Vårt vägmuseum

 Inte långt från där vi bor finns ett vägmuseum. Vid Dalkarlsbacken på Stäksön finns en hel liten bukett av vägar från olika tider. En väg från 1600-talet, en från 1800-talet. Här nedanför ser vi 1930-talsvägen och ovanför den går motorvägen från 1971.

 Stäksön har i tusentals år varit en knutpunkt för både vattenleder och landtrafik. Den branta backen upp från Ryssgraven var en mycket svår passage för resande norrifrån. Här var ett utmärkt ställe för bakhåll och överfall.

 1665 gjordes den första stora förbättringen av framkomligheten. 200 soldater från Dalregementet blev hitkommenderade att bygga den långa stödmuren längs bergssidan mot Ryssgraven. Så fick platsen namnet Dalkarlsbacken. Här traskar Ylle och jag uppför den vägen som går på skrå utefter berget.

 Genom skogen skymtar man Kungsängen bortom Svartviken. Ryssgraven ligger nere åt höger till. Det finns flera gissningar kring det namnets ursprung. Kanske har ryska krigsfångar arbetat här. En annan teori är att när ryssarna plundrat Sigtuna år 1187, kunde de släpa båtarna genom det grunda sundet och smita förbi Stäketborgen som låg på andra sidan Stäksön. En tredje förklaring till namnet kan vara att man fiskat med ryssja här.

 På sjösidan nedom vägen finns idag ett naturreservat, med ett litet område urskog.

 Den här granen har kanske klättrat över en nedfallen trädstam som nu sedan länge multnat bort. Eller så låg här ett stenblock, som nu rasat ner för branten.

 Många märkliga träd finns här. Jag anar en förvedad häxa på besök från Magiska skogen.

 Jag skulle inte gärna vandra omkring här en blåsig dag.

 På ett ställe hittade vi den här stenhögen. Mitt i en glänta i skogen. Kommer att tänka på offerkast... Om någon mött en våldsam död på en plats, kastade man förr sten till ett röse när man passerade, för att hindra den dödes vålnad från att gå igen. Ju större sten man lade dit, ju längre kunde man färdas efter vägen utan att råka ut för en olycka. För säkerhets skull lade jag också dit en sten.

Sista biten av 1600-talsvägen går på plan mark och möter så 1800-talsvägen igen.

Den byggdes i mitten av 1800-talet. Då hade vagnarna blivit större och tyngre och hade svårt att ta sig upp för den gamla vägen. Man sprängde i berget och gjorde en genare vägsträckning. Sprängstenen användes för att fylla ut vägbanken vid Ryssgraven. Man råkade tyvärr spränga fram en källåder i berget. Det gör backen lerig om sommaren och istäckt om vintern.

Keramikdrömmar

En av mina skålar från keramikhelgen hos Bi. Christina Alvner fotograferade.

För snart ett år sedan åkte jag till Striberg på keramikhelg hos Bi Berg med ett gäng bloggdamer. Lisette, Kesu och förstås Christina Alvner som bor där och skramlade ihop oss. Det blev också en inspark i bloggvärlden för mig och vid vår andra helg där, jag gjorde mina första vingliga inlägg.
Idag när jag uppdaterade inlägget om terrakottaarmén, börjar jag längta efter att kladda ner mina händer igen. Kerstin Törngren Lind, som gjort verket Kejsarinnans armé har en hemsida som jag tittat runt på. Hon har bland annat varit i Malawi och lärt sig afrikansk keramik. Hon har en länk till ett ställe vid Malawisjön, dit man kan komma på två eller tre veckors kurs. Nån mer som blir sugen?

Terrakottaarmén... och Kejsarinnans

Det är höstlov på Nyckelviksskolan, så idag gick Maya, Krumeluren och jag på museum medan mamma Lisa pluggade. Svårt att välja bland alla utställningar vi vill se, men så valde vi Östasiatiska muséet och den kejserliga Terrakottaarmén. Medan jag skriver det här kommer Jessica och berättar att Mira också varit på samma utställning. Med bättre kamera och stadigare hand än jag... men jag lägger ändå in några bilder. Vi strosade runt i egen takt och njöt av allt och brydde oss inte om någon guidegrupp.

Utställningen visas nere i ett bergrum, som sprängdes 1940, för att marinkommandochefen och örlogsvarvschefen med staber skulle flytta ner där om kriget kom hit. Det första man ser är ett fyrspann som drar en täckt vagn av brons. Bronsvagnen är en kopia, men alla lerfigurerna är original.

Den förste kejsaren, Qin Shi Huangdi, enade de sex stora kinesiska rikena till ett enda och styrde det mellan 221 till 210 f. Kr. Terrakottaarmén skulle försvara Qin Shi Huangdi i livet efter detta. Här ser vi en av officerarna. Den märkliga huvudbonaden knuten under hakan visar hans rang. Ursprungligen har han hållit en lång lans i ena handen och antingen en sköld eller ett svärd i den andra.

Här står en fotsoldat med toppig mössa. Alla figurerna har olika drag och uttryck. Bakom honom ser vi en körsven.

 Han styr sina hästar med stor koncentration.

 

 En bågskytt står beredd på strid.

Den här rustningen består av en massa stenplattor, sammanfogade med kopparremsor. Man gissar att kejsaren tänkt sig behöva förstärkning av rustningar till sin armé, eller så var de avsedda för de höga ämbetsmän som begravts nära kejsarens egen grav. Att man valde att göra rustningarna av sten kan ha varit för att avstyra attacker från onda andar. De skulle inte klarat angrepp av vapen av järn eller brons. Sammanlagt har 87 kroppsrustningar och 43 hjälmar hittats vid utgrävningarna.

 I nästa bergasal rider kavalleriet förbi.

Här är figurerna i mindre skala. Allehanda boskap och tjänare. Kon kanske hade riktiga horn när det begav sig.

En av grisarna är helt klart gravid. Gott om proviant för kejsaren och hans folk.

Modell av ett hus. Handynastin, 206 f.Kr. - 220 e.Kr. Porten framför är från Västra Handynastin 206 f.Kr - 9 e.Kr.

Krumeluren tyckte att det var en rolig utflykt och han hade lika stor glädje av stenarna i kanten som av alla figurer. Han lullade omkring och hejade på alla museibesökarna.

 Uppe i Östasiatiska muséet hittade vi ett gäng damer med fantastiska miner och nätta små lotusskor på parad. Det är ett verk av Kerstin Törngren Lind. När vi var där fanns ingen skylt eller ledtråd till vad det var eller vem som skapat dem, men idag på fredagsmorgonen hittar jag i DN en annons där det står att hennes utställning, Kejsarinnans armé, börjar idag 22 oktober, så de var helt enkelt inte riktigt klara med "hängningen" när vi var där.

 Skalman tittar glosögt upp när vi går förbi.

 Museets egen port är också pampig!

 Ut i kylan igen. På med vantarna!