Konstupplevelse

 Vi gick på vernissage. Utan stora förväntningar. Blev berörda, vidrörda, omrörda. Det var rent utsagt djävla bra! Tipset fick vi av våra vänner.
Det är något som heter Arts Project Australia. Ett konstprojekt som erbjuder ateljéer och utställningsmöjlighet till konstnärer med intellektuella funktionshinder. Verksamheten startade redan 1974 av Myra Hilgendorf, som ansåg att konstnärer med handikapp skulle behandlas med samma värdighet och respekt som sina kollegor utan handikapp.

 Temat för denna utställning är "At the Table". Art Project Australia finansieras delvis av försäljningen av konsten och dels av olika bidrag och donationer. Bland annat får man bidrag från den federala regeringen för sitt arbete med "Supported Employment".

 Vi fick möjlighet att prata med flera av konstnärerna. Här visar Jodie Noble sitt verk.

I entréhallen satt några affischer  från tidigare utställningar. Man utser "curators" från den etablerade konstvärlden. Jag tror det är en av de viktiga orsakerna till att utställningen höll en så god kvalité.

Upphovsmannen till de tre stora pastellerna ovan heter Julian Martin. Han är en av projektets medlemmar som säljer bäst. Under tiden vi var på vernissagen såg jag att han fått flera "röda prickar". Konstnären får behålla 60 procent av försäljningsvärdet på sina verk.

 Här är min absoluta favorit på hela utställningen. Konstnär: Steven Ajzenberg. Detta verk är utan titel, men har ett klart mat-tema. Han hade ytterligare en bild med på utställningen, "lonely orchestra", men där tilltalade mig titeln mer än bilden, så den får ni inte se.

Här ovan en annan godbit i sin enkelhet: "Cup", av Dawn Edward. Nedan ett verk av Leo Cussen, utan titel. Också en favorit.

 Här visar projektets föreståndare lokalerna, med lager och verkstäder. Man har just paketerat flera verk som skall skickas till utställningar i USA och Italien.

Lennart i samspråk med Peter Kaye, en annan av projektets konstnärer.

Han hade ingen tavla med på denna utställning, men han tog oss med in på kontoret och visade ett av sina verk. 

Vernissagerunda

Bloggvännen Helena med bloggen Apart from my Art hade vernissage i lördags. I ett litet gårdshus på Floragatan i Stockholm, som på vardagarna är lunchrestaurang hängde bilderna väldigt fint. Jag var så upptagen med att titta på akvarellerna att jag glömde fotografera, men jag visar den fina akvarellen jag köpte. "Oaxen".
Kul att träffa Helena och hennes familj och framför allt se bilderna i verkligheten. Jag gillar hennes friska sätt att måla. Vill ni se mingelbilder och fler fina akvareller kan ni titta på Helenas egen bloggrapport.

Sen unnade somliga av oss en fika på Sture.

 Intill vårt bord hittade Krumeluren ett fint utkikshål i lagom höjd. Härifrån hejade han på alla kunder som kom och gick.

 Lite parklek ute i vårsolen, innan vi fortsatte till nästa vernissage.

 Krumelurens morbror Jocces syster Sanna, har öppnat en liten butik vid Nockeby torg. Hon kallar den We the People. I lördags var det invigningsfest.
Sanna är makeup-artist och sminkar skådespelare vid filminspelningar. Hon jobbar ofta i USA och är bortrest långa perioder. I sin butik har hon samlat ekologiska hudvårdsprodukter hon vet fungerar bra. Jag köpte en braförallt-kräm som Madonna brukar använda, vad sägs om det?!

Sanna med en av de kortaste kunderna för dagen.

Förutom hudvårdsprodukterna, fanns teer, fina inredningsprylar och andra oemotståndliga ting. För både stora och små. Jag rekommenderar ett besök!

Maya på Nyckelviksskolan

Jag såg att Maya gjort ett inlägg idag på hennes och syrrans blogg Nästan & Klart, om klassens utställning på Nyckelviksskolan som vi såg förra veckan. Som stolt morsa lägger jag också upp några foton därifrån.

Grodan är så fin tycker jag. Lennart och jag fick ett av grodtrycken i julklapp. Nu håller de på med keramik och där blir det fler grodor, titta här!

 Maya går på allmänna linjen och får prova på lite av varje. Här är ett av hennes screentryckta tyg.

 De hade en flamencodansare som modell. Här har någon av Mayas kurskamrater gjort en skulptur av honom.











Krumeluren var inte så intresserad av konsten. Mer av trappor och plastmuggar.

Botox - fettsugning... eller

För ett par veckor sedan berättade jag om vårt besök på utställningen med Terrakottaarmén ... och kejsarinnans. Det visade sig att vi varit där en dag innan vernissage på skulpturutställningen Kejsarinnans armé uppe på Östasiatiska muséet. Ingenting upplyste oss om konstverket.

Idag fick jag ett mail från konstnären, Kerstin Törngren Lind, som sett mitt inlägg. Hon gav mig den text som förklarar den skrämmande bakgrunden till konstverket.  Passar som kommentar till Lisettes inlägg  "Där damp hon rätt ner"
Jag rekommenderar alla som har möjlighet, att gå och se båda utställningarna. De pågår till 16 januari 2011.

Kejsarinnans armé
 
Jag stod på Östasiatiska museet och tittade i en monter. Där fanns en överdådigt vacker sidendräkt och under den stod ett par skor, så små att jag trodde att de tillhörde ett mycket litet barn. Men så var det inte, de hade tillhört en vuxen kvinna som hade fått sina fötter bundna redan när hon var sex år. Jag skaffade böcker, slog upp på internet och läste den gripande och sorgliga berättelsen om hur det gick till. När väl fotbindningen hade börjat var det slut med lekarna för flickornas del. Att gå var rena tortyren och det enda de kunde göra var att sitta hemma och brodera på sina skor. Sexton par hade en välbärgad flicka med sig som hemgift, fyra par för varje säsong.

Så satte jag igång att försöka ge de här kvinnornas gestalt, välmående hovdamer med pyttesmå fötter i vackra broderade skor. Det blev femtio små skulpturer och de ser alla glada och nöjda ut, men hur mådde de egentligen? Om någon kinesisk kejsarinna hade haft en sådan armé hade den knappast varit till någon hjälp, de kunde ju inte vara vakter eller ge sig ut i strid. Skulle kvinnorna ta sig någonstans måste de bäras på tjänarnas rygg eller transporteras i bärstol.
Hur kunde man komma på idén att på ett så smärtsamt sätt förstöra flickornas fötter och medvetet göra dem handikappade för resten av livet? Den här sedvänjan levde kvar i Kina under närmare tusen år och upphörde inte förrän på 1940-talet. Metoderna att tvinga kvinnor till underkastelse har varit många och uppfinningsrika: från fotbindning, omskärelse och halsförlängning till valbenskorsetter och burka. Idag kan det tyckas att vi har sluppit ifrån det mesta av det här, men vad handlar egentligen bröstförstoring och fettsugning om? Budskapet som skickas ut är: Kvinna, du duger inte som du är.
Kerstin Törngren Lind