Regn och Olinda, med cigaras

Alla mina bilder från resan har varit så soliga, men det fanns också regndagar. Eller i alla fall nån timma då och då. Och då spöregnade det.

Jag sa i förra inlägget att jag skulle visa vad som fanns bakom muren till det här huset, men det får vänta lite.

Gatorna förvandlas snabbt till floder.

Sista kvällen på min resa kom vi på att vi inte varit i Olinda en enda kväll. När jag var i Brasilien 2005, gick vi flera gånger och tittade på karnevalsförberedelserna och lyssnade på marakatuorkestrar. Här sitter vi nu utanför kyrkan högt uppe i den vackra gamla staden.

Vi såg ett träd med brödfrukter. Det hade vi ätit till middag dagen innan.

Det hann bli för mörkt för att fotografera de vackra husfasaderna. Det är lite "Kamomilla stad" över Olinda. Jag har några fina bilder från förra resan på min hemsida.

Den här filmen tog jag bara för ljudets skull. När vi kom upp till torget hade cikadorna orkesterrepetition. Häromdagen hade Juniors bror Jean hittat en död cikada utanför huset. De sjunger tills de dör säger han. Lisa satte den i Terezinhas träd. Voilá.

I Brasilien kallar man dem cigaras. Det är väldigt sällan man får syn på dem, fast de hörs så ljudligt. I somras såg jag min första, när vi var i Kroatien och seglade. Då satt en och spelade i vårt förstag.

Kom just på att Lisa berättade att Thiago har haft cikadasång på sin mobiltelefon ett tag. När han var på fotbollsmatch och den ringde, började plötsligt cikadorna svara överallt runt läktarna.

Det här fönstret kunde vi inte motstå!

Vi hamnade i ett galleri, där världens minsta vakthund jobbade. Hon heter Frida, som en hyllning till Frida Kahlo.

Även om jag missar karnevalen, kan jag ju köpa en mask:)

Katten och Frida for runt och brottades. Jag tror att Lisa tänker visa bilder på allt inspirerande vi såg där, så jag lämnar över stafettpinnen till henne nu.

Och så ville jag hälsa på Evellin innan jag skulle resa hem. Jag hade inte sett henne sedan första dagen i Brasilien, för hon hade tillbringat lovet hos sin mamma. Under terminerna bor hon med sin pappa Jean, Juniors lillebror, och den stora familjen i Jardim Paulista.

Vi letade oss ner genom Olindas smala gränder och hittade Evellin med alla sina lekkamrater ute på den lilla återvändsgatan vid det lilla krypin där de bor. Ni ser vardagsrummet, lagom stort för en tvåsitssoffa och en TV. Jag står i sovrummet, där det nätt och jämt får plats en dubbelsäng. Trångt men väldigt mysigt.

Evellin bjöd på kylskåpskallt vatten. Härligt!

Både hennes mamma och mammans nya kille jobbar heltid, så under dagarna får hon klara sig själv. När vi kom vid 8-tiden hade de fortfarande inte kommit hem. Men Evellin verkade trivas utmärkt. Hon har massor av kompisar och att leka är det roligaste hon vet. Hon har en fantastisk fantasi den ungen! Gatan är som sagt en återvändsgränd och den har en grind vid den angränsande gatan, så det kändes förhållandevis tryggt. I de andra husen finns säkert mormödrar och andra vuxna. Men där måste vara hemskt varmt mitt i stan under dagarna.

Efter en stund dök mamma Erica och pojkvännen upp. Då måste det förstås tas gruppfoto.

Evellin är en mysig tjej.

Nere i backen ser ni grinden in till gränden. Där sitter några grannar och språkar.

Maria Farinha

Dagen innan jag skulle fara hem till Sverige, ville jag till havet en sista gång. Skolan hade börjat och semestern var slut för våra släktingar, så det var bara vår "lilla" familj som åkte till den fina stranden vid Maria Farinha. Det var nästan folktomt, men några fiskare var i gång. Det var spännande att se hur man lade ut nät i det grunda vattnet.

Männen drar i varsin ände ihop nätet till en cirkel. Innan den slöts skrämde fiskaren i båten in fiskarna i fållan genom att drämma sin stör i vattnet några gånger.

Det var enda gången vi var på en strand med solstolar, parasoll och servering. Stranden är inmutad av små barer. Där man väljer att sätta sig förväntas man också köpa dricka och lunch. Parasoll och solstolar lånar man gratis. Har man tur har baren också en dusch med sötvatten.

Stranden hade fått så vackra mönster, som fick mig att associera till pappersmarmorering. Christina på Stribergsstation har skrivit så fina inlägg om Ebru-tekniken.

Fiskarna började vittja sina nät.

Nando har inget emot att bli svalkad.
...och han hade gärna smakat några droppar om han fått. Men än så länge har han bara fått bröstmjölk, så praktiskt och bra när man reser med barn.

Vi vuxna delade på denna läckra fisk.

Ett par grabbar kom kämpandes med något från havet. Jag hade tittat länge på dem, från att de syntes som små prickar långt ute. Det blev ett långt mörkt spår efter dem i vattnet. Nu började vi kunna se vad det var de hittat.

Jag undrar vad de ska ha däcket till.

Äntligen fick jag vara mormor utan konkurrens från alla kusiner och fastrar och farbröder. Lisa och Junior tog första doppet. Det mörka partiet i vattnet närmast stranden är "Sargasso". Vattenväxter som driver omkring i havet. Den här dagen var havet i det närmaste kroppstempererat. När man vadade genom sargassobältet brände man sig nästan.

På baren tog man sig siesta. Jag var så förundrad över att alla brassar har så rena fötter. Även de som inte traskar omkring på sandstränder hela dagarna.

När vi kom hem till Jardim Paulista tyckte jag synd om killen som skottade av lastbilslasset för hand i stekande hetta. Den äldre mannen framför lastbilen har Marcelo kört till sjukhuset flera gånger när han fått hjärtstopp.

I nästa inlägg ska ni få se vad som finns bakom muren vid huset med den vackra kakelväggen i bakgrunden.

Cachoeira do Roncador - Snarkarens vattenfall

Nando har hittat något nytt att suga på!

Mammas näsa provade han också. Vi tror att det är tänder på gång, för det gnags på lite av varje.

En av Guarabiras vackraste gathundar.

Badturen från förra inlägget gav mersmak. Nu åkte vi 12 km åt andra hållet, för att leta efter ett vildare vattenfall. Cachoeira do Roncador. Det var en bit att gå. Först genom stora bananskogar.

Kolla nu, alla illustratörer, så att ni tecknar en bananklase rätt nästa gång.

Vi följde ett vattendrag en bit upp till de första fallen. På åtta år har det inte varit något vatten i bäcken. Nu var det rena paradiset. Om det inte varit för alla mygg och knott liknande dem man kallar "Svädan" i Jämtland, hade jag gärna slagit mig ner här för gott.

Fernando tar ett bloss och tittar på medan vi plaskar omkring.

Vattnet var ljuvligt svalt.

Ett riktigt härligt Djungel-Spa.

I en skreva mellan två stenar hittade jag ett urvuxet ormskinn. Spindeln kom med som bonus. Vi satt en lång stund och tittade på varann. Sedan bestämde jag mig för att noga se var jag satte mina bara fötter.

Några av oss klättrade vidare uppåt mot andra fall.

Lille Antonio Carlos var med ända upp.

Leví i vattenfallsduschen.

Platsen och stämningen gav mig en idé om att ta ett foto, som liknade Ernst Josephsons "Strömkarlen". Jag försökte förklara för den vackre Thiago, hur jag ville att han skulle sitta och låtsas spela fiol. Genast fick jag tre glada näckar i bäcken.... det är svårt att vara regissör, särskilt när språket är knackigt.

Nivåskillnader är svårt att få fram på bild. Det var stundtals lodrät klättring - lika läskigt nerför som jobbigt uppför. Jag har fortfarande rejält med träningsvärk i låren två dagar efteråt.

Thiago varnade mig för den här växten. Någon sorts brännässla med väldigt stora blad.

Jag provade också att klättra i lianerna, men det såg inte lika elegant ut. Kanske blir jag uthängd hos Lisa när hon hunnit blogga ifatt. Nu sitter jag och lägger beslag på internet-sladden om kvällarna. I morgon bär det av mot Sverige. Lisa, Junior och Nando blir kvar några veckor till.

Det här är ett Acerola-bär, visar Marcelli. Vi har gjort Suco do Acerola flera gånger. När jag var liten fanns det Acerolajuice på burk. Jag minns fortfarande den smaken. Vi kallade den Tipp-namnam, för jag fick dricka den ur en såskanna. Det var innan pipmuggarnas tid.

Så här ser de omogna bären ut på busken.

Torgliv och badutflykt

Gatan och torget är allas vardagsrum. Det är så olidligt varmt inne, så man samlas och umgås i skuggan och där det fläktar lite.

