Nyårshälsning

Jag fick en nyårshälsning från vår vän Shu i morse. Kaninens år.
Vi ses i Beijing, skrev han. Snart hoppas jag kunna hälsa på honom!

Å vad jag blir glad

Vilken morgon! Så skönt att kunna bestämma över sin arbetstid och ta en extra lång morgontur på isen innan vi tar tåget till stan. Det gäller att ta vara på de här fina vinterdagarna och suga i sig ljuset.

 Springa, springa. Idag hade vi hela isen för oss själva, Ylle och jag.

 Hararna har kalasat på kvistar i strandkanten.










Fin spårsnö efter gårdagens snödrev.

Tandtroll

Idag har jag varit hos tandläkaren. Det är ju inget man längtar efter precis. För ett och ett halvt år sedan tappade jag en plomb. Jag minns när det var, eftersom jag var i Göteborg för bokmässan. På spårvagnen på väg till Opals förlagsfest på Ostindienfararen Göteborg knäppte det till och plomben lossnade. Jag tänkte nog gå och fixa tanden när jag kom hem igen, men sen kom annat emellan och så har tiden gått. Det var med stor vånda jag idag satte mig i tandläkarstolen. Men jag hade inte behövt oroa mig. Tanden blev lagad snabbt och smärtfritt och inga andra hål hade jag. Hurra!

Bilden då... Jo, när jag var barn hade min mamma satt upp ett foto på en balinesisk dansmask i köksskåpet där hon förvarade sitt godis. För det mesta var det bara ett paket TOY, men ack så eftertraktat för en godissugen unge. Hon förklarade att det var ett tandtroll på bilden. Karius och Baktus är menlösa figurer i jämförelse med det här trollet. Jag vågade knappt glänta på dörren.

Vinterflyg

 Nånting hände nere på isen. Vi blev förstås nyfikna och sällade oss till skaran åskådare.

 Två skärmflygare med paramotor höll just på att starta. När vi kom hem läste jag på nätet att man kan flyga upp till tre timmar med tio liters bränsle. Bra om vinden är svag. Man kan starta och landa på ganska små ytor.

 Vi höll oss nere på isen. Alldeles lagom tunt snötäcke för att ge lite fäste när man går och vagnen rullade på bra. För några veckor sedan hade vi behövt pulsa med snö över knäna. Ylle nästan försvann i snön.

 Så här på söndagen när sjön är full av skridskoåkare och andra promenadhundar får Ylle gå med spårlina för säkerhets skull.

 Fågeltornet ute vid Lennartsnäs inramat av frostiga ekar.

Mitt drömhus. Det har jag tittat längtansfyllt på sedan vi flyttade till Kungsängen 1983.

Tillbaka till startpunkten

 För lite mer än ett år sedan gjorde jag mitt första vingliga blogginlägg, som strax följdes av några lite mer sansade. Då var jag på keramikkurs hos Christinas granne Bi i Striberg tillsammans med några av Christinas bloggvänner.
I fredags träffades vi igen, Chris, Kesu, Lisette, jag och nu också Mian, med planer på en helg av spel och dobbel. Rustade med Dominospel och Backgammon belägrade vi Stribergs station. Men tiden flög så fort, vi hade så mycket att språka om och pysslade med matlagning och njutande .... så först när det var en dryg timma kvar tills vi skulle ta bussen hem på söndagseftermiddagen, kom spelen fram. Oj vart tog helgen vägen?

Vi hann i alla fall med ett besök hos Bi i keramikverkstan. Nu längtar jag efter att sätta händerna i lera igen.

 De här underbara små gnomerna fångade mig. Så snart tjälen går ur marken får fyra stycken flytta ut i min trädgård.

Detta kunde vi läsa om dem på en skylt intill:
"Gnomerna är ett extremt kortväxt och grovhugget folk. De saknar helt hårväxt, men har i gengäld ett pannben hårdare än stål, en enastående fysik och en hud kraftigare än trollens."

