söndag 14 mars 2010

16 år, en vecka och fem dagar

Muffa har nu som sin husse Tårta fått sluta sina dagar. I onsdags föjde Lisa, Nando och jag med henne till veterinären. Muffa har alltid gillat veterinärbesöken, med alla spännande medpatienter och aldrig haft några obehagliga behandlingar. Hon har varit en ovanligt pigg och frisk hund. Så det hela gick odramatiskt till. Med ett lätt pekfinger på halsbandet, för att styra stegen rätt i den mörka korridoren knallade hon vänligt med och nosade nyfiket på den snälla sköterskan. Vi fick vänta en bra stund innan den lugnande sprutan gjort sin verkan och Muffa lagt sig tillrätta mellan mina fötter. Det kan vara så med riktigt gamla hundar, med dålig cirkulation. På så sätt fick vi en god stund på oss att gosa en sista gång. Personalen på Upplands Väsby veterinärklinik är väldigt trevlig och vi fick ett fint samtal vid avskedstagandet.

Tack Muffa för att vi fått ha dig som hund så länge! Du gav min mamma mening och innehåll åt hennes sista år hemma innan Alzheimern blev för handikappande. Under minst 8 år gick mina föräldrar en daglig halvmilsrunda i skogen. Det var på slutet det enda som kunde få min mamma lugn.

När Muffa var 10 år, blev det för jobbigt för Tårta att ha hand om henne, så då fick hon flytta till oss. Ylle var då en vild liten slyngeltik på ett år. Muffa hade det lite körigt med uppfostran innan rangordningen var fastlagd, men sedan har de haft mycket glädje av varann. Schnauzrar är ju så lekfulla långt upp i åren.
Sent på året 2005 flyttade så också Tårta hem till oss och familjen blev komplett igen. Det fina fotot på dem båda här på inlägget, tog Lennart förra påsken på landet i Lakvik.

Emma som bodde hos oss en period 2004, skrev på sin blogg ett fint porträtt av Muffa för ett par veckor sedan. Tack vare Muffa har Emma nu två fina skäggiga damer.

Jag minns när vi var hos uppfödaren. Muffa kommer från Mascars kennel. Agneta Rådberg Cederstrand var ganska ovillig att sälja en valp till mina föräldrar, som då var nästan 80 år gamla. Det kan man ju förstå. Schnauzer är ju en krävande ras. Men min mamma var orubblig på den punkten, en Schnauzer till skulle det vara! Jag och Lennart fick lova att ta över hunden om det skulle bli för tungt för mina föräldrar. Och ja, det fick vi ju till sist. Men det tog ändå 10 år innan det behövdes. 10 år, det är ju ett medelhundliv egentligen. Muffa överlevde Tårta med tre månader. När hans begravning var över, orkade vi till sist ta det svåra beslutet om avlivning. Nu tänker jag mig i min barnsliga fantasi att de är återförenade alla tre, Brita, Tårta och Muffa.

6 kommentarer:

Caroline sa...

Mm finns inga lätta hundbeslut...vi får se hur detta slutar för mig...

Emma R sa...

Jätte sorgligt... Även fast hon blev gammal, och även fast hon fick ett långt och friskt liv så är det jätte tråkigt... :-(

Fina fina gammel-Muffa.. :-(

Verkligen ett fint och rörande inlägg Karin.

Stor kram från oss!

Lisette sa...

O vad det snörper i halsen när jag läser din fina nekrolog över lilla Muffa. Du skriver så man blir alldeles mjuk och varm inuti. Det är det allra svåraste beslutet man kan ta när det gäller ens älskade kamrat på fyra ben. Men ni har ju ändå haft tur att hon levde ett fint liv så länge. Tänk så mycket roligt ni har haft ihop med henne.
Jag känner med dig Karin. Du har verkligen haft det tufft på senaste tiden. Men du har många som tänker på dig.
Kramar.

Kerstin sa...

Såklart ett helt rätt och riktigt beslut, men ändå. Fukt i ögon, snörp i hals. Jag hade ju turen att få träffa Muffa två gånger. Mysig hund som fick en fin ålderdom, först hos Tårtan, sedan hemma hos er.

Så skönt att personalen var bra. Det är klart att Muffa hoppar runt med Tårtan och Brita nu. Buss på bara!

Jag tänker precis som Lisette, att du har haft det tufft nu Karin. Skickar extra varma kramar! Och Lelle R slickar dina händer som en liten tröst.

Eva H-höjden sa...

Jag blev också tårögd, så fin bild och text.Kram!

Kesu sa...

Kerstin = Kesu, bara så du vet ;)