Villovägar

Ylle har haft tråkigt. Jag bara jobbar och jobbar. Till sist lät jag mig övertalas till en lunchutflykt. Även jag behövde lite miljöombyte. Vi for runt och letade efter ett gatukök... Hittade inget som såg lockande och hundvänligt ut och vi körde kring Linköping i allt vidare cirklar. Till sist hamnade vi ända bort i Malmslätt. Där finns detta märkliga stationshus. Numera lampbutik. Jag passade på att handla lampskärmar och en skomakarlampa.

Så väldigt vackert man byggde förr. Ett kinesiskt muminhus... Jag ser framför mig hur människorna kurade under taket vid regn medan de väntade på tåget.

Irriterande klotter. När mina barn var i klotteråldern hamrade jag i dem att aldrig måla på vackra gamla fasader. Det tror jag de lydde.
Så många fina detaljer. Dörrarnas plåtskoning med nitar i mönster gör mig glad.

Vi hittade en korvkiosk alldeles intill stationen och satte oss i gräset.

Promenaden tog vi kring Valla gård. Ett friluftsmuseum i utkanten av Linköping. Ylle var nöjd.

Stugan bakom muren heter Östra Torp och är hitflyttad från Rystad. De breda vindskivorna berättar att huset haft torvtak. Jag läser på en skylt att timret i stugans äldsta del fälldes 1661. Det gör det till ett av Östergötlands äldsta bevarade hus i trä.

Salen byggdes till under tidigt 1700-tal och målningarna i taket är bland de äldst bevarade i ett hus av det här slaget.
Den gamla mullbrädan grinar vänligt med sin vassa tandrad.

Stugan visar hur familjen Sofia och August Johansson hade det på 1880-talet. Många av deras möbler står kvar än idag. Sofia Eriksdotter var född i Kimstad 1835 och August Johansson, Gråbonn kallad, för den omålade stugans skull, var född i Rystad 1836.
Boden har flyttats med stugan och är en utkragad tvåvåningsbod byggd under tidigt 1700-tal.

Tvärs över gårdsplanen ligger Mjellerumsgården. Den är hitflyttad från Kisatrakten. En av mina svägerskor har förfäder som ägt gården. Den byggdes under 1700-talet. I hallen finns en inskription daterad 1772. År 1873 köpte Carl Johan Jacobsson och hans far Jacob Germund Johansson Mjellerumsgården av fanjunkaren Gyllenhammar. C J Jacobsson hade 1863 gift sig med Clara Mathilda Carlsdotter. Hon kom från Bänarp i Norra Vi och kallades tack vare sin skönhet för "Ydres ros". Clara Jacobsson skadade sig i höften när hon halkade, och fick då en obotlig benröta. Hon avled 1877 till följd av detta. C J Jacobsson avled 1915.

Ylle inspekterar en ventil från huvudvattenledningen i Kaserngatan - Drabantgatan från 1950-talet. Hon trodde först det var en Agilitytunnel och sprang glatt fram och tittade in i röret, men det var stopp i mitten. Som klättersak dög den bättre.


Odalsmannens Museum var tyvärr stängt för säsongen.


Bonn själv var lika glad ändå.

Hans gamla Oliver-traktor vilar i gräset.

... nån slags väghyvel? Fabrikat: MunkTell.


Inbjudande grind vid allén till Valla Gård.

Min syster är numera väldigt vältalig, men det dröjde ett tag innan hon sa sitt första begripliga ord. Det var sommaren då hon var två och ett halvt år. Då tittade hon enligt min mor upp i skyn och sa: Hämlä blä, vilket betydde himlen är blå. Ett par dagar senare sa hon nästa begripliga ord: Tottohästabro. Det är just en sådan som den nedanstående bilden visar.
Ankorna skrattar åt Ylle, som snopet hindrades av Gunnebostängsel när hon ville jaga dem.

Bakom ett annat staket flirtar geten med oss.