Stationens pälstjejer förhöjde stämningen med sina väna väsen. Jag blev grundligt pussad av en svansviftande Poppy och en brett leende Gaia när jag vaknade i den breda järnsängen om morgonen.

Snölek

 När första tövädret kom för en vecka sedan kliade det i fingrarna på mina barn. Att vi inte skottat bort snön på altanen på hela vintern gjorde det hela roligare.

 Lisa hade frusit in glassburkar med karamellfärgat vatten.

 Olle byggde en tjusig soffa. Ishotell i Kungsängen?

 Vår badbalja har vi tömt den här vintern. Det är nåt vajsing på cirkulationspumpen. Det tunga snötäcket har fått det förut toppiga kapellet att säcka ihop. Mittpinnen som ska hålla det uppe sticker fram som ett periskop ur snön. Grillen har fått en snöluva och väntar på våren. Komposthinken har inte kommit längre än till stolpen. Ingen har orkat pulsa ut till komposten med den... också den väntar på varmare tider.

 Nu är det tid för snölyktor.

Sedan töade det lite mer och allt blev trist och slaskigt och Lisas snölykta slokade, men nu har det kommit någon decimeter nysnö och  Lennart byggde vidare på den i går kväll. Det är kul att komma hem från jobbet mitt i natten när man möts av en sån fin lykta.

Vi ses igen, La Gomera

 Hemma igen i snöiga Sverige, tittar jag på mina sista La Gomera-bilder. Det känns lite overkligt och väldigt avlägset.
Sista "hela" dagen hade vi bestämt oss för att försöka nå ända fram till vattenfallet vi tänkt gå till på vår första vandrardag. På väg ut träffade vi vår hyresvärd, som uppskattade våra vandrarstavar. Hon tog fram en "riktig" La Gomera-stav och demonstrerade med ett skutt hur de används. Staven liknar ett spjut med järnspets. Hennes farfar hade använt sig av en sån när han skulle ta sig fram i bergen. Numera är det ingen som har den rätta tekniken, hävdade hon. Hennes farfar kunde ta sig nerför berget på fem minuter om det knep.
Hotellhunden Pancho svansar omkring oss. Han kom gärna in till vår lägenhet. Jag hade glömt tömma fickorna på min jacka innan jag lämnade Sverige och hundgodiset var populärt.

 Nu var vi bättre förberedda än första gången och hittade snabbt rätta stigen.Vi mötte ett bräkande litet får som konverserade med ett gäng instängda kamrater.


Vattenfallet var värt vår ansträngning. Det tog oss närmare två timmar att nå dit. Vattnet var iskallt. Mina ben domnade strax och jag avstod från doppet jag tänkt ta.

 En paradisisk plats... med fikonlöv och frid.

I backen ner till staden passerade vi ett flertal bananodlingar. Klasarna är redan paketerade till skydd mot insekter.

 Här packas klasar på löpande band. Jag blev utskälld och informerad om att fotografering var strängeligen förbjuden. Undrar varför?

 Hemresedagen var havet lugnt när vi traskade mot hamnen. Då hade vi kunnat bada vid kullerstensstranden om vi haft tid. Tidigare under veckan hade vågorna kastat sig mot betongmuren och stänkt ner oss där vi gick på vägen. En morgon var vägen full av kullersten som slungats upp av vågorna.

 Vi stannade en sista gång vid monumentet över öns frihetshjälte Hautacuperche. Han ledde ett uppror mot de spanska erövrarna 1488. Statyn sattes upp 2007. Under Francotiden hade det givetvis varit otänkbart med ett sådant monument.

 Som tur var för oss, hade färjelinjen återupptagits igen. Den hade ju lagts ner vid nyår och vi hade haft mycket besvär att få besked om hur vi skulle ta oss hem. Nu gick den enligt tidtabell, men till dubbla priset.

 Den här gubben fick mig att tänka på Hemingway.

Medresenärer på Tenerifes södra flygplats. Woody från Toy Story var också ute och reste.