Aprilväder

 Dagens hundpromenad. Sedan vi kom hem från Australien har vi njutit av vårsolen, även om det känts kyligare än vi hoppats på. Idag överraskades vi av hagelbyar.

 Efter någon minut var himlen helt igengrodd. En av de små prickarna i bilden är inte hagelkorn, det är en kite-surfare på isen.

Han gav strax upp. Även vi gav oss hemåt med mössan nerdragen.

The Magic Pudding

En av de första dagarna i Melbourne, när jag besökte Botaniska trädgården, hittade jag  den här fina barnboken. Jag blev genast helt betagen. Varje kväll har jag läst en liten bit som godnattsaga. Igår kväll hade jag tyvärr kommit till slutet. Det är en helt galen berättelse, med ett underbart språk, som vrids och vänds i filosofiska funderingar. När personerna kommit på något viktigt, uttrycker de sig i roliga, märkliga, smått fantastiska verser.

I barnens avdelning av Botaniska trädgården fanns en skulpturgrupp med figurerna från boken, så jag förstod att boken är en älskad del av den australiensiska barnkulturen.

 Boken kom ut 1918. Att boken över huvud taget blev skriven kommer sig av en diskussion författaren, tecknaren, skulptören mm Norman Lindsay hade med redaktören till tidskriften Art and Australia, Bertram Stevens. Stevens hävdade att barn bara var intresserade av sagor om älvor. Lindsay protesterade och sade att mat nog var av större intresse för barn än älvor. Efter en tid hade idén landat även hos ett förlag, Angus & Robertson och så blev Norman Lindsay övertalad att skriva en saga efter eget huvud.  

Boken har fyra kapitel, uttryckt som "slices", det handlar ju om en pudding. 

 Huvudperson är den unga koalan Bunyip Bluegum, som bor tillsammans med sin farbror, Uncle Wattleberry. Här kommer vi till sagans första dilemma. Det är trångt. För att ni ska få en liten bild av språket i boken kommer här ett utdrag.

  "This is a frontways view of Bunyip Bluegum and his Uncle Whattleberry. At a glance you can see what a fine, round, splendid fellow Bunyip Bluegum is, without me telling you. At a second glance you can see that Uncle is more square than round, and that his face has whiskers on it.

...

 Whiskers alone are bad enough
Attached to faces coarse and rough
But how much greater their offence is
When stuck on Uncles' countenances.

  The plain truth was that Bunyip and his Uncle lived in a small house in a tree, and there was no room for the whiskers. What was worse, the whiskers were red, and they blew about in the wind, and Uncle Wattleberry would insist on bringing them to the dinner table with him, where they got in the soup.
  Bunyip Bluegum was a tidy bear, and objected to whisker soup, so he was forced to eat his meals outside, which was awkward, and besides, lizards came and borrowed his soup."

Bunyip inser så småningom att han måste ge sig ut i världen.

 "Prayers and entreaties to remove the whiskers being of no avail, Bunuip decided to leave home without more ado. The trouble was that he couldn't make up his mind whether to be a Traveller or a Swagman. You can't go about in the world being nothing, but if you are a traveller you have to carry a bag, while if you are a swagman you have to carry a swag, and the question is: Which is the heavier?"

Är koalor trevliga?

Renée kommenterade mitt förra inlägg och frågade sig hur man kunde se koalor som de gulligaste och kramigaste djur man kan tänka sig... Nja. När vi skulle bege oss in i parken blev vi varnade att inte klappa eller komma för nära de vilda koalorna. De kan försvara sig rätt hårdhänt. Men visst har de en godmodig uppsyn. Jag känner ett visst släktskap, som synes. Lennarts foto. Jag kan för övrigt också bli rätt vildsint, om än sällan.

Renee refererade också till koalornas läten. Lennart råkade störa en hanne, som ljudligt protesterade och hävdade revir. Här är en snutt av hans film.

Äntligen koalor!

Nu började det närma sig hemresa. Vi ville ha ett par dagar till vid kusten, så vi tog oss till havet på östra sidan av Melbourne. Där hittade vi lite annorlunda stränder. Naturen hade gjort mosaikmönster.

Koalor hade vi spanat efter under hela resan, så snart vi var i eukalyptusskogar. Nu var det verkligen på tiden att få se några. På Phillip Island finns ett koalareservat, dit vi åkte.

Ändå var det inte lätt att hitta några. De är väldigt stillsamma djur och sitter ofta rätt högt uppe i trädkronorna. Det var nästan som när man letar trattkantareller om hösten. När vi väl fått syn på en koala, hade ögonen kalibrerats och vi såg plötsligt fler och fler.

Flera sorters papegojor såg vi också, men det var bara en som var stillsam nog för att fastna på kort.

Wallabys fanns också. De tog sig lätt över inhägnaden som hindrade koalorna från att smita.

Skrotbilar och sköna cyklar

 Efter vildmarksupplevelserna drog vi oss österut inåt landet. I en vägkorsning stannade vi till vid en stor tomt med skrotbilar. Mitt bland dem stod en häst och tittade på oss. Det här skulle min vän Emma gilla tänkte jag.