Hennes getkollega blir kliad i pannan av en dam som hittat en praktisk kliarpinne.

Sen gick vi hem och det gjorde getterna också.

Vingtomten

Skaffaren efterlyste något från Esters tid på Saab i sin kommentar till min Linköpingspromenad. Jag hittade en Vingtomten från 1949 bland sakerna i huset. Det var en tidning i Blandar-format som några SAABare gjorde till varje jul. Ester och de andra från tecknaravdelningen stod för tecknandet, men även lustigkurrar från andra avdelningar var med. Också min pappa bidrog med ett antal karikatyrer. Tyvärr finns inte många signaturer, men en del teckningar kan jag härleda till upphovsmännen med hjälp av tecknarstilen.


Här har Ester varit framme. Hon har använt sig själv som modell.


Så här skildras ritkontoret. Smått rasistiskt i våra ögon, men på den tiden var det nog bara oskyldigt kul.


Tidsandan med tidsstudiemän och rationella lösningar kommer fram i följande bildsvit. Här känner jag igen Esters stil i rubriken. Men kanske har Tårtan gjort teckningarna...?







En fin serie utan ord om en arbetsdag för en tjänsteman på SAAB i Linköping:

Jag gissar att de hade väldigt kul när de knåpade ihop tidningen. Läsarna fnissade säkert också till de många porträtten av arbetskamrater.



Även SAAB i Trollhättan får vara med på ett hörn.


Testkörning i Halleberg:



Konstföreningen på SAAB var livaktig. Mina föräldrar vann många mer eller mindre fina konstverk vid det årliga konstlotteriet.


Kommentar till "den moderna konsten"


Ännu en blandarlik teckning. Den döda geten kommer igen här och var genom hela tidningen.


Jag går bet på den här rebusen. Någon annan som kan?

Geten igen. Jag har säkert hört om varför den finns med, men det har jag glömt. Tyvärr finns nog ingen kvar att fråga. Jag måste tyckt den var speciell, för när jag stickade min första tröja nån gång under gymnasietiden, stickade jag in den på bröstet. En av mina lärare kommenterade att tröjan var fin, men va' synd att geten hamnade uppochner! Jag svarade sårat: Ser du inte att den är död?


Här skojar man lite om direktören. Vid den tiden Ragnar Wahrgren. Notisen i hörnet kommer från tidningen Östgöten. "Hans villa på Hejdegatan 3 håller nämligen på att skakas sönder av den otillbörligt stora hastighet varvid bussarna kör förbi villan vid passerandet av korsningen mellan Hejdegatan och Nattstuvugatan."

Här har man hittat en genialisk lösning på problemet.

Nostalgisk Linköpingspromenad

Ylle och jag är i Linköping för att göra det sista inför husvisningen på söndag. Vi tog en lunchpromenad i Tannefors, stadsdelen där min mormor och morfar bodde.
När jag var två år försökte jag mig på detsamma, då med vår tax Lotta som kompanjon. Vi bodde någon dryg kilometer därifrån, med flera stora trafikleder emellan. Min mamma som såg mig traska iväg med hunden i koppel, lät mig gå, men smög efter för att se hur långt jag vågade mig.
Först gick vi upp i skogen som gränsar till vårt villaområde. Dit fick jag inte gå ensam. Mamma skrämde mig ofta med att där fanns rövare och banditer. Jag visste inte riktigt vad det var och kallade dem rövare och bandater. Spännande var det i alla fall.
Vidare traskade vi genom "bergstrakterna". Det är några förkastningsklippblock med grottor som små smala barn kan krypa in i. (Jag har för några år sedan visat dem för mina barn, men då tycktes grottorna krympt väldigt och jag vågade mig inte ner genom ingångshålet.)
Taxen Lotta och jag traskade stadigt vidare, med min mamma smygande bakom träden i skogen. Vi gjorde en liten paus vid en sandlåda där jag träffade på barn. Hunden band jag ordentligt vid en tall. Men när jag sen fortsatte och skulle korsa den första stora vägen skuttade min mamma fram och avbröt äventyret. Jag minns att jag blev väldigt arg. Jag hade inte riktigt klart för mig hur långt det verkligen var att gå för mina tvååringsben, men jag är övertygad om att jag skulle hittat.

