Andra dagen i Beijing var det dags att åka till Kinesiska muren. På järnvägsstationen blev det tydligt hur handikappade vi skulle varit utan Shu. Alla skyltar hade kinesisk text och ingen kunde tala engelska.
Vi fick nån timmas väntan innan tåget skulle gå. Christina spanade efter någon plats att sitta och skissa på i närheten av stationen. Vi hittade en liten rest av gamla bostadskvarter, mellan de stora trafiklederna.
Husen här är utdömda som bostäder och kommer att rivas, vilket den här markeringen visar.
Vi hittade en informationstavla som visade vilka hundar som är godkända i Beijing. Shu förklarar att det är begränsning i mankhöjd. Bara mindre hundar tillåts. Dessutom bara vissa raser, enligt tavlan.
Denna lilla gynnare klarar höjden. Vad gäller rastillhörighet är det mer tveksamt... men det brydde han sig inte ett dugg om.
Här är fortfarande bebott, men det är nog bara en tidsfråga innan även detta kvarter rivs.
Runt hörnet hamnade vi på en liten kvarterskrog. Här kunde man välja på stor portion nudlar eller liten. Fantastiskt gott.
Christina filmade förstås. Snart får ni säkert se den flinka nudelbagaren i aktion på hennes
blogg. På den här krogen serverades en typ nudlar som görs i norra Kina.
Fantastiskt att de var så generösa med att släppa in oss Hallos i det trånga ångande köket.
Ska man äta här, köper man först en kupong strax innanför dörren.
Vår lille bordsgranne får lite hjälp av sin mor med den sista skvätten soppa.
Grannen på hörnan hade tvättdag.
Vi har just vänt ryggen till det lilla trevliga kvarteret. Kontrasterna är stora. Nu ilar vi mot stationen. Matsäcken är packad i påsen från Nora/Pershyttan BK. Den påsen hängde med hela resan.
Vi steg av tåget vid Badaling efter någon timmas resa. Här har man renoverat en del av Kinesiska Muren. Turistsäsongen har inte riktigt kommit igång, så framemot eftermiddagen var vi nästan ensamma.
Skyttegluggen vetter mot de fientliga mongoliska trakterna.
Träden blommade vid sidan av muren. Shu hävdade att det inte var körsbär. Snarare någon frukt som inte är ätlig. Här och där hördes smekande mjuka toner av gamla stränginstrument från diskret utplacerade högtalare. Mycket stämningsfullt.
På vägen tillbaka till stationen ser jag denna frestande skylt.... Tyvärr var det stängt vid den tiden på dagen. Vi tog sista bussen tillbaka, genom Beijings oändliga förorter. Tveksamt om vi tjänade någon tid på att inte vänta på sista tåget, men billigt blev det och vi hamnade hyfsat nära vår del av staden.
Christina gav den gamle blinde spelmannen en sedel. Det firade han genom att tvärt sluta spela och unnade sig en cigg.
