Torgliv och badutflykt

Gatan och torget är allas vardagsrum. Det är så olidligt varmt inne, så man samlas och umgås i skuggan och där det fläktar lite.

Det kom en festivalfin flicka med dito hund förbi.

På torget har man aldrig tråkigt. Det händer alltid något man kan titta på och prata om. Fernando har sin favoritbänk... samma som Lennart satt och spanade vid när han var här 2005.

Och här sitter Motorcykeltaxi och väntar på jobb. Det finns en telefonkiosk som ringer ibland. Ofta har taxikillarna inte alltför bråttom att svara. Det är skönt i skuggan. Den lilla farbrorn med kepsen är en stammis.

Här en bild på honom när han handlar av Nicolli. När han beställer en sup får moster Lucinha ta över.

Så här kring månadsskiftet regleras skulderna för dem som handlat på krita. Moster Lucinha räknar och stämmer av.

Hunden Luki stannar ovanför trappan. "Vi har inte lärt honom gå i trappor, säger familjen, därför kan vi ha dörren öppen mot gatan utan att han springer bort." Klicka på bilden, den är en av mina favoriter.

Det kommer en flyttbil. Jag går nyfiket närmare. Det står Jesus, på alla lastbilar här. Och de är så vackert dekorerade för att det ger tur.

Vi åkte någon mil ut från staden för att bada i en flod. Levís fru hade tipsat om ett ställe med naturpooler.

Junior övertalade vår värdfamilj att ta med hunden Luki. Sedan vi kom, hade han inte ens fått gå på promenad. De hittade inte hans koppel. Jag led, kanske värre än hunden(?). Turligt nog gav Ailini med sig och kopplet hittades mirakulöst nog. Men det blev jag som barbent fick ha det lilla spratteltrollet i knä i bilen. Därför har jag inget foto att visa på det fantastiska skådespel vi mötte på vägen:

Hundratals vaqueros red i tropp från olika byar mot Guarabira, för att samlas vid ett minnesmärke högt uppe på ett berg. Där står en stor staty av Frei Damiao (stavning?) En präst som dyrkas nästan som en gud här i Guarabira. Han dog för ett tiotal år sedan, 93 år gammal. Terezinha kommer ihåg honom från när hon var barn. Mormor Matildi har ett foto av honom när han var tjugo år gammal. De ridande männen skulle göra sin årligt återkommande hyllning till en vaquero som blivit mördad av okända män för några år sedan.

Luki badar för första gången i sitt lilla liv. Vattenhundsgenerna syntes tydligt. Han ville i igen och igen! Hans matte blev först förskräckt när jag lät honom hoppa i på det djupa stället. Han kan ju drunkna sa hon oroligt:) Han sam med njutning!

Lisa håller tungan rätt i mun och klarar att vada över strömmen med kameran torr.

Kunta Kinte vid vattenfallen.

På andra sidan forsen hängde monstreor ner över klippan.

Nandinho på upptäcktsfärd.

På parkeringen var det fest. Här dansades Fórrò som är den populära dansen här i norra Brasilien.

Det har regnat ovanligt mycket i år. Här har allt blivit så frodigt och grönt. Förra gången jag var i Paraiba var det snustorrt och kor och hästar var magra. Nu är det goda tider.

Längre söderut i Brasilien är det värre. Kring Sao Paulo ser vi varje dag på TV inslag om översvämningar och jordskred.

Medan vi väntar på att alla bilar ska komma igenom vattenhindret passar Lisa och jag på att promenera en bit. Landskapet är överväldigande. Det går inte att visa på foto vilket dramatiskt sug det är i omgivningen. Det kvittrar och svirrar av insekter och porlar av bäckar - värmen - och alla dofter. Jag vill inte åka hem!

Det gäller att hålla sig undan när det regnar mangofrukter och pinnar. Alla blir som galna så fort vi ser ett mangoträd. Det är högsäsong nu. Det kastas saker och ruskas på grenar.

Josys kille Lolinha, sekunderna innan han upptäcker tjuren bakom sig. Jag missade precis hans jätteskutt... och tjurens. Vem som blev mest rädd går inte att säga.

Tjuren stannade några meter bort. