I brist på roligare

Det regnar. Jag borde jobba. Röjer plats för gäster i bråten efter förra sommarens tömning av Tårtas hus i Linköping. Segt och rörigt. Lägger därför in en ljusglimt från häromdagen.

Originalet

Kommer ni ihåg de gamla mjölkförpackningarna?
Ruben Rausings Tetra Classic, som han började konstruera 1944 och var klar för produktion 1952.

När jag städade vinden i föräldrarnas hus hittade jag den. Den tappade biten av vårt bidrag till miljödebatten som min vän Torbjörn och jag gjorde i mellanstadiet. Jag bloggade om det i somras. Själva konstverket har gått till sopförbränning, men nu har jag inte hjärta att slänga mjölkförpackningen... inte än i alla fall.

I mål

Äntligen klara med huset i Linköping. Mäklarens fotograf har varit där och nu finns huset till försäljning på Hemnet.

Sommaren gick utan oss... Kvar finns minnen från andra somrar... ur en av de sista kartongerna vi körde till landet föll detta foto. Tårta längst till vänster med ciggen av märket Bill i handen. Storasyster med ryggen häråt i den "Amerikanska stolen". Själv var jag nog inte född än.

Stretar vidare

Mornarna blir allt kallare. Morgondimman allt vackrare. Min syster och jag stretar vidare med huset i Linköping.

Fortfarande strösaker som skeppas till auktion. Våra saker ligger i ett lager i väntan på försäljing. Varje gång vi kommer dit har de stuvats om och hamnat på ett nytt ställe. Huga vilken knölig buisness auktioneriet verkar vara. Våra grejer kommer inte till försäljning förrän i oktober.

Granne med auktionsfirman är en verkstad där några entusiaster mekar med sina racerbilar.

Så här såg auktionsbråten ut vid senaste lämning. Suck. Vad trött jag är på prylar. Vill bara blunda.

Storasyster kontrollerar att de märker våra grejer med rätt nummer. Hon tror att det mesta är värdefullt. Min gamla Monark? Näe!

Stark burk

I lördags köpte vi en burk surströmming, min syster och jag. Men när vi kom hem sent på kvällen från arbetet med Tårtans hus var vi alltför trötta.
Igår blev det äntligen av. Det höll emellertid på att gå om intet i alla fall. Vi hade slagit på stort och valt filéade strömmingar. Burken hade så kraftig plåt att ingen av våra burköppnare bet. Som tur var hittade jag en gammal ölöppnare och kunde nagga upp den.

Underbart goda var de. Vi skålade för Tårtan. Förra sommaren var han med när vi åt surströmming. De här strömmingarna var inte riktigt mogna dock. Alla burkar i butiken var alldeles platta. Nu ska vi köpa ett lager att ha till nästa år... då blir de nog perfekta.

Somt kommer till användning

Ett blogginlägg av Lisa på "Nästan & Klart" påminde mig om en artikel jag läste häromdagen i en av tidningarna vi hittat i föräldrarnas hus. Det fanns heminredningstidningar även på 50-talet även om de inte var så färgglatt flashiga som dem som översvämmar matbutikernas ögongodis-tidningshyllor nuförtiden. Då innehöll tidningarna mer att läsa. Nu blir jag mest irriterad över den pliktskyldiga intetsägande, felstavade, särskrivna, slarviga texten i den här kategorin tidningar.
Och vilka fina illustrationer! Tyvärr hittar jag ingen byline med illustratörens namn... det var de slarviga med då. Artikelförfattaren finns förstås angiven: Ann-Marie Lagercrantz.

Kul att läsa bildtexten: "Stolparaden, på sista rastplatsen innan soptippen, talar sitt eget språk om moderna nycker. Om tjugo år står måhända våra 50-talsstolar på detta möblernas ålderdomshem."
De skulle bara vetat hur eftertraktade de skulle bli så småningom. Jag är jätteglad att stolarna från Tårtans och Britas hem, som Lisa berättar om i sitt inlägg, hamnar i ett väl bevarat 50-talskök i ett K-märkt 50-talshus.

Ditt och datt

Nu har vi jobbat långa dagar i flera veckor med att rensa föräldrarnas hus. Jag har varit den som hållit reda på pauserna och hävdat att vi måste ha lunch. Min syster driver på arbetet. Hygglig ansvarsfördelning....
Men efter ett tag kände jag mig så pressad att jag krävde en dags ledigt för att överleva.

Den dagen ägnade jag taket i köket till vårt torp. För några år sen limfärgade vi det. Men det visade sig vara svårare än vi tänkt. Antagligen skulle vi patenterat med ett lager oljefärg innan. Så här ser det ut. Flagor trillar ner i frukostyoghurten.
Nu tvättar jag bort det mesta av limfärgen. Resultatet blir hyfsat, som laserat. Skönt att slippa drället i alla fall. Och ett bra, hjärndött, meditativt alternativ till vårt krävande röjningsarbete i föräldrarnas hus.


Eva i Hammarbyhöjden ville se en tapetbild. Här kommer den. Jag gillade den underliggande tapeten bättre. Det var en Josef Frank-tapet med tulpaner. Pappa Tårta har målat tavlan. Det är ett motiv från kibbutz Ein Harod i Israel, där min syster jobbade på 70-talet.

Alla saker... Bloggvännen Lisette manar oss att spara. Och vi gör så gott vi kan. Självklart sparar vi min favoritleksak. Klossvagnen. Min pappa Tårta fixade klossar i halv tegelstensstorlek. Helt fantastiska att bygga torn med. Ända till taket... och sedan krascha med buller och bång. De blev också mina barns favoritleksak hos mormor och morfar.
Snart är det Krumelurens tur!


Min käre make hjälper oss (förutom att röja i Tårtas trädgård) också att ta paus.
Man blir rätt trött efter att hiva ner från vindar och sortera: auktion, spara, myrorna.

Han hade fått syn på att en ungdomskompis spelade teater i närheten.

Så i lördags for vi till Norsholm för att se "Den jäktade".

Kompisen Robban blev som jäktad lite suddig.

Vi satt på bästa platserna och njöt av föreställningen.

Förutom att fixa trädgården och föreslå underhållande avbrott, räddar Lennart också en hel del saker från förintelse. Nu kräver han att få gå igenom sopsäckar och Myrorpåsar. Där hittar han en hel del. Här tex. Små foton som vi inte sett i brådskan. Min mamma Brita med katten Snurran på magen i deras hem på Snickargatan.

...och samma mamma på jobbet som labbassistent på Saab i Linköping på 40-talet. Foton jag aldrig sett tidigare,