Varmt

Temat för fotoutmaningen denna vecka på whatthefuckdotcom är "varmt". Jag återvänder gärna till den här bilden av siestan på verandan från min Brasilienresa i vintras. Där var det verkligen varmt i flera bemärkelser.

Klicka här för att se de andra deltagarnas bilder.

Sista dagen i Brasilien

Nu är det ett tag sen jag kom hem från Brasilien. I morgon kommer Lisa, Junior och Nando. Det blir en väldig klimatchock för dem att hamna i det här snövädret! Men det var ju vad Lisa har önskat, hon har längtat till vintern otroligt nog.

Nu lägger jag upp bilderna från min sista dag hos den goa familjen i Jardim Paulista.

Vi hälsade på hos Evellins pappa Jean, som jobbar i en liten bilverkstad i kvarteret.

Han sägs vara väldigt skicklig med motorer.

Bilverkstäderna är små och ligger tätt i städerna. Jag minns förra gången vi var i Brasilien, när vi åkte med vår gamla folkabuss och gaswiren gick av. Det var bara att rulla fram i maklig takt och välja och vraka bland verkstäder. På en halvtimma var det fixat och kostade ett par tior. När samma sak hände i Sverige med min Mondeo blev det bärgning, flera dagars väntan och många pengar kostade det.

Här får ni nu äntligen se vad som finns bakom muren till huset med det vackra kaklet.

Faster Eta bjöd oss att ta ett dopp i sin bassäng. Det var ett rent paradis som öppnade sig när vi steg genom hennes stora hus. Där bor hon numera ensam. Hennes man, som vi träffade för fem år sedan, hade njursvikt och fick dialys. Han dog något år senare. Det var han som också ägde strandhuset i Pao Amarello som vi firade nyår i 2005. Den här poolen byggde de för att han skulle hålla sig i gång.

Sedan mannen dog är faster Eta en flitig gäst hemma hos Terezinha. Nästan varje dag äter de middag tillsammans och tittar på alla såpor på TV som avlöser varann i Brasilien. Terezinhas parabol är riktad så att den tar in Sao Paulo-programmen. Det betyder att såporna visas en timme tidigare hemma hos dem. Brasilien är ju så himla stort att där är flera tidszoner.

Vi hann med ett sista kalas för Nando som fyllde 4 månader samma dag jag reste hem. Här tar man vara på ALLA tillfällen till fest.

Grannbarnen och deras mammor var förstås inbjudna. Det blev ett kort men kul kalas, för vi måste skynda iväg till flygplatsen. Å vad jag längtar tillbaka redan!

Livets motigheter

Här kommer lite bortglömda bilder från resan från Guarabira.

Den här synen såg jag flera gånger här och var, men först nu hade jag kameran med. En riktig cowboy, som parkerat utanför baren.

Jag är för blyg för att fota framifrån. Hästen är cool nog.

Juniors farbror bor ett par mil utanför Guarabira. Juniors pappa Fernando har inte träffat sin bror på 20 år. Det har jag. Sist vi var i Guarabira för 5 år sen, stannade vi i byn där hans bror bodde och jobbade. Som kylskåpsreparatör. Detsamma som Fernando jobbat med i sitt yrkesliv. Då bodde han i ett trevligt litet hus, med en bakgård där vi fick smaka cocosvatten och plocka med oss mango hem. Nu letade vi oss fram till huset. Helt nyrenoverat, men ingen hemma. Vi frågade grannarna. "Han har flyttat".

Junior tog oss till den förmodade nya adressen. Det var på marknadsplatsen, bland raderna bodar. Kan någon bo här?

Fernando får knacka länge innan någon öppnar.

Till sist kommer brorsan ut. Han hade trott någon skojade med honom. Därför hade han inte öppnat.

Det visade sig att han separerat från sin fru sedan sist. Frun bor kvar i huset. Vi fick höra hans historia, som var förfärligt sorglig. Nu bor han med sina tre katter i det lilla marknadsståndet. Han äter lunch varje dag på ett litet hotell i staden.

