Cachoeira do Roncador - Snarkarens vattenfall

Nando har hittat något nytt att suga på!

Mammas näsa provade han också. Vi tror att det är tänder på gång, för det gnags på lite av varje.

En av Guarabiras vackraste gathundar.

Badturen från förra inlägget gav mersmak. Nu åkte vi 12 km åt andra hållet, för att leta efter ett vildare vattenfall. Cachoeira do Roncador. Det var en bit att gå. Först genom stora bananskogar.

Kolla nu, alla illustratörer, så att ni tecknar en bananklase rätt nästa gång.

Vi följde ett vattendrag en bit upp till de första fallen. På åtta år har det inte varit något vatten i bäcken. Nu var det rena paradiset. Om det inte varit för alla mygg och knott liknande dem man kallar "Svädan" i Jämtland, hade jag gärna slagit mig ner här för gott.

Fernando tar ett bloss och tittar på medan vi plaskar omkring.

Vattnet var ljuvligt svalt.

Ett riktigt härligt Djungel-Spa.

I en skreva mellan två stenar hittade jag ett urvuxet ormskinn. Spindeln kom med som bonus. Vi satt en lång stund och tittade på varann. Sedan bestämde jag mig för att noga se var jag satte mina bara fötter.

Några av oss klättrade vidare uppåt mot andra fall.

Lille Antonio Carlos var med ända upp.

Leví i vattenfallsduschen.

Platsen och stämningen gav mig en idé om att ta ett foto, som liknade Ernst Josephsons "Strömkarlen". Jag försökte förklara för den vackre Thiago, hur jag ville att han skulle sitta och låtsas spela fiol. Genast fick jag tre glada näckar i bäcken.... det är svårt att vara regissör, särskilt när språket är knackigt.

Nivåskillnader är svårt att få fram på bild. Det var stundtals lodrät klättring - lika läskigt nerför som jobbigt uppför. Jag har fortfarande rejält med träningsvärk i låren två dagar efteråt.

Thiago varnade mig för den här växten. Någon sorts brännässla med väldigt stora blad.

Jag provade också att klättra i lianerna, men det såg inte lika elegant ut. Kanske blir jag uthängd hos Lisa när hon hunnit blogga ifatt. Nu sitter jag och lägger beslag på internet-sladden om kvällarna. I morgon bär det av mot Sverige. Lisa, Junior och Nando blir kvar några veckor till.

Det här är ett Acerola-bär, visar Marcelli. Vi har gjort Suco do Acerola flera gånger. När jag var liten fanns det Acerolajuice på burk. Jag minns fortfarande den smaken. Vi kallade den Tipp-namnam, för jag fick dricka den ur en såskanna. Det var innan pipmuggarnas tid.

Så här ser de omogna bären ut på busken.

Torgliv och badutflykt

Gatan och torget är allas vardagsrum. Det är så olidligt varmt inne, så man samlas och umgås i skuggan och där det fläktar lite.

Det kom en festivalfin flicka med dito hund förbi.

På torget har man aldrig tråkigt. Det händer alltid något man kan titta på och prata om. Fernando har sin favoritbänk... samma som Lennart satt och spanade vid när han var här 2005.

Och här sitter Motorcykeltaxi och väntar på jobb. Det finns en telefonkiosk som ringer ibland. Ofta har taxikillarna inte alltför bråttom att svara. Det är skönt i skuggan. Den lilla farbrorn med kepsen är en stammis.

Här en bild på honom när han handlar av Nicolli. När han beställer en sup får moster Lucinha ta över.

Så här kring månadsskiftet regleras skulderna för dem som handlat på krita. Moster Lucinha räknar och stämmer av.

Hunden Luki stannar ovanför trappan. "Vi har inte lärt honom gå i trappor, säger familjen, därför kan vi ha dörren öppen mot gatan utan att han springer bort." Klicka på bilden, den är en av mina favoriter.

Det kommer en flyttbil. Jag går nyfiket närmare. Det står Jesus, på alla lastbilar här. Och de är så vackert dekorerade för att det ger tur.

Vi åkte någon mil ut från staden för att bada i en flod. Levís fru hade tipsat om ett ställe med naturpooler.

Junior övertalade vår värdfamilj att ta med hunden Luki. Sedan vi kom, hade han inte ens fått gå på promenad. De hittade inte hans koppel. Jag led, kanske värre än hunden(?). Turligt nog gav Ailini med sig och kopplet hittades mirakulöst nog. Men det blev jag som barbent fick ha det lilla spratteltrollet i knä i bilen. Därför har jag inget foto att visa på det fantastiska skådespel vi mötte på vägen:

Hundratals vaqueros red i tropp från olika byar mot Guarabira, för att samlas vid ett minnesmärke högt uppe på ett berg. Där står en stor staty av Frei Damiao (stavning?) En präst som dyrkas nästan som en gud här i Guarabira. Han dog för ett tiotal år sedan, 93 år gammal. Terezinha kommer ihåg honom från när hon var barn. Mormor Matildi har ett foto av honom när han var tjugo år gammal. De ridande männen skulle göra sin årligt återkommande hyllning till en vaquero som blivit mördad av okända män för några år sedan.

Luki badar för första gången i sitt lilla liv. Vattenhundsgenerna syntes tydligt. Han ville i igen och igen! Hans matte blev först förskräckt när jag lät honom hoppa i på det djupa stället. Han kan ju drunkna sa hon oroligt:) Han sam med njutning!

Lisa håller tungan rätt i mun och klarar att vada över strömmen med kameran torr.

Kunta Kinte vid vattenfallen.

På andra sidan forsen hängde monstreor ner över klippan.

Nandinho på upptäcktsfärd.

På parkeringen var det fest. Här dansades Fórrò som är den populära dansen här i norra Brasilien.

Det har regnat ovanligt mycket i år. Här har allt blivit så frodigt och grönt. Förra gången jag var i Paraiba var det snustorrt och kor och hästar var magra. Nu är det goda tider.

Längre söderut i Brasilien är det värre. Kring Sao Paulo ser vi varje dag på TV inslag om översvämningar och jordskred.

Medan vi väntar på att alla bilar ska komma igenom vattenhindret passar Lisa och jag på att promenera en bit. Landskapet är överväldigande. Det går inte att visa på foto vilket dramatiskt sug det är i omgivningen. Det kvittrar och svirrar av insekter och porlar av bäckar - värmen - och alla dofter. Jag vill inte åka hem!

Det gäller att hålla sig undan när det regnar mangofrukter och pinnar. Alla blir som galna så fort vi ser ett mangoträd. Det är högsäsong nu. Det kastas saker och ruskas på grenar.

Josys kille Lolinha, sekunderna innan han upptäcker tjuren bakom sig. Jag missade precis hans jätteskutt... och tjurens. Vem som blev mest rädd går inte att säga.

Tjuren stannade några meter bort. Lolinha var redan ute ur bilden.

Det kändes tryggare att plocka mangon uppe i trädet:)

Till kvällsfikat blev det tapioka. Lisa river cocos och Josy siktar mandioka-mjöl i en kastrull och river ost.

Josy strör nysiktat, lättsaltat mandioka-mjöl i en torr stekpanna. Det går ihop till en "pannkaka". När hon vänt den lägger hon på fyllningen, som idag var cocos och riven ost. Vik ihop, ät och njut!