Vi ses igen, La Gomera

 Hemma igen i snöiga Sverige, tittar jag på mina sista La Gomera-bilder. Det känns lite overkligt och väldigt avlägset.
Sista "hela" dagen hade vi bestämt oss för att försöka nå ända fram till vattenfallet vi tänkt gå till på vår första vandrardag. På väg ut träffade vi vår hyresvärd, som uppskattade våra vandrarstavar. Hon tog fram en "riktig" La Gomera-stav och demonstrerade med ett skutt hur de används. Staven liknar ett spjut med järnspets. Hennes farfar hade använt sig av en sån när han skulle ta sig fram i bergen. Numera är det ingen som har den rätta tekniken, hävdade hon. Hennes farfar kunde ta sig nerför berget på fem minuter om det knep.
Hotellhunden Pancho svansar omkring oss. Han kom gärna in till vår lägenhet. Jag hade glömt tömma fickorna på min jacka innan jag lämnade Sverige och hundgodiset var populärt.

 Nu var vi bättre förberedda än första gången och hittade snabbt rätta stigen.Vi mötte ett bräkande litet får som konverserade med ett gäng instängda kamrater.


Vattenfallet var värt vår ansträngning. Det tog oss närmare två timmar att nå dit. Vattnet var iskallt. Mina ben domnade strax och jag avstod från doppet jag tänkt ta.

 En paradisisk plats... med fikonlöv och frid.

I backen ner till staden passerade vi ett flertal bananodlingar. Klasarna är redan paketerade till skydd mot insekter.

 Här packas klasar på löpande band. Jag blev utskälld och informerad om att fotografering var strängeligen förbjuden. Undrar varför?

 Hemresedagen var havet lugnt när vi traskade mot hamnen. Då hade vi kunnat bada vid kullerstensstranden om vi haft tid. Tidigare under veckan hade vågorna kastat sig mot betongmuren och stänkt ner oss där vi gick på vägen. En morgon var vägen full av kullersten som slungats upp av vågorna.

 Vi stannade en sista gång vid monumentet över öns frihetshjälte Hautacuperche. Han ledde ett uppror mot de spanska erövrarna 1488. Statyn sattes upp 2007. Under Francotiden hade det givetvis varit otänkbart med ett sådant monument.

 Som tur var för oss, hade färjelinjen återupptagits igen. Den hade ju lagts ner vid nyår och vi hade haft mycket besvär att få besked om hur vi skulle ta oss hem. Nu gick den enligt tidtabell, men till dubbla priset.

 Den här gubben fick mig att tänka på Hemingway.

Medresenärer på Tenerifes södra flygplats. Woody från Toy Story var också ute och reste.

Idag mötte vi djur

 I morse ringde väckarklockan redan vid sextiden. Vi hade planerat en vandring efter guideboken och skulle ta bussen till startpunkten i Arure, några kilometer bort och 826 meter upp. Eftersom det är helg går det bara ett par bussar om dagen, så vi hade tänkt ta enda bussen tillbaka strax före 8 på kvällen från Chipude.
Det var en lätt sträcka genom jordbruksbygd. Alla vandringsleder följer de gamla stigar man använde förr, när fötter och åsnor var enda fortskaffningsmedel. Första etappen följde bergssidan i morgonskugga och lättande dimma genom en lummig skog. En trevlig väg i lätt uppförslut, som jag till och med tror Lennart skulle gå med glädje.

I Las Hayas möttes vi av tupparnas galande, getternas bräkande och den första häst jag sett på La Gomera. Det var en glad prick. Han uppskattade våra medhavda matsäcksmorötter.

Därifrån gick stigen neråt och sedan brant klättring upp, runt en hisnande vacker ravin, som inte gick att ge rättvisa åt på mina foton. Ni får åka dit och se själva helt enkelt.

 Nästa by heter Las Hayas. Den är känd för sina krukmakerier. Vi besökte ett par av dem, men det är inte rätt tillfälle att köpa keramik när man är ute och vandrar. Vi pratade med en trevlig gumma som satt och justerade en kruka. Hon tummade krukor i gamla modeller som hade känsla av stenåldershusgeråd. Jag gillade dem mycket. Hon visade stolt ett uppslag i en äldre bok om konsthantverk från Kanarieöarna. Där finns ett bilduppslag där hennes mamma visar steg för steg hur det går till. Hon arbetade på golvet.
Jag hade väldigt gärna köpt en bytta, men vågade inte, för vid det laget hade vi ändrat oss om rutten och bestämt oss för att gå den branta vägen ner till Valle Gran Rey i stället för att vänta i många timmar på en osäker kvällsbuss.

