Brudpar och måsar

Efter ett mycket intressant möte på Ross House i Melbourne, där vi träffade medarbetare i flera "Self Advocacy groups", som jag kommer att skriva lite om i ett senare inlägg, drog vi till Brighton Beach.
De första av den en långa raden av små färgglada strandhytter byggdes 1862. Under 1970-talet hotades de av rivning, men efter en medborgaraktion räddades de och räknas idag som byggnadsminnesmärke.

 Det blåste rejält och luften var inte längre värmeböljevarm, men böljorna lockade likaväl.

Man kan tro att jag är besatt av måsar, men det är i själva verket så att måsarna så modigt och självsäkert ställer upp som modeller. Några andra fåglar hinner jag helt enkelt inte med att knäppa, fumlig och trevande med kameran som jag är. Så idag får ni stå ut med ett litet urval av alla måsbilder .

Här sitter Lennart och språkar med Magnus Tiderman och Kristina Szönyi, som är våra ciceroner den här veckan. Magnus jobbar som gästprofessor på Latrobe University, dit vi ska imorgon.

Den här stranden är ett populärt ställe för brudpar att bli fotograferade vid. Ibland gifter sig folk också på stranden, mitt bland kite-surfare och badgäster, berättade Magnus och Kristina.

Lennart och jag avslutade eftermiddagen i St Kilda. En annan stadsdel med lång beach. Här finns ett gammaldags Tivoli. Luna Park. Idag var det stängt. Det kanske bara är öppet på helgerna... Vi var inte ledsna över det och tog en promenad och stillade hungern på en av alla små restauranger.

Vi fönstershoppade lite. Lennart hade inte hunnit köpa några badbrallor, som den uppmärksamme kunnat se på någon av bilderna här ovan. Vi blev dock inte så sugna på de här.

Melbourne - varmt och skönt

Morgonfika i skuggan. Idag slogs tydligen väderrekord här. Flest dagar i följd med en temperatur över 30 grader, sedan man började registrera temperaturen. I morgon viker kurvan nedåt är det förutspått. Förhoppningsvis inte med så mycket. Vi trivs i värmen.

Första upptäcktsfärden i dagsljus. Här ett gatumusikgäng som spelade gladjazz.

På Federation Square, med Melbournes skyline av höghus i bakgrunden, härjade ett gäng paparazzis.

Kamerorna smattrade medan stadsborna ilade mot Flinders station.

Såsom en flock hundar, följde de efter sina heta motiv.

Det kanske hade att göra med att det snart ska köras Grand Prix-tävlingar på Melbournes gator. En bil stod redan i startblocken.

Vi drog oss ner mot skuggan under träden vid floden Yarra.

Vid Botaniska trädgården blev oss värmen och skavsåren övermäktiga och vi vände tillbaka mot staden via Batman Avenue.

Nu har vi börjat få en uppfattning om de centrala delarna av staden. En trevlig blandning av brusande storstad och gemytlig 1800-talsidyll.

Tillbaka vid Federation Square. Paparazziflocken var kvar, flåsande i värmen.

Även måsarna flåsar.

Här kommer en Magpie Lark. En vanlig fågel i Australien. Allmän överallt utom i regnskog och extremt torra miljöer. Lennart plåtade fåglarna i det här inlägget.

Trots sitt namn är är den här fågeln varken en skata eller en lärka. Detta är en hanne. Honorna har vitt ansikte och vit strupe. Lätet är ungefär PEE-WEE eller PEE-O-WITT. Just den här fågeln sa ingenting. Parningssäsongen slutade i februari.

Lång flygresa

Nu är vi framme i Melbourne efter en resa på 32 timmars flygtid och ett par mellanlandningar. Det har gått ganska smidigt, men vid varje incheckning har det varit något krångel och mycket knappande och ringande. I Singapore påstod de att mitt visum inte var giltigt. Mitt passnummer fanns visst inte registrerat. Tur att jag hade en utskrift. Efter en halvtimmas nervös väntan visade det sig att mitt namn stavats fel i någon av turerna och det kunde rättas till.

Där hade vi några timmars uppehåll så att vi kunde röra på benen. Man kunde gå in i en fjärilsträdgård. Skön omväxling till det plastiga planet.

 Skylten sitter på dörren till luftslussen mot fjärilsträdgården

 För att vara en så stor flygplats är den överskådlig och lugn. Heltäckningsmattor överallt ljuddämpar.

Vackra och vänliga flygvärdinnor sliter med att få alla resenärer nöjda.

 Passageraren framför oss klagade på att det droppade kondensvatten i huvudet. Hon erbjöds flera alternativa sittplatser, men valde ändå efter visst knorrande att sitta kvar. I brist på paraply fick en servett duga.

fredag 02.43

Var går gränsen för det möjliga? På söndag i ottan, flyger jag mot Australien. Det är inte förhandlingsbart. Biljetten bokad. Deadline för en bok sammanfaller. Flera bilder kvar att göra. En arbetsdag kvar. Tvätta, packa, handla det sista, glöm det!

Ett enda

Om jag går iväg utan kamera brukar jag alltid se något spännande och förbanna min glömska. I förmiddags hade jag kameran dinglande på magen. Solen värmde, taken droppade och fåglarna sjöng, men jag hittade inget intressant att träna med nya kameran på. Till sist fick jag ändå se en kråka gå och dona på andra sidan vägen. Jag hade Ylle i koppel eftersom vi just mött en hund vi inte känner. Därför var det lite besvärligt att få till skärpan med en hund som inte står still. Jag släppte kopplet för att komma åt reglaget... Så blev dagens enda foto en actionbild.

Pirat vid dekapiterad snögubbe

 Den arma snögubben har hängt med trots tövädersattacker. Jag har visat honom i hans glans dagar och begynnande avmagring här. Nu är det ganska illa ställt med honom, då huvudet trillat av. Det är INTE piraten med svärdet som halshuggit gubben. Vi skyller på vädret. Piraten sörjer.

 Inne i staden har våren kommit ännu längre. Här utanför ateljén spirar gräset på södersidan.