Den första katten, hittade han helt lusig och med maskar krypande ur sår i huden. Han bestämde sig för att rädda den och tvättade den med motorolja, tills ohyran dog. Katten överlevde och delar nu likt en Pettsonsk Findus, hans vardag.

Han har nu tre katter, detta är den minsta.

En nyfiken prick.

Vart tog han nu vägen?

Findus, eller hur? Kattluckehål i tröskeln.

Oemotståndlig.

Jag är glad att brorsan har sina katter.

Detta är första-katten, som när vi klev in och väckte den rev ner ett glas som gick i kras.

Brorsan rycker på axlarna åt det. Han bor enkelt. En hängmatta, ett kylskåp, en gasspis. Sina verktyg i en portfölj.

Tack gode gud för att folk vill ha godsaker när de festar, sa brorsan, som numera extraknäcker som godisförsäljare. Jossie skrev ner telefonnumren till hans släktingar i Recife. Jag tror han tidigare varit för stolt för att be om hjälp.

Fernando berättade att hans bror är analfabet. "Men han är väldigt smart." sade han.

Vi fortsatte hemåt. Oliver! ropade alla och Junior tvärnitade bakom en lastbil. Det man i Brasilien kallar oliver, är en sorts syrliga, kärva bär. Lastbilsföraren hade stannat av samma anledning. Vi fick lite färdgodis i en plastpåse.
På andra sidan vägen var jordbruksarbetarna på hemväg.

Den här kvällen blev det svenska pannkakor till kvällsmat. Gjord på torrmjölk. Det gick utmärkt. Tyvärr gick inte den konserverade grädden att vispa. Det fick bli kondenserad mjölk i stället. Inte så dumt.

Regn och Olinda, med cigaras

Alla mina bilder från resan har varit så soliga, men det fanns också regndagar. Eller i alla fall nån timma då och då. Och då spöregnade det.

Jag sa i förra inlägget att jag skulle visa vad som fanns bakom muren till det här huset, men det får vänta lite.

Gatorna förvandlas snabbt till floder.

Sista kvällen på min resa kom vi på att vi inte varit i Olinda en enda kväll. När jag var i Brasilien 2005, gick vi flera gånger och tittade på karnevalsförberedelserna och lyssnade på marakatuorkestrar. Här sitter vi nu utanför kyrkan högt uppe i den vackra gamla staden.

Vi såg ett träd med brödfrukter. Det hade vi ätit till middag dagen innan.

Det hann bli för mörkt för att fotografera de vackra husfasaderna. Det är lite "Kamomilla stad" över Olinda. Jag har några fina bilder från förra resan på min hemsida.

Den här filmen tog jag bara för ljudets skull. När vi kom upp till torget hade cikadorna orkesterrepetition. Häromdagen hade Juniors bror Jean hittat en död cikada utanför huset. De sjunger tills de dör säger han. Lisa satte den i Terezinhas träd. Voilá.

I Brasilien kallar man dem cigaras. Det är väldigt sällan man får syn på dem, fast de hörs så ljudligt. I somras såg jag min första, när vi var i Kroatien och seglade. Då satt en och spelade i vårt förstag.

Kom just på att Lisa berättade att Thiago har haft cikadasång på sin mobiltelefon ett tag. När han var på fotbollsmatch och den ringde, började plötsligt cikadorna svara överallt runt läktarna.

Det här fönstret kunde vi inte motstå!

Vi hamnade i ett galleri, där världens minsta vakthund jobbade. Hon heter Frida, som en hyllning till Frida Kahlo.

Även om jag missar karnevalen, kan jag ju köpa en mask:)

Katten och Frida for runt och brottades. Jag tror att Lisa tänker visa bilder på allt inspirerande vi såg där, så jag lämnar över stafettpinnen till henne nu.