När vi berättade det för henne föreslog hon att vi skulle köpa varsin vandrarstav i stället. Det gjorde vi och det är jag väldigt tacksam för, för de behövdes!

 På väg ut genom byn såg vi ett stort vedupplag. Kerstin trodde att de behövde ved för att värma husen om vinternätterna, men snart såg vi keramikugnarna och förstod att veden var ämnad till dem.

 Sedan mötte vi en bonde med sin stav och hund som var på väg att se till fåren. En hel liten flock hundar ville följa med, men han motade undan alla utom en.

 De tog ingen som helst notis om oss. Här går ju vandrare stup i ett.

 När vi kommit ner en bit såg vi ett gäng får. Nu förstod jag varför gräset utmed alla vandringsleder ser så välansat ut. Får och getter traskar överallt, på de mest otillgängliga ställen.

 Vägen ner var bitvis väldigt brant och på en del ställen hade det rasat stenar uppifrån.

 Här kom våra käppar väl till pass.

Ända dit ner till havet skulle vi. Skönt att kunna ta det i egen takt och slippa en stressande vandrargrupp.

Efter regnen är vägen bitvis slipprig och blöt. Det droppar från sprickor i berget och vägen blir en bäckfåra.

Här ser man hur vägen går på skrå.

Blomsäsongen har knappt börjat. Om en månad är det blommor överallt

Oftast hör vi bara när ödlorna pilar undan, men ibland har man tur och får se dem.

Några sicksack-krökar ner, träffar vi två andra bönder. De har skördat jams. Vi frågar och de berättar. Nu tar de en paus och röker en cigg innan de vandrar ner till byn samma väg som vi.

Efter nästa krök dyker en glad hund upp bland snåren.

Först ser det ut som en Lagotto, men det är antagligen en Perro de Agua Español.



Den är ute i mycket viktiga ärenden förstår vi och den har inte tid med turister. Snart är vi nere bland de första husen i byn.

Det ska pinkas in revir.

Katten får också vara ifred.

In i varje gränd försvinner hunden.

Snart är han ikapp oss igen men vi tappar honom strax ur sikte.











Nere på landsvägen möter vi en annan Perro, som vilar i gräset medan matte rensar i landen och husse tittar på. Här får vi äntligen byta några ord med en avlägsen släkting till Ylle. Han är ingen riktig vattenhund säger hussen. "Es un Perro de Aguadiente"

I en liten trädgård ser vi en avlägsen släkting till Fox Magiska Adventskalender. Ett helt litet landskap med kanal, broar, hagar, hus, djur och människovarelser. Bilden visar bara en bråkdel av allt.

Man kan hoppas att taket på detta hus är starkt. Antagligen är huset en tillbyggd grotta.

Husen i den här delen av byn kan man bara nå via smala gränder med trappor. Då är det finurligt att fixa en linbana till byggmaterialet.
Kerstin gissade att pianon är ovanliga i denna stadsdel

I kyrkan Eremita de los Reyes fejar damerna för fullt. Helgonen böjer sig ur sina ramar och kontrollerar att det blir rent.













Hemma i stan har havet lugnat sig något. Idag letar surfarna vågor och har publik på torget med alla uteserveringar.

Mänskliga surikater

Lite trötta efter gårdagens strapatser och nyårsnattens festligheter i hamnen tog vi en lat dag på stranden. Vill man simma i havet är Valle Gran Rey inte ett bra val. Det vore livsfarligt. Den långa stranden utmed stadsgatan har stora runda kullerstenar, som man hör klappra och rulla för varje våg, där är det omöjligt att närma sig vattnet.