Det var i det här huset mina morföräldrar bodde. Vetegatan 8. De hyrde en etta på nedre botten. I huset fanns då 4 lägenheter. Det luktade korkmatta och nymalet kaffe så fort man kom in i trapphuset. Nu har huset förfulats med fasad av mexitegel och ful ny port.


Den gamla grinden till trädgården finns kvar. Därinnanför fanns en berså och hallonland. Min morfar fick också ha ett potatisland. Han var sjukpensionär efter en olycka i gruvan i Malmberget, så de hade det rätt så fattigt. Allt skulle tas tillvara. Varje brödsmula tog han rätt på med ett slickat pekfinger. Och snörstumpar, hur korta de än var, sparades.

Nu är trädgården mörk och igenväxt. De förr så välansade äppelträden har skjutit i höjden. Fikabordet har hamnat alldeles nära huset för att få en ljusglimt. Men änglatrumpeterna frodas.

Alldeles i närheten finns ett fint gammalt radhusområde. Jag minns inte vad de kallades... kan det vara ingenjörshusen eller nåt sånt. Det var en stor kontrast mellan dem och arbetarkvarteren där mina morföräldrar bodde.

Lite som en engelsk trädgårdsstad.

Bakgårdarna är spännande att titta in i.

Runt om ligger de gamla fina småhusen. Säkert eftertraktade idag.

Och flera fina flerfamiljshus.

Ylle och jag traskade vidare mot Kungsberget. Det har också krympt sedan jag var barn... det är inte högre än en kulle.

I det här huset på Kungsberget 2, bodde tant Ester. Hon som vi delade sommartorp med i hela min barndom. Och hon som målade de fina dalmålningarna på Nässjö som jag berättat om tidigare här. Det är också hon som inspirerade mig att välja illustratörsyrket. Hon jobbade på tecknaravdelningen på SAAB.
Högst upp till höger hade hon sin lägenhet. Den doftade cigarettrök och vitlök. En fantastisk doftblandning i min barndom. Numera hatar jag cigarettlukt, men älskar fortfarande doften av vitlök. Det var det högsta och modernaste hus jag någonsin sett. Man kunde se långt ut över östgötaslätten och bortöver Roxen. Idag har jag svårt att förstå hur det gick till, i alla fall så här nerifrån sett. Träden kring Kungsberget har vuxit sig stora.
I hennes lägenhet fick man lyssna till Louis Armstrong och Edith Piaf. Och somna i en divan som den ryske Tsaren ägt, medan föräldrarna drack rödvin och pratade.

Tant Ester hade en gammal damcykel, som min syster sedan fick när Ester pensionerades och emigrerade till Kanarieöarna. Den väntar nu på auktionshuset. Ester var väldigt kortvuxen. Bakifrån kunde hon misstas för att vara ett barn. Det hände att någon expedit i en affär skulle hejda ungen från att pilla på varorna, men blev väldigt generad när hon vände sig om med sitt russinskrynkliga ansikte.
Eftersom hon var så kort kunde hon inte nå ner till pedalerna om hon satt i sadeln på sin cykel. Därför hade hon vänt sadeln bakofram, så att hon kunde luta sig mot den när hon trampade. En höst var hon väldigt irriterad, för varje morgon när hon kom ner till cykelstället hade någon vänt sadeln rätt och hon fick sinka sig med att meka. Till sist tog hon kontakt med portvakten och bad honom hålla utkik efter busfröna som vände sadeln varje dag. Han sa att han hade märkt att någon varit framme. Han hade inte sett vem det var, men han sa att han brukade vända sadeln rätt igen. Det var alltså portvakten som var förövaren, vilket han fick veta med besked.