Och så ville jag hälsa på Evellin innan jag skulle resa hem. Jag hade inte sett henne sedan första dagen i Brasilien, för hon hade tillbringat lovet hos sin mamma. Under terminerna bor hon med sin pappa Jean, Juniors lillebror, och den stora familjen i Jardim Paulista.

Vi letade oss ner genom Olindas smala gränder och hittade Evellin med alla sina lekkamrater ute på den lilla återvändsgatan vid det lilla krypin där de bor. Ni ser vardagsrummet, lagom stort för en tvåsitssoffa och en TV. Jag står i sovrummet, där det nätt och jämt får plats en dubbelsäng. Trångt men väldigt mysigt.

Evellin bjöd på kylskåpskallt vatten. Härligt!

Både hennes mamma och mammans nya kille jobbar heltid, så under dagarna får hon klara sig själv. När vi kom vid 8-tiden hade de fortfarande inte kommit hem. Men Evellin verkade trivas utmärkt. Hon har massor av kompisar och att leka är det roligaste hon vet. Hon har en fantastisk fantasi den ungen! Gatan är som sagt en återvändsgränd och den har en grind vid den angränsande gatan, så det kändes förhållandevis tryggt. I de andra husen finns säkert mormödrar och andra vuxna. Men där måste vara hemskt varmt mitt i stan under dagarna.

Efter en stund dök mamma Erica och pojkvännen upp. Då måste det förstås tas gruppfoto.

Evellin är en mysig tjej.

Nere i backen ser ni grinden in till gränden. Där sitter några grannar och språkar.

Maria Farinha

Dagen innan jag skulle fara hem till Sverige, ville jag till havet en sista gång. Skolan hade börjat och semestern var slut för våra släktingar, så det var bara vår "lilla" familj som åkte till den fina stranden vid Maria Farinha. Det var nästan folktomt, men några fiskare var i gång. Det var spännande att se hur man lade ut nät i det grunda vattnet.

Männen drar i varsin ände ihop nätet till en cirkel. Innan den slöts skrämde fiskaren i båten in fiskarna i fållan genom att drämma sin stör i vattnet några gånger.

Det var enda gången vi var på en strand med solstolar, parasoll och servering. Stranden är inmutad av små barer. Där man väljer att sätta sig förväntas man också köpa dricka och lunch. Parasoll och solstolar lånar man gratis. Har man tur har baren också en dusch med sötvatten.

Stranden hade fått så vackra mönster, som fick mig att associera till pappersmarmorering. Christina på Stribergsstation har skrivit så fina inlägg om Ebru-tekniken.

Fiskarna började vittja sina nät.

Nando har inget emot att bli svalkad.
...och han hade gärna smakat några droppar om han fått. Men än så länge har han bara fått bröstmjölk, så praktiskt och bra när man reser med barn.

Vi vuxna delade på denna läckra fisk.

Ett par grabbar kom kämpandes med något från havet. Jag hade tittat länge på dem, från att de syntes som små prickar långt ute. Det blev ett långt mörkt spår efter dem i vattnet. Nu började vi kunna se vad det var de hittat.

Jag undrar vad de ska ha däcket till.

Äntligen fick jag vara mormor utan konkurrens från alla kusiner och fastrar och farbröder. Lisa och Junior tog första doppet. Det mörka partiet i vattnet närmast stranden är "Sargasso". Vattenväxter som driver omkring i havet. Den här dagen var havet i det närmaste kroppstempererat. När man vadade genom sargassobältet brände man sig nästan.

På baren tog man sig siesta. Jag var så förundrad över att alla brassar har så rena fötter. Även de som inte traskar omkring på sandstränder hela dagarna.

När vi kom hem till Jardim Paulista tyckte jag synd om killen som skottade av lastbilslasset för hand i stekande hetta. Den äldre mannen framför lastbilen har Marcelo kört till sjukhuset flera gånger när han fått hjärtstopp.

I nästa inlägg ska ni få se vad som finns bakom muren vid huset med den vackra kakelväggen i bakgrunden.