommer gräsklipparen att ta dem innan de hinner blomma, men om vi har tur kanske de låter dem växa ett tag.

Två år har gått

Fortsätter med mina Photoshopövningar. Jag hade bläddrat fram en bild jag gillar och upptäckte att jag använt den i bloggen för två år sedan. I går var det nämligen två år sedan min pappa Tårtas gamla hund Muffa fick sluta sina dagar. Märkligt att jag skulle välja just den bilden att öva på just idag. Jag minns både gubben och Muffa med stor värme.

Ene

 

Nu är jag på landet. Allt går i en lugnare lunk. Inte minst nätuppkopplingen. Jag tittar på era blogginlägg då och då, men sällan har jag tålamod att logga in. Det flämtar och vacklar fram några k i sekunden. Därför är det glest med mina kommentarer. 

Idag har jag röjt bland vårt lager av eneträ. Där hittade jag också denna figur. En påbörjad salladsgaffel som min pappa Tårta täljt.

 Varje sommar brukade vi alla tälja i ene, när det skymde. I skenet från brasan var det just lagom ljus att tälja. Det blev oftast smörknivar, men också saltkar, små skedar och en gaffel till julskinkan som liknade Erlander. Den här tanige salladsgubben väntar på sista bearbetningen. Den gör jag gärna, medan tankarna går till Tårta.

Han har gjort många mer eller mindre generande saker av ene. Alla mycket användbara. Den här kroken har fungerat i många år.

Hurra för Kanelbullen idag

Idag fyller min alldeles särskilda kanelbulle ett år.

Uj vad det hänt mycket under året som gått. När jag tittar på bilden från förra hösten då Krumeluren kom hem från BB, far många tankar genom huvet. Vad jag är glad att Tårta fick träffa honom. Och Muffa gammelhund strosar i bakgrunden. Då var vi fyra generationer i huset.

Nu är det bara Lennart, Ylle och jag.
Hur kanelbullekrumeluren ser ut idag kan man se här.

Vingtomten

Skaffaren efterlyste något från Esters tid på Saab i sin kommentar till min Linköpingspromenad. Jag hittade en Vingtomten från 1949 bland sakerna i huset. Det var en tidning i Blandar-format som några SAABare gjorde till varje jul. Ester och de andra från tecknaravdelningen stod för tecknandet, men även lustigkurrar från andra avdelningar var med. Också min pappa bidrog med ett antal karikatyrer. Tyvärr finns inte många signaturer, men en del teckningar kan jag härleda till upphovsmännen med hjälp av tecknarstilen.


Här har Ester varit framme. Hon har använt sig själv som modell.


Så här skildras ritkontoret. Smått rasistiskt i våra ögon, men på den tiden var det nog bara oskyldigt kul.


Tidsandan med tidsstudiemän och rationella lösningar kommer fram i följande bildsvit. Här känner jag igen Esters stil i rubriken. Men kanske har Tårtan gjort teckningarna...?







En fin serie utan ord om en arbetsdag för en tjänsteman på SAAB i Linköping:

Jag gissar att de hade väldigt kul när de knåpade ihop tidningen. Läsarna fnissade säkert också till de många porträtten av arbetskamrater.



Även SAAB i Trollhättan får vara med på ett hörn.


Testkörning i Halleberg:



Konstföreningen på SAAB var livaktig. Mina föräldrar vann många mer eller mindre fina konstverk vid det årliga konstlotteriet.


Kommentar till "den moderna konsten"


Ännu en blandarlik teckning. Den döda geten kommer igen här och var genom hela tidningen.


Jag går bet på den här rebusen. Någon annan som kan?

Geten igen. Jag har säkert hört om varför den finns med, men det har jag glömt. Tyvärr finns nog ingen kvar att fråga. Jag måste tyckt den var speciell, för när jag stickade min första tröja nån gång under gymnasietiden, stickade jag in den på bröstet. En av mina lärare kommenterade att tröjan var fin, men va' synd att geten hamnade uppochner! Jag svarade sårat: Ser du inte att den är död?


Här skojar man lite om direktören. Vid den tiden Ragnar Wahrgren. Notisen i hörnet kommer från tidningen Östgöten. "Hans villa på Hejdegatan 3 håller nämligen på att skakas sönder av den otillbörligt stora hastighet varvid bussarna kör förbi villan vid passerandet av korsningen mellan Hejdegatan och Nattstuvugatan."

Här har man hittat en genialisk lösning på problemet.

I mål

Äntligen klara med huset i Linköping. Mäklarens fotograf har varit där och nu finns huset till försäljning på Hemnet.

Sommaren gick utan oss... Kvar finns minnen från andra somrar... ur en av de sista kartongerna vi körde till landet föll detta foto. Tårta längst till vänster med ciggen av märket Bill i handen. Storasyster med ryggen häråt i den "Amerikanska stolen". Själv var jag nog inte född än.

Stark burk

I lördags köpte vi en burk surströmming, min syster och jag. Men när vi kom hem sent på kvällen från arbetet med Tårtans hus var vi alltför trötta.
Igår blev det äntligen av. Det höll emellertid på att gå om intet i alla fall. Vi hade slagit på stort och valt filéade strömmingar. Burken hade så kraftig plåt att ingen av våra burköppnare bet. Som tur var hittade jag en gammal ölöppnare och kunde nagga upp den.

