Nostalgisk Linköpingspromenad

Ylle och jag är i Linköping för att göra det sista inför husvisningen på söndag. Vi tog en lunchpromenad i Tannefors, stadsdelen där min mormor och morfar bodde.
När jag var två år försökte jag mig på detsamma, då med vår tax Lotta som kompanjon. Vi bodde någon dryg kilometer därifrån, med flera stora trafikleder emellan. Min mamma som såg mig traska iväg med hunden i koppel, lät mig gå, men smög efter för att se hur långt jag vågade mig.
Först gick vi upp i skogen som gränsar till vårt villaområde. Dit fick jag inte gå ensam. Mamma skrämde mig ofta med att där fanns rövare och banditer. Jag visste inte riktigt vad det var och kallade dem rövare och bandater. Spännande var det i alla fall.
Vidare traskade vi genom "bergstrakterna". Det är några förkastningsklippblock med grottor som små smala barn kan krypa in i. (Jag har för några år sedan visat dem för mina barn, men då tycktes grottorna krympt väldigt och jag vågade mig inte ner genom ingångshålet.)
Taxen Lotta och jag traskade stadigt vidare, med min mamma smygande bakom träden i skogen. Vi gjorde en liten paus vid en sandlåda där jag träffade på barn. Hunden band jag ordentligt vid en tall. Men när jag sen fortsatte och skulle korsa den första stora vägen skuttade min mamma fram och avbröt äventyret. Jag minns att jag blev väldigt arg. Jag hade inte riktigt klart för mig hur långt det verkligen var att gå för mina tvååringsben, men jag är övertygad om att jag skulle hittat.

Det var i det här huset mina morföräldrar bodde. Vetegatan 8. De hyrde en etta på nedre botten. I huset fanns då 4 lägenheter. Det luktade korkmatta och nymalet kaffe så fort man kom in i trapphuset. Nu har huset förfulats med fasad av mexitegel och ful ny port.


Den gamla grinden till trädgården finns kvar. Därinnanför fanns en berså och hallonland. Min morfar fick också ha ett potatisland. Han var sjukpensionär efter en olycka i gruvan i Malmberget, så de hade det rätt så fattigt. Allt skulle tas tillvara. Varje brödsmula tog han rätt på med ett slickat pekfinger. Och snörstumpar, hur korta de än var, sparades.

Nu är trädgården mörk och igenväxt. De förr så välansade äppelträden har skjutit i höjden. Fikabordet har hamnat alldeles nära huset för att få en ljusglimt. Men änglatrumpeterna frodas.

Alldeles i närheten finns ett fint gammalt radhusområde. Jag minns inte vad de kallades... kan det vara ingenjörshusen eller nåt sånt. Det var en stor kontrast mellan dem och arbetarkvarteren där mina morföräldrar bodde.

Lite som en engelsk trädgårdsstad.

Bakgårdarna är spännande att titta in i.

Runt om ligger de gamla fina småhusen. Säkert eftertraktade idag.

Och flera fina flerfamiljshus.

Ylle och jag traskade vidare mot Kungsberget. Det har också krympt sedan jag var barn... det är inte högre än en kulle.

I det här huset på Kungsberget 2, bodde tant Ester. Hon som vi delade sommartorp med i hela min barndom. Och hon som målade de fina dalmålningarna på Nässjö som jag berättat om tidigare här. Det är också hon som inspirerade mig att välja illustratörsyrket. Hon jobbade på tecknaravdelningen på SAAB.
Högst upp till höger hade hon sin lägenhet. Den doftade cigarettrök och vitlök. En fantastisk doftblandning i min barndom. Numera hatar jag cigarettlukt, men älskar fortfarande doften av vitlök. Det var det högsta och modernaste hus jag någonsin sett. Man kunde se långt ut över östgötaslätten och bortöver Roxen. Idag har jag svårt att förstå hur det gick till, i alla fall så här nerifrån sett. Träden kring Kungsberget har vuxit sig stora.
I hennes lägenhet fick man lyssna till Louis Armstrong och Edith Piaf. Och somna i en divan som den ryske Tsaren ägt, medan föräldrarna drack rödvin och pratade.

Tant Ester hade en gammal damcykel, som min syster sedan fick när Ester pensionerades och emigrerade till Kanarieöarna. Den väntar nu på auktionshuset. Ester var väldigt kortvuxen. Bakifrån kunde hon misstas för att vara ett barn. Det hände att någon expedit i en affär skulle hejda ungen från att pilla på varorna, men blev väldigt generad när hon vände sig om med sitt russinskrynkliga ansikte.
Eftersom hon var så kort kunde hon inte nå ner till pedalerna om hon satt i sadeln på sin cykel. Därför hade hon vänt sadeln bakofram, så att hon kunde luta sig mot den när hon trampade. En höst var hon väldigt irriterad, för varje morgon när hon kom ner till cykelstället hade någon vänt sadeln rätt och hon fick sinka sig med att meka. Till sist tog hon kontakt med portvakten och bad honom hålla utkik efter busfröna som vände sadeln varje dag. Han sa att han hade märkt att någon varit framme. Han hade inte sett vem det var, men han sa att han brukade vända sadeln rätt igen. Det var alltså portvakten som var förövaren, vilket han fick veta med besked.