Prinsöarna - Kizil Adalar

Ögruppen ligger i Marmarasjön, sydost om inloppet till Bosporen. Sitt namn har de fått pga att prinsar och andra kungligheter vistats där i exil både under den Byzantinska och den Ottomanska perioden. Från fastlandet går reguljära färjor till de tre största öarna. På turistinformationen hade vi fått veta att vi skulle ta spårvagnen till Kabatas för att komma till färjan. Men när vi dagen innan var i Kadiköy, hade vi sett att man kunde åka därifrån också. Priset för spårvagn och båten till Kadiköy kostar båda 2TL, så då lockade båten mer än att trängas på spårvagnen. Öfärjan kostade 4TL. Så billiga resor är vi inte bortskämda med i Stockholm.

Vi steg av färjan på den största ön, Büyküada.
Den här ön visade sig vara ett riktigt paradis för en hästgalning som jag. Ett kvarter från hamnen hamnar man på ett torg fyllt av hästdroskor. En lång kö av kunder ringlade sig mot "taxistationen".

Vi beslöt oss vänta tills den värsta rusningen lagt sig, så jag strosade runt bland ekipagen och njöt av de vackra vagnarna och de fina hästarna. En sån mängd! 

Något som vi lagt märke till under våra dagar i Istanbul är att gatorna är väldigt rena även i fattiga kvarter. Folk är nog disciplinerade, men det finns också en stor kader fotfolk som går runt och sopar upp skräp  kontinuerligt. Här på Prinsöarna har hästarna utrustats med en uppsamlingspåse för att underlätta städningen.

Både kärror och hästar är gummiskodda, så ekipagen tar sig fram i det närmaste ljudlöst.

Det här var vår droska. Vid första pausen under vår rundtur passade jag på att lyfta på hovarna för att kolla skoningen. Hästarna var väldigt trygga och trevliga. Tur att Kerstin och jag hade bunkrat upp med morötter när vi besökt alla grönsaksmarknader dagen innan. Dem avstod vi gärna till de vackra hästarna. När vi fortsatte färden fick jag sitta bredvid kusken på kuskbocken. Han var en fin hästkarl, som körde mjukt och hela tiden pratade med sina djur.

Nästa stopp blev en tio minuters paus vid några marknadsstånd. Alla hästar var inte så vackra och välmusklade som vårt ekipage. De får nog jobba rätt hårt för födan.

Många av turisterna hyrde cyklar och drog omkring i svärmar. Vi tog det lite lugnare och promenerade för att se de vackra husen. Skönt att komma undan från folkvimlet kommersen  vid hamnen.

Det var lite Kamomilla stad över den här platsen.

Vi saknade ändå inte dramatik. Måsen är på väg mot...

... soptunnorna, där det pågick sopsortering.

Med ömsesidig vaksamhet gjordes det upp om fynden. 

Maten delades utan några våldsamheter.

I fiskehamnen var det lugnt. Där tog vi ett parti Backgammon och en kopp turkiskt kaffe på ett fik.

Här var de flesta cykelburna. Biltrafik är förbjuden, förutom enstaka nyttofordon. Det är nog ett trevligt ställe att vara barn på.

Innan vi tog färjan tillbaka till storstan hann jag titta lite mer på hästarna.

En av de vackraste väntsalar jag sett.

Topkapipalatset

Att se Topkapipalatset tar en hel dag. Dels är det stort och dels är det så långa köer till alla delar av palatset. Kanske vi valt fel vecka. Många turister från hela världen finns här under påsken, inte minst från arabvärlden. Kerstin som kan arabiska bra kan gissa sig till från vilka länder de kommer efter deras dialekt. 

Det är fotoförbud i de olika museidelarna med skatter av olika slag. Sultanernas vapen, kaftaner, gåvor från andra länder och inte minst många reliker. Vad sägs om en tuss av Muhammeds skägg?

I harem var det  var det däremot fritt fram att fotografera.

Det här är sultanens mors privata svit. Hon var den mäktigaste i hela harem.  I harem fanns hundratals kvinnor, både fruar och konkubiner. Konkubinerna fick god utbildning och hade de tur kunde de bli utvalda till äktenskap, antingen med sultanen eller hans vesirer.

Här nedanför är Sultan Ahmet III's privata svit.

Det kallas blomsterrummet.

 Sultan Ahmed III 's matsal.

Det här trädet lär vara tusen år gammalt.

Köksavdelningen med alla skorstenar. Här lagades mat till mer än tusen personer.

Utanför palatset såg vi den här finklädde gossen.