  Stranden nära oss, hippiestranden, är en sandstrand med svart lavasand. Den har en liten, liten glipa med sand i vattenkanten i bortre änden av stranden. Runt omkring är stora stenblock. Vågorna vräker sig in. Människorna vi ser stå och spana ut mot vattnet på bilden, står en bra bit upp på land. De väntar på att en större våg ska rulla in. Då slänger de sig ner i sanden och låter sig sköljas över. Det gäller att inte stå för långt ut, då riskerar man att dras med ut i bränningen och slå ihjäl sig mot stenblocken.

Vi får väldig respekt för naturens krafter. Jag gick en bit bort för att filma vågorna, mest för att få med det väldiga bruset. När jag stod där bland stenbumlingarna, med nosen i kameran överraskades jag av en jättevåg som sköljde över mig. Jag lyckades rädda kameran (tror jag) genom att sträcka upp armarna så högt jag kunde. Den blev bara lite våt.

Nyårspromenaden

 Nyårsaftons morgon åkte vi iväg med ett gäng vandrare från olika länder för att gå på tur. Bussen släppte av oss på en smal bergsrygg. Åt norr såg vi Tenerife bortom havet. Vi skulle gå söderut, mot Santiago. Nerförsbacke lät lockande och inte så jobbigt, men när vi såg över kanten till stupet blev i alla fall jag lite orolig. Inte ens en get kan gå där, var första tanken.
De flesta andra hade stavar med sig och rejäla kängor på fötterna. Vi kom i gympadojor. Min syster hade i alla fall varit förtänksam och tagit med sockerröret hon brutit som stöd vid gårdagens klättring.

En av medvandrarna ångrade sig när hon såg hur brant det var och följde med bussen i stället. Vi bet ihop och försökte se lugna ut.

 Benchijigua 2,5 km. Låter enkelt eller hur? Det var där vi skulle ta lunchpaus. De futtiga kilometerna tog mer än två timmar. Det gällde att se var man steg och gärna ta tag i vad växtlighet som fanns. Ändå var vägen bitvis stenlagd och trappsteg fanns på riktigt branta partier. Jag beundrar guiden som utan att fråga om hälsoläge och träningsgrad hos medvandrarna, vågade ta med sig 15 turister på den turen.

 Berget som vi skymtar foten av här, kommer det bilder av senare på avstånd. Roche de Agando, 1250 meter över havsytan. Det är ett riktigt landmärke, en sockertopp som syns vida omkring. Det är lavaproppen som proppade till det senaste vulkanutbrottet för ett par miljoner år sedan. På La Gomera finns ingen krater, men all berggrund är basalt från pyspunkor på jordskorpan när kontinentalplattorna ruckat på sig. Det var vid det berget som vi startade vår vandring.

 Det var grönt och frodigt. De senaste dagarnas regn hade satt fart på spirande illgrönt gräsfjun där solen kom åt. Annars är mycket av växtligheten suckulenter av olika slag. Många växter vi blev undervisade om finns bara på den här ön. Här ser vi Kerstin och en glad irländska, som pratade i ett kör hela vandringen hur kämpigt det än var. Guiden Ernst fick be om tyst i klassen stup i ett när han visade oss på olika märkligheter.

 I början av nedstigningen var det mycket tallskog av en egen sort med väldigt långa barr. Kanske trettio centimeter långa. De är speciellt anpassade för att ta upp fuktighet från luften. På den här höjden stryker ofta moln förbi. Fullt av lavar på grenarna, det gav lite hemmaskogskänsla.

 Ernst med sin klass. Han är från Tyskland. Sedan han blev pensionär bor han på La Gomera under vintermånaderna. Han hade jobbat som fysiker, men knäcker nu extra som vandringsledare. Ernst kunde svara på alla våra frågor och var väldigt kunnig i botanik och geologi. Synd att jag har så kort hörselminne. De flesta artnamn har jag redan glömt.

 En mindre rovfågel cirklade över dalen. Kan det vara en liten falk av något slag? Jag hörde inte på ordentligt... men magistern berättade att den livnärde sig på små ödlor.
Alla däggdjur har kommit till ön genom människans försorg. Här finns många ödlor, varaner och "skinks", ett slags ödla som kan vara ormlik men har mycket korta små ben. Inga ormar eller skorpioner. De farligaste djuren på La Gomera är bin, sa Ernst. Och människor, tänkte jag.

