The Magic Pudding

En av de första dagarna i Melbourne, när jag besökte Botaniska trädgården, hittade jag  den här fina barnboken. Jag blev genast helt betagen. Varje kväll har jag läst en liten bit som godnattsaga. Igår kväll hade jag tyvärr kommit till slutet. Det är en helt galen berättelse, med ett underbart språk, som vrids och vänds i filosofiska funderingar. När personerna kommit på något viktigt, uttrycker de sig i roliga, märkliga, smått fantastiska verser.

I barnens avdelning av Botaniska trädgården fanns en skulpturgrupp med figurerna från boken, så jag förstod att boken är en älskad del av den australiensiska barnkulturen.

 Boken kom ut 1918. Att boken över huvud taget blev skriven kommer sig av en diskussion författaren, tecknaren, skulptören mm Norman Lindsay hade med redaktören till tidskriften Art and Australia, Bertram Stevens. Stevens hävdade att barn bara var intresserade av sagor om älvor. Lindsay protesterade och sade att mat nog var av större intresse för barn än älvor. Efter en tid hade idén landat även hos ett förlag, Angus & Robertson och så blev Norman Lindsay övertalad att skriva en saga efter eget huvud.  

Boken har fyra kapitel, uttryckt som "slices", det handlar ju om en pudding. 

 Huvudperson är den unga koalan Bunyip Bluegum, som bor tillsammans med sin farbror, Uncle Wattleberry. Här kommer vi till sagans första dilemma. Det är trångt. För att ni ska få en liten bild av språket i boken kommer här ett utdrag.

  "This is a frontways view of Bunyip Bluegum and his Uncle Whattleberry. At a glance you can see what a fine, round, splendid fellow Bunyip Bluegum is, without me telling you. At a second glance you can see that Uncle is more square than round, and that his face has whiskers on it.

...

 Whiskers alone are bad enough
Attached to faces coarse and rough
But how much greater their offence is
When stuck on Uncles' countenances.

  The plain truth was that Bunyip and his Uncle lived in a small house in a tree, and there was no room for the whiskers. What was worse, the whiskers were red, and they blew about in the wind, and Uncle Wattleberry would insist on bringing them to the dinner table with him, where they got in the soup.
  Bunyip Bluegum was a tidy bear, and objected to whisker soup, so he was forced to eat his meals outside, which was awkward, and besides, lizards came and borrowed his soup."

Bunyip inser så småningom att han måste ge sig ut i världen.

 "Prayers and entreaties to remove the whiskers being of no avail, Bunuip decided to leave home without more ado. The trouble was that he couldn't make up his mind whether to be a Traveller or a Swagman. You can't go about in the world being nothing, but if you are a traveller you have to carry a bag, while if you are a swagman you have to carry a swag, and the question is: Which is the heavier?"

Huvudet är fullt - av bilderböcker

Ulla Rhedin är en inspirerande och erfaren kursledare.

 Jag har varit på bilderbokskurs i helgen. Det började med ett heldagsseminarium på fredagen. Konstfack, Svenska Tecknare och Nordiska Akvarellmuséet stod bakom. Temat var "Kris i det nordiska bilderbokslandskapet". Föreläsare från Sverige, Norge, Finland och Danmark gav oss mycket att fundera över. Mest färgstark var nog Oscar K, som gav oss en inblick i den danska bilderboksvärlden. Han har tillsammans med illustratören Dorte Karrebaek gjort boken Idiot.

Boken Idiot, var en av de många böcker som sedan analyserades under de två följande kursdagarna. Vi hade fått en gedigen litteraturlista, med uppmaningen att ta med en obligatorisk bok. Antingen Andrejs längtan eller Vägen till Ugri-la-bek.
Vi skulle också ta med en favoritbok och en hopplös ickefavorit. Dessutom ett dussintal böcker från listan. Jag kom förstås generande oförberedd och hade bara med några barndomsfavvisar jag hittat i föräldrarnas hus. Barna Hedenhös och sånt.

Det var trots den mördande trista miljön i Konstfacks lokaler en sprudlande kreativ kurs. De flesta deltagarna var författare eller både författare och illustratör. Jag hade inte träffat någon av dem tidigare.
Ulla Rhedin styrde upp allt med van hand. Hon har hållit åtskilliga liknande kurser tidigare. Det var MYCKET nytt att ta in. Jag antecknade så det skvätte... även om det blev mycket klotter mellan orden som ni ser. Blocket var snart fullklottrat. Nu när jag tittar igenom vad jag skrivit blir jag lite förvirrad. Allt stod så solklart där när jag skrev ner det, men... det är lite som den där drömmen kollegan Malin berättat om. I drömmen hade gåtan om hur vi ska uppnå världsfred blivit löst på ett underbart sätt. Och vilken tur, drömmaren vaknade till och hann skriva ner allt på en lapp på sängkanten. Nästa morgon läste drömmaren förväntansfullt orden på lappen. Där stod "alla ska vara snälla".