Det kom en festivalfin flicka med dito hund förbi.

På torget har man aldrig tråkigt. Det händer alltid något man kan titta på och prata om. Fernando har sin favoritbänk... samma som Lennart satt och spanade vid när han var här 2005.

Och här sitter Motorcykeltaxi och väntar på jobb. Det finns en telefonkiosk som ringer ibland. Ofta har taxikillarna inte alltför bråttom att svara. Det är skönt i skuggan. Den lilla farbrorn med kepsen är en stammis.

Här en bild på honom när han handlar av Nicolli. När han beställer en sup får moster Lucinha ta över.

Så här kring månadsskiftet regleras skulderna för dem som handlat på krita. Moster Lucinha räknar och stämmer av.

Hunden Luki stannar ovanför trappan. "Vi har inte lärt honom gå i trappor, säger familjen, därför kan vi ha dörren öppen mot gatan utan att han springer bort." Klicka på bilden, den är en av mina favoriter.

Det kommer en flyttbil. Jag går nyfiket närmare. Det står Jesus, på alla lastbilar här. Och de är så vackert dekorerade för att det ger tur.

Vi åkte någon mil ut från staden för att bada i en flod. Levís fru hade tipsat om ett ställe med naturpooler.

Junior övertalade vår värdfamilj att ta med hunden Luki. Sedan vi kom, hade han inte ens fått gå på promenad. De hittade inte hans koppel. Jag led, kanske värre än hunden(?). Turligt nog gav Ailini med sig och kopplet hittades mirakulöst nog. Men det blev jag som barbent fick ha det lilla spratteltrollet i knä i bilen. Därför har jag inget foto att visa på det fantastiska skådespel vi mötte på vägen:

Hundratals vaqueros red i tropp från olika byar mot Guarabira, för att samlas vid ett minnesmärke högt uppe på ett berg. Där står en stor staty av Frei Damiao (stavning?) En präst som dyrkas nästan som en gud här i Guarabira. Han dog för ett tiotal år sedan, 93 år gammal. Terezinha kommer ihåg honom från när hon var barn. Mormor Matildi har ett foto av honom när han var tjugo år gammal. De ridande männen skulle göra sin årligt återkommande hyllning till en vaquero som blivit mördad av okända män för några år sedan.

Luki badar för första gången i sitt lilla liv. Vattenhundsgenerna syntes tydligt. Han ville i igen och igen! Hans matte blev först förskräckt när jag lät honom hoppa i på det djupa stället. Han kan ju drunkna sa hon oroligt:) Han sam med njutning!

Lisa håller tungan rätt i mun och klarar att vada över strömmen med kameran torr.

Kunta Kinte vid vattenfallen.

På andra sidan forsen hängde monstreor ner över klippan.

Nandinho på upptäcktsfärd.

På parkeringen var det fest. Här dansades Fórrò som är den populära dansen här i norra Brasilien.

Det har regnat ovanligt mycket i år. Här har allt blivit så frodigt och grönt. Förra gången jag var i Paraiba var det snustorrt och kor och hästar var magra. Nu är det goda tider.

Längre söderut i Brasilien är det värre. Kring Sao Paulo ser vi varje dag på TV inslag om översvämningar och jordskred.

Medan vi väntar på att alla bilar ska komma igenom vattenhindret passar Lisa och jag på att promenera en bit. Landskapet är överväldigande. Det går inte att visa på foto vilket dramatiskt sug det är i omgivningen. Det kvittrar och svirrar av insekter och porlar av bäckar - värmen - och alla dofter. Jag vill inte åka hem!

Det gäller att hålla sig undan när det regnar mangofrukter och pinnar. Alla blir som galna så fort vi ser ett mangoträd. Det är högsäsong nu. Det kastas saker och ruskas på grenar.

Josys kille Lolinha, sekunderna innan han upptäcker tjuren bakom sig. Jag missade precis hans jätteskutt... och tjurens. Vem som blev mest rädd går inte att säga.

Tjuren stannade några meter bort. Lolinha var redan ute ur bilden.

Det kändes tryggare att plocka mangon uppe i trädet:)

Till kvällsfikat blev det tapioka. Lisa river cocos och Josy siktar mandioka-mjöl i en kastrull och river ost.

Josy strör nysiktat, lättsaltat mandioka-mjöl i en torr stekpanna. Det går ihop till en "pannkaka". När hon vänt den lägger hon på fyllningen, som idag var cocos och riven ost. Vik ihop, ät och njut!