Tre olika sorter av en taklöksliknande växt som så pedagogiskt växte i rad. De är alla unika för ön. OM jag bara kunnat höra upp bättre, hade jag berättat de latinska namnen. Någon som vet?

 Här är i alla fall en Agav. Den långa blomstängeln skjuter upp på bara ett par veckor, när växten är mellan fem och tio år. Sedan vissnar hela Agaven och fröna sprids. Sådana vissna jättebuketter har jag kämpat med att rensa bort, när Kerstin bodde på marken och hade trädgård. Idag fick jag veta att det går att äta innehållet i de köttiga bladen om man är i nöd. Visserligen domnar läpparna och tungan, men man överlever i alla fall. Bra eller hur?

Äntligen ett lite plattare parti och vi kunde låta våra darriga ben återhämta sig ett tag. Flera sektioner av den bambuliknande stammen på Kerstins sockerrör hade slitits ned. Tur att hon valt ett så långt och kraftigt exemplar.

 Lite färdgodis. En vild Anis-släkting. Det gjorde vandringen lättare.

 Här började vi närma oss palmdalen. Det som givit namn åt den vandringstur vi valt. Låter väl trevligt och lättgånget...

 Ernst berättar om palmerna. Det är ett slags dadelpalmer. Dadlarna är tyvärr inget att ha. "Bara skinn och ben". Men man kan skörda saven av de färska skotten i toppen. Ungefär var åttonde år. Det är en vitaktig lite seg vätska som är väldigt söt. Den kallas palmhonung. Det finns en lokal spritsort som görs på sockerrör och sötas med den här vätskan.

 Två palmer bredvid varann. Den vänstra stammen är slät och visar att den har skördats flera gånger. Man rensar bort de stickiga bladbaserna för att lättare kunna klättra upp i stammen för att skörda. På den unga palmen till höger ser vi en växt som gärna åker snålskjuts på de här palmerna. Ingen parasit. De drar tydligen båda nytta av samarbetet.

 Hela dagen gick vi med ögonen koncentrerat i backen för att inte trampa fel, även på slät mark. Det var så stenigt. Mestadels var berggrunden svartgrå, eller roströd. Den här stenhällen hade ett ovanligt mönster som jag måste fotografera.

Nu kan ni se sockertoppsberget i fjärran, där vi startade vår promenad. Vi hade nått fram till platsen för lunchpausen. Det var en liten by långt upp i obygden. Här finns några få bofasta, men de arbetar med att hålla ordning på naturreservatet. Inga jordbrukare bor här längre.
Stigarna vi gått på hela dagen är de gamla vägar som förbundit öns olika byar med varann. Förr sköttes alla transporter till fots och med åsnor. En del vägar kan vara flera tusen år gamla, från ursprungsbefolkningen berbernas tid.

På många bergssidor såg vi grottöppningar. De här har varit bebodda fram till sextiotalet. Innan man fick elektricitet till byn var det ett väldigt angenämt sätt att bo på. Svalt på sommaren och skyddat och skönt på vintern. Klicka på bilden för att se tillbyggnaden.

 Så bra att bara behöva bygga en vägg för att få ett hus. Jag klättrade upp till grottan medan de andra åt sin matsäck. Någon har nyligen sovit i grottan. Där fanns en bädd av gräs och papperslappar.

 Utsikten.

 Färden gick vidare. Nu lite stressigt påskyndad. tydligen hade vi tagit för god tid på oss första halvlek. Bergen bjöd på fantasieggande naturliga skulpturer. En ryttare... på häst eller kamel?

 Ser vi slaka ut? Det var vi.

 Äntligen på platta marken... och ASFALT. Underbart. Här och var låg bilvrak utströdda, slarvigt.

 Bara tio minuters promenad kvar till stället där bussen väntade.

 Sen kördes vi till Santiago för en halvtimmas paus innan tillbakafärd. En god öl satt fint.





Första dagen hade vi ju problem med att få besked om tidtabell för färjan till Tenerife inför hemfärden. Nu fick vi reda på orsaken. Färjelinjen läggs ner vid nyår. Här syns den näst sista turen EVER, i Santiagos hamn.

Jag vilar nöjt mina ben efter fem timmars ganska svår vandring. Bara drygt 8 kilometer, men mer än 800 meter i nivåskillnad.