Ett friskt och välnärt folk

När vi var i Australien sökte vi ju information om ursprungsbefolkningen. Det var inte helt lätt. Men på några platser såg vi i alla fall utställningar som berättade om aboriginerna och deras historia. Det vi snappade upp gjorde oss beklämda och sorgsna. Så mycket elände som de fått utstå sedan europeerna gjort landet till sitt. Idag beskriver jag en liten del.

Foto av en plansch på Brambuk Aboriginal Cultural Centre

En gång i tiden var slätterna i sydöstra Australien täckta av en maskrosliknande ört som kallas Murnong. Den långa stärkelserika och söta roten var basföda för ursprungsbefolkningen. När kvinnorna skulle skörda, brände man först gräset i ett litet område för att kunna se rötterna bättre. De bearbetade jorden med långa spetsade störar. På så sätt luckrades jorden och göddes med de brända växtdelarna. Man lämnade alltid tillräckligt många rötter för att säkra återväxten.

J L Stokes (1812-1885) kom till Australien 1837 för att kartlägga vattendrag i det "nya" landet. Så här skriver han i sin rapport Discoveries in Australia: "På vår väg mötte vi en grupp infödingar som var upptagna med att bränna bushen, vilket man gör i sektioner varje år. Den skicklighet med vilken man klarade att kontrollera det oerhört farliga verktyget som eld utgör är imponerande. De som har speciellt ansvar för att styra eller stoppa de löpande flammorna är beväpnade med stora gröna ruskor, med vilka de slår om elden går i fel riktning."
 
 De europeiska nybyggarna förundrades de över de lätta och luckra jordarna. Men det dröjde inte länge förrän deras boskap trampat jorden hård och fåren bökade upp de goda rötterna. På bara något år hade växten försvunnit från stora arealer och livet blev ganska snart svårt för aboriginerna.

 När europeerna först kom till Australien beskrev de människorna de mötte som ett "friskt och välnärt folk". Upptäcktsresanden Edward John Eyre beskrev ursprungsbefolkningen som "stark och atletisk, ofta över 180 cm långa, mycket intelligenta med snabb uppfattningsförmåga, exceptionell synförmåga och anmärkningsvärt fina tänder."
Men han skrev också: "I nästan varje del av kontinenten som vi besökt, där inte närvaron av europeer eller deras boskap förstört deras försörjningsmöjligheter, har jag funnit att infödingarna på bara 3 eller 4 timmar, kan skaffa tillräckligt med mat för en dag och det utan särskilt tröttande arbete."

Etnografen James Dawson skrev: "Födoämnena är rikliga och varierade, för allt som inte är giftigt eller behäftat med vidskepelse ses som hälsosamt." Han noterade också att de "har en klok ekonomi i sin jakt. Det är betraktat som ett brott och ett slöseri med mat att döda ett villebråd bara för nöjes skull."

Men alla hade inte samma positiva syn på ursprungsfolket. Generellt ansåg nybyggarna att "infödingarna" skulle hållas borta. Man tyckte att de liknade apor mer än människor och att de inte hade något begrepp om äganderätt eller anknytning till landet.
1840 hade strömmen av nybyggare i det som nu är Victoria växt till en störtflod. Då gjorde de två stammarna Djab wurrung och Jardwadjali ett försök till uppror. Situationen med markförstöring och att de inte längre kunde röra sig över landskapet gjorde att det blev svårt att överleva.  Man började med ett slags gerillakrig med bränder och fårstölder.

De mötte hårt motstånd. Vid 1845 hade 70 % av Djab wurrung och 80 % av Jardwadjali dödats

Fåglar på var sin sida jorden

 Så blev det gråväder igen. Isen känns inte längre säker. Jag välkomnade regnet idag. Gatorna sköljs åtminstone lite renare och man kan andas utan att få ett halvt grustag i lungorna.

 Jag tycker om de här lågmälda färgerna. Stillsam väntan innan vårgrönskan exploderar.

På andra sidan jorden går det mot höst. Vi hade tur att få så många fina dagar.

Gatukonst

Än ska ni inte tro att det är slut med bilder från Australien. Idag laddar jag med en bildsvit från en bakgata i Melbourne. Jag vet inte om det här är "lagliga väggar" men jag skulle nästan gissa det. Det syns att konstnärerna haft gott om tid på sig. Jag hoppas att ni ska titta, njuta och bli glada, för det blir jag av de här bilderna.

Enda bilden från en annan gata får bli slutbild. Här var det inte fullklottrat. Fast jag kan tycka att det var onödigt att rita på ett rent och fint gammalt hus, kan jag inte låta bli att tycka om det lilla monstret.

The Magic Pudding

En av de första dagarna i Melbourne, när jag besökte Botaniska trädgården, hittade jag  den här fina barnboken. Jag blev genast helt betagen. Varje kväll har jag läst en liten bit som godnattsaga. Igår kväll hade jag tyvärr kommit till slutet. Det är en helt galen berättelse, med ett underbart språk, som vrids och vänds i filosofiska funderingar. När personerna kommit på något viktigt, uttrycker de sig i roliga, märkliga, smått fantastiska verser.

I barnens avdelning av Botaniska trädgården fanns en skulpturgrupp med figurerna från boken, så jag förstod att boken är en älskad del av den australiensiska barnkulturen.

 Boken kom ut 1918. Att boken över huvud taget blev skriven kommer sig av en diskussion författaren, tecknaren, skulptören mm Norman Lindsay hade med redaktören till tidskriften Art and Australia, Bertram Stevens. Stevens hävdade att barn bara var intresserade av sagor om älvor. Lindsay protesterade och sade att mat nog var av större intresse för barn än älvor. Efter en tid hade idén landat även hos ett förlag, Angus & Robertson och så blev Norman Lindsay övertalad att skriva en saga efter eget huvud.  

