Vilken morgon!

 Jag har varit höstdeppig några veckor och Ylle har haft en högst ovillig promenadmatte, men nu i morse var SOLEN här. Snabbt påklädd och med kameran på axeln klev vi ut i morgondimman.

 Den här vassruggen med det lilla trädet har jag säkert fotograferat hundra gånger, men jag blir alltid glad över den.

 Nere vid Gröna udden har vi haft tusentals vitkindade gäss hela sensommaren och förhösten. Kanadagässen som vi svurit så mycket över genom åren har varit väldigt få. Bara fyra, fem lågmälda och blyga i utkanten av gässhavet. Nu har alla gäss dragit vidare. Troget kvar är det här gänget gräsänder som vi hälsar på varje morgon. Sju grabbar och EN hona. Jag gillar dem. Killarna smågnabbas hela tiden såsom ynglingar brukar och de håller ihop när de drar runt utefter stränderna.

På stenen där skarven brukar sitta och torka sina vingar, satt i stället en mås och solade.

Värdigt förfall

När Christina Alvner bodde i Hova hade hon en trädgårdsbil. En gammal Peugeot bortom renoveringsförsök. Ett slags dekorativ installation. Under våra morgonpromenader i Kungsängen passerar Ylle och jag ett liknande bilvrak i vackert förfall. Häromdagen var det inbäddat i ett underbart varmt förhöstljus som jag inte kunde låta bli att plåta.

 Nere vid Gröna udden hade den ensamma skarven fått sällskap. I flera år har jag bara sett just en enda. Jag vet inte var de har sin häckningsplats. Tydligen är vår vik lämpad fiske och solbad.

Äta ute

I lördags kväll kom sonen in och ville låna grillen. Efter en stund hörde vi ljud från altanen. Där satt herrskapet i mörker och bitter kyla och myste.

     Hela trädgården glittrade av lyktor och värmeljus!

Kungen av Svamparnas Rike

Svampkungen och hans springare var också ute och njöt av oktobersolen.

Höstvandring

Såna här klara höstdagar, kan jag ibland få med maken ut på hundpromenad. "Fast inte i skogen!" betonade han, när jag frågade. Ändå var det han som föreslog att vi skulle ta en tur utåt Skoklostertrakten, där vi kunde passa på att hälsa på vänner.

Vi traskade uppför en rullstensås som numera är naturreservat. Här uppe finns lämningar efter en fornborg från folkvandringstiden. Då var platsen helt omgärdad av vatten. Nu är den en höjd i odlingslandskapet, med rester av urskog. Fast det hunnit bli eftermiddag var spindelvävarna fulla av dagg.

Foto:Lennart Jönsson

Söndagen ägnade jag åt hundvård. Soppåsen blev strax fylld av ull och tovor.

Höst - Trist

Höstmelankolin har stormat in efter den blöta sommaren. Snart dags för långkalsonger. Men en och annan dag med blek värme har vi haft. Det gäller att ta vara på de stunderna. Rosen gör sitt bästa för att trösta.

I trädgårdslandet har det blivit rätt prydligt. Mest tack vare att mannen i mitt liv ryckte in och slutförde rensandet sedan jag bröt handleden.

Frågan är om tomaterna hinner mogna. Kanske skulle vi tagit med dem hem. Bättre gröna än frusna.

... och så en liten minut-film från blåbärsskogen. Krumeluren fyller snart 3 år.

Mälaröhöst

 Det gäller att ta vara på de fina höstdagarna. När solen värmer och färgerna mognar. I flera dagar har jag åkt förbi den här samlingen gamla äppelträd som riktigt lyst i guld och rött. När jag äntligen har kameran med mig har färgerna mildrats. Men se så fint de nedfallna äpplena lyser på marken. Till glädje även för älgar och skator.

 I det lilla gula huset bodde "kogubben" förr i tiden. När Lennart var så liten och vild att han klättrade upp i ett träd och hoppade ner på en ko för att rida. Det blev en kort ritt. Nu går här inga kor längre. Det är mycket tråkigt!

 Hilleshög kyrka skymtar bortom äppelträden.

 Vi tog en biltur i det fina eftermiddagsljuset. Ända tills vägen tog slut vid färjan till Adelsö. Då vände vi tillbaka och tog en promenad kring den vackra kyrkan vid Munsö.
På en skylt intill kan man läsa att det är en romansk rundkyrka från 1100-talet. Från början byggdes den mer eller mindre som ett försvarstorn. Inne i muren leder en trappa upp till "jungfrukammaren". Där var det tänkt att kvinnor och barn kunde söka skydd, medan männen samlades på en öppen övre våning med skyttevärn.

 På 1300-talet byggdes kyrkan till med sakristian och på 1400-talet tillkom vapenhuset. 1658 uppfördes gravkoret över räntmästaren Peder Bergenfeldt på Bona. I början av 1700-talet funderade man på att riva kyrkan, men i stället bättrade man på den med ett kor i väster som extra murstöd.
Det finns bara två andra sådana här rundkyrkor i stockholmstrakten, Bromma kyrka och Solna kyrka.

 Det är ofta intressant att strosa runt gamla kyrkogårdar och fantisera om människorna som levt här förr. I kanten intill kyrkogårdsmuren ligger gamla bortsorterade stenar. Undrar hur den lilla Karl Everts tid på jorden tedde sig. Inget årtal.... plockad ur sitt sammanhang.

Den här fina stenen fångar mig. Gunnar föddes samma år som min pappa Tårta... bara tio dagar senare. Men Gunnar blev bara 15 år.