Underbart goda var de. Vi skålade för Tårtan. Förra sommaren var han med när vi åt surströmming. De här strömmingarna var inte riktigt mogna dock. Alla burkar i butiken var alldeles platta. Nu ska vi köpa ett lager att ha till nästa år... då blir de nog perfekta.

Somt kommer till användning

Ett blogginlägg av Lisa på "Nästan & Klart" påminde mig om en artikel jag läste häromdagen i en av tidningarna vi hittat i föräldrarnas hus. Det fanns heminredningstidningar även på 50-talet även om de inte var så färgglatt flashiga som dem som översvämmar matbutikernas ögongodis-tidningshyllor nuförtiden. Då innehöll tidningarna mer att läsa. Nu blir jag mest irriterad över den pliktskyldiga intetsägande, felstavade, särskrivna, slarviga texten i den här kategorin tidningar.
Och vilka fina illustrationer! Tyvärr hittar jag ingen byline med illustratörens namn... det var de slarviga med då. Artikelförfattaren finns förstås angiven: Ann-Marie Lagercrantz.

Kul att läsa bildtexten: "Stolparaden, på sista rastplatsen innan soptippen, talar sitt eget språk om moderna nycker. Om tjugo år står måhända våra 50-talsstolar på detta möblernas ålderdomshem."
De skulle bara vetat hur eftertraktade de skulle bli så småningom. Jag är jätteglad att stolarna från Tårtans och Britas hem, som Lisa berättar om i sitt inlägg, hamnar i ett väl bevarat 50-talskök i ett K-märkt 50-talshus.

Nu börjar det roliga

Äntligen målardags! Det är mycket roligare än att tömma vindar och packa i kartonger. Så här såg min hand ut efter några timmars rollande.

I en "Villatidskriften HEM i Sverige" från 1957 hittade jag följande annons.

... hm, varför skulle jag låta min karl göra det roligaste jobbet. Han trivs bättre i trädgårn.
Och nu har han förresten åkt hem till Kungsängen.

När min morfar dog 1960, flyttade min mormor hem till oss. Hon fick dela rum med mig, medan min syster fick eget krypin i klädvårdsskrubben. Men strax byggdes det till två sovrum. Väggar vreds och det byggdes en gång mellan de två ursprungliga sovrummen till de två nya. Jag minns att jag blev skickad till tobaksaffären för att köpa för 50 öre snus till farbrorn som grävde grunden (med spade). Någon gång på 70-talet lät mina föräldrar måla om några rum. Då sattes sprillans modern juteväv upp i gången och golvsocklarna målades bruna med plastfärg. Hugaligen vad mörkt det blev. Nu äntligen målar jag in lite ljus.

Den mörka randen sitter i schnauzerhöjd. Våra hundar använde den sträva juteväven som kliarverktyg.

Margareta städar vidare. Så småningom ska jag bättra på den vita färgen på öppna spisen.

Ditt och datt

Nu har vi jobbat långa dagar i flera veckor med att rensa föräldrarnas hus. Jag har varit den som hållit reda på pauserna och hävdat att vi måste ha lunch. Min syster driver på arbetet. Hygglig ansvarsfördelning....
Men efter ett tag kände jag mig så pressad att jag krävde en dags ledigt för att överleva.

Den dagen ägnade jag taket i köket till vårt torp. För några år sen limfärgade vi det. Men det visade sig vara svårare än vi tänkt. Antagligen skulle vi patenterat med ett lager oljefärg innan. Så här ser det ut. Flagor trillar ner i frukostyoghurten.
Nu tvättar jag bort det mesta av limfärgen. Resultatet blir hyfsat, som laserat. Skönt att slippa drället i alla fall. Och ett bra, hjärndött, meditativt alternativ till vårt krävande röjningsarbete i föräldrarnas hus.


Eva i Hammarbyhöjden ville se en tapetbild. Här kommer den. Jag gillade den underliggande tapeten bättre. Det var en Josef Frank-tapet med tulpaner. Pappa Tårta har målat tavlan. Det är ett motiv från kibbutz Ein Harod i Israel, där min syster jobbade på 70-talet.

Alla saker... Bloggvännen Lisette manar oss att spara. Och vi gör så gott vi kan. Självklart sparar vi min favoritleksak. Klossvagnen. Min pappa Tårta fixade klossar i halv tegelstensstorlek. Helt fantastiska att bygga torn med. Ända till taket... och sedan krascha med buller och bång. De blev också mina barns favoritleksak hos mormor och morfar.
Snart är det Krumelurens tur!


Min käre make hjälper oss (förutom att röja i Tårtas trädgård) också att ta paus.
Man blir rätt trött efter att hiva ner från vindar och sortera: auktion, spara, myrorna.

Han hade fått syn på att en ungdomskompis spelade teater i närheten.

Så i lördags for vi till Norsholm för att se "Den jäktade".

Kompisen Robban blev som jäktad lite suddig.

Vi satt på bästa platserna och njöt av föreställningen.

Förutom att fixa trädgården och föreslå underhållande avbrott, räddar Lennart också en hel del saker från förintelse. Nu kräver han att få gå igenom sopsäckar och Myrorpåsar. Där hittar han en hel del. Här tex. Små foton som vi inte sett i brådskan. Min mamma Brita med katten Snurran på magen i deras hem på Snickargatan.

...och samma mamma på jobbet som labbassistent på Saab i Linköping på 40-talet. Foton jag aldrig sett tidigare,