Boken har fyra kapitel, uttryckt som "slices", det handlar ju om en pudding. 

 Huvudperson är den unga koalan Bunyip Bluegum, som bor tillsammans med sin farbror, Uncle Wattleberry. Här kommer vi till sagans första dilemma. Det är trångt. För att ni ska få en liten bild av språket i boken kommer här ett utdrag.

  "This is a frontways view of Bunyip Bluegum and his Uncle Whattleberry. At a glance you can see what a fine, round, splendid fellow Bunyip Bluegum is, without me telling you. At a second glance you can see that Uncle is more square than round, and that his face has whiskers on it.

...

 Whiskers alone are bad enough
Attached to faces coarse and rough
But how much greater their offence is
When stuck on Uncles' countenances.

  The plain truth was that Bunyip and his Uncle lived in a small house in a tree, and there was no room for the whiskers. What was worse, the whiskers were red, and they blew about in the wind, and Uncle Wattleberry would insist on bringing them to the dinner table with him, where they got in the soup.
  Bunyip Bluegum was a tidy bear, and objected to whisker soup, so he was forced to eat his meals outside, which was awkward, and besides, lizards came and borrowed his soup."

Bunyip inser så småningom att han måste ge sig ut i världen.

 "Prayers and entreaties to remove the whiskers being of no avail, Bunuip decided to leave home without more ado. The trouble was that he couldn't make up his mind whether to be a Traveller or a Swagman. You can't go about in the world being nothing, but if you are a traveller you have to carry a bag, while if you are a swagman you have to carry a swag, and the question is: Which is the heavier?"

Är koalor trevliga?

Renée kommenterade mitt förra inlägg och frågade sig hur man kunde se koalor som de gulligaste och kramigaste djur man kan tänka sig... Nja. När vi skulle bege oss in i parken blev vi varnade att inte klappa eller komma för nära de vilda koalorna. De kan försvara sig rätt hårdhänt. Men visst har de en godmodig uppsyn. Jag känner ett visst släktskap, som synes. Lennarts foto. Jag kan för övrigt också bli rätt vildsint, om än sällan.

Renee refererade också till koalornas läten. Lennart råkade störa en hanne, som ljudligt protesterade och hävdade revir. Här är en snutt av hans film.

Äntligen koalor!

Nu började det närma sig hemresa. Vi ville ha ett par dagar till vid kusten, så vi tog oss till havet på östra sidan av Melbourne. Där hittade vi lite annorlunda stränder. Naturen hade gjort mosaikmönster.

Koalor hade vi spanat efter under hela resan, så snart vi var i eukalyptusskogar. Nu var det verkligen på tiden att få se några. På Phillip Island finns ett koalareservat, dit vi åkte.

Ändå var det inte lätt att hitta några. De är väldigt stillsamma djur och sitter ofta rätt högt uppe i trädkronorna. Det var nästan som när man letar trattkantareller om hösten. När vi väl fått syn på en koala, hade ögonen kalibrerats och vi såg plötsligt fler och fler.

Flera sorters papegojor såg vi också, men det var bara en som var stillsam nog för att fastna på kort.

Wallabys fanns också. De tog sig lätt över inhägnaden som hindrade koalorna från att smita.

Skrotbilar och sköna cyklar

 Efter vildmarksupplevelserna drog vi oss österut inåt landet. I en vägkorsning stannade vi till vid en stor tomt med skrotbilar. Mitt bland dem stod en häst och tittade på oss. Det här skulle min vän Emma gilla tänkte jag.

 Vi rullade vidare. Jag fastnade för ett förfallet hus och bad Lennart sakta in. Stod det inte någon där bland buskarna?

Jo minsann. Ibland är det bra med zoom på kameran! Man kan använda den som kikare. Kängurun verkade lika nyfiken som jag.

I staden Ararat, som namnet till trots inte ligger bland bergen, stannade vi för natten. Vi tog in på Ararat hotell. Det byggdes på 1800-talet, men byggdes till och fick sin "moderna" fasad i början av 30-talet. Fulsnyggt och med viss charm. Inte många moderniseringar har gjorts sedan 30-talet. Toalett och badrum i korridoren. Man kunde lätt föreställa sig hur tjusigt det varit på den tiden.

Vi åt frukost på ett bageri som vanligt. Det är ibland svårt att hitta god och bra frukostmat när man är ute och reser. Här i Australien verkar man gilla söta bakverk väldigt mycket. Det är inte det jag är sugen på.

Bordsgrannen gav oss sin tidning när han gick. Vi fick lite perspektiv på vår upplevelse av att det blåste mycket häromdagen. Ett tiotal mil från oss hade detta hänt:

Flera tromber hade dragit fram och förstört städer. Men vi läste om en positiv tromb också. En riktig stålfarfar. Herr Singh, Turban Tornado 101 år gammal, ställer upp i ett 15 kilometerslopp "Run for the Kids". Vid 92 års ålder slog han maratonrekordet för löpare över 90 med 58 minuter. Då sprang han på 5 timmar och 40 minuter. När han var 100 år var han den äldste som sprungit ett maratonlopp. Nu för tiden har han slutat springa tävlingar, han ställer bara upp på välgörenhetslopp.

 Vi brukar alltid hamna i andrahandsbutiker. Här kommer en liten bildserie med vad vi hittade i Ararat.