Att läsa en stad

När man kommer till en stad som Istanbul, utan att egentligen veta mycket om den, är det första man gör: att besöka de historiska platserna. Det ger en bild... kultur och histora. Sedan börjar man  förstå hur man ska ta sig fram och hitta till olika ställen. Nya insikter ger andra frågor. Nu ville vi se hur istanbulborna bor. Kring vårt hotell bor uppenbarligen inte många vanliga barnfamiljer. Vi tog båten till Kadiköy på den asiatiska sidan. Det är billigt att ta sig över med båt. Man köper en polett för 2 turkiska Lira i en automat invid spärren. Cirka tio kronor.
Vi kom fram till en ganska trist storstadsaktig stadsdel. Frågade på många ställen efter en karta, men det hittade vi ingen. På Istanbulkartan vi har är stadsdelarna kring Bosporen väl detaljerade, men den största delen av staden är mycket schematiskt utritad. Vi fick helt enkelt gå med solen som orienteringshjälpmedel.

Därför blev vi glatt överaskade att några kvarter upp från hamnen hitta en matmarknad som får hötorgshallen att verka som en harlort. Många saker var nya för mig, men min syster kände igen det mesta och kunde de arabiska namnen för dem. Vi handlade bland annat av bären uppe till höger i bild. Såg ut lite som runda nypon, smakar en aning sött och har en ganska stor kärna. De mörka "ärtskidorna" har jag via arabiska och wikipedia artbestämt som Johannesbröd,  ceratonia siliqua på Latin. Gott att knapra på medan man promenerar.

Fiskstånden var välsorterade och läckert arrangerade.

Vi kände oss däremot inte så lockade av inälvsmat och testiklar.

Grönsaker i överflöd gjorde oss lyriska.

Vi gick och gick. Snart hade vi ingen koll på var vi var. Plöjde genom komerciella stadskvarter, hittade en skomarknad, typ Bazar och köpte skosnören. Sedan blev stadsbilden mer bostadskvarter. Vi behövde köpa en kniv, så att vi skulle kunna skala och skära grönsaker till vår matsäck. Det är bra att ha någon liten uppgift när man traskar runt så här. En anledning att fråga sig fram.

När vi äntligen hittat vår kniv åt vi lunch på ett litet enkelt men mycket fräscht hak... det med den rosa skylten. För första gången blev vi serverade av kvinnor. Jättetrevliga. Språkförbistringen fick dem att tillkalla hjälp från den intilliggande frisersalongen. På bilden ser vi frisören och restaurangkvinnan ta en cigg utanför salongen. Gemytligt och vänligt, blev det bestående intrycket. Så långt man kan komma från påstridiga inkastare.

Mitt i stan kan man få se en tupp strutta fram.

Eller en bagge på en bakgård.

Vi hade bestämt oss för att gå från Kadiköy till Üsküdar. Flera gånger då vi frågade om vägen sade man, nej det är för långt att gå, eller, ni kommer att gå vilse. Men vi gick efter solen och hamnade så småningom i den mycket trevliga stadsdelen Üsküdar. 50-talskänsla. Här hittade vi den första lekplatsen, ett gott tecken på att här bor vanligt folk. Inte nog med att det var en lekplats för barn, där fanns lekredskap för vuxna också. Liknande dem vi har hemma i Kungsängen.

Här är en apparat för massage. Knottriga rullar i olika ledder, se så hon njuter. Publiken i bild var tveksam, men på bänken intill satt tre kvinnor i pensionsåldern och skrattade gott åt våra övningar.

Som grädde på moset hamnade vi mitt i den största grönsaksmarknad jag sett! Den sträckte sig i bägge riktningar över flera kvarter. Man kunde också köpa husgeråd och lite kläder. Kerstin köpte fyra par präktiga trosor för sammanlagt 5 Lira (25 kronor).

Här var grönsakerna lika fina, men mycket billigare.

Glada torggubbar ville gärna vara med på bild.

Grannståndets försäljare bad om att bli fotograferad.

Här köpte vi bananer, små fingerlånga och goda.

Den här mannen tillkallades från ett närbeläget stånd för att berätta för oss att Mimosa inte ska ätas... nej, man ska ta ett kärl, hälla vatten i  och sticka ner kvistarna. Sedan kan man till exempel ställa kärlet i ett fönster, förklarade han vänligt och omsorgsfullt. Fortfarande en smula orolig att vi skulle äta blommorna.

Nöjda och glada med kassar i hand tog vi färjan till vår sida.

Här är något av den dagens fångst...