 Vi rullade vidare. Jag fastnade för ett förfallet hus och bad Lennart sakta in. Stod det inte någon där bland buskarna?

Jo minsann. Ibland är det bra med zoom på kameran! Man kan använda den som kikare. Kängurun verkade lika nyfiken som jag.

I staden Ararat, som namnet till trots inte ligger bland bergen, stannade vi för natten. Vi tog in på Ararat hotell. Det byggdes på 1800-talet, men byggdes till och fick sin "moderna" fasad i början av 30-talet. Fulsnyggt och med viss charm. Inte många moderniseringar har gjorts sedan 30-talet. Toalett och badrum i korridoren. Man kunde lätt föreställa sig hur tjusigt det varit på den tiden.

Vi åt frukost på ett bageri som vanligt. Det är ibland svårt att hitta god och bra frukostmat när man är ute och reser. Här i Australien verkar man gilla söta bakverk väldigt mycket. Det är inte det jag är sugen på.

Bordsgrannen gav oss sin tidning när han gick. Vi fick lite perspektiv på vår upplevelse av att det blåste mycket häromdagen. Ett tiotal mil från oss hade detta hänt:

Flera tromber hade dragit fram och förstört städer. Men vi läste om en positiv tromb också. En riktig stålfarfar. Herr Singh, Turban Tornado 101 år gammal, ställer upp i ett 15 kilometerslopp "Run for the Kids". Vid 92 års ålder slog han maratonrekordet för löpare över 90 med 58 minuter. Då sprang han på 5 timmar och 40 minuter. När han var 100 år var han den äldste som sprungit ett maratonlopp. Nu för tiden har han slutat springa tävlingar, han ställer bara upp på välgörenhetslopp.

 Vi brukar alltid hamna i andrahandsbutiker. Här kommer en liten bildserie med vad vi hittade i Ararat.

Grampians

Kängurur ville vi ju se. Än så länge hade vi bara sett varningsskyltar. Tänkte att det är väl som med älgskyltarna hemma. Inte ser man älg varje dag. Vi hade under vägen sett en påkörd känguru, men ingen levande. När vi började resan uppåt bergen såg vi allt fler påkörda. Här en liten svart wallaby.

Men sedan började vi se fler och fler levande. Det var med glädje vi räknade och de levande var fler och fler. Det började bli mörkt, så foton och filmer är inte de bästa.

Här kommer en liten filmsnutt från den blåsiga kvällen.




Sedan började det bli riktigt mörkt och vi måste hitta någonstans att övernatta. Vi kom in i ett samhälle, till synes bara med små hotell och campingar. Halls Gap. Storm, mörkt, dåligt upplyst. Spöklikt. Som Twin Peaks, om ni kommer ihåg den TV-serien. Där hittade vi till sist ett litet hotell. (Med skorpion i duschen)

Nu lägger jag upp några bilder i all hast från våra irrfärder i bergen. Nånstans under de sista dagarna har jag tappat bort min datorladdare, så jag får uppdatera mera när jag kommer hem. Skriver så länge datorn lever.

En kookaburra gjorde oss sällskap när vi gjorde en matsäckspaus.

Överallt i skogarna såg vi spår av skogsbränder.

Träden har en märklig bark. De ömsar skinn ser det ut som. Hela flak rasar av. Andra far fibrer som man kan lätt kan repa av. Kärnvirket tycktes finnas låååångt där bakom.

Många träd var helt som ihåliga skorstenar. I Halls Gap besökte vi ett kulturcentrum som berättade om aboriginernas kultur och umbäranden. Det var en överväldigande upplevelse och en stor mängd information, som jag måste ta mig tid att berätta om när jag kommer hem. En sak vi fick berättat var i alla fall att såna här ihåliga träd använde man bland annat till att röka fisk i.

Här i bergsområdet ”The Grampians”, namngivna efter att Major Mitchell, som kom ridande här 1836 tyckte att de påminde om hans skotska hembygd,  hade aboriginerna levat i 22 000 år. Här finns mer än 120 platser med klippmålningar. De flesta i anslutning till ”rock shelters” som jag förstår är grottor eller utskjutande klippor som fungerat som boplatser. Vissa har varit boplatser som i tusentals år årligen besökts. De här bergstrakterna som upptar 2000 kvadratkilometer svårtillgänglig terräng har med all säkerhet ännu fler oupptäckta målningar och kultplatser.

Vi letade oss med viss möda fram till en av målningarna, Ngamadjidj. Det betyder ”vit person”. Det är den enda plats där man målat figurer med endast vit färg. Den vita färgen, förstod jag skulle representera de döda.

Själva platsen hade en märklig stämning. Vi vandrade runt här bland de rundade klipporna i flera timmar.

Här spatserade också plötsligt mamma Emu med kyckling ut ur snåren.

 En lång stund gjorde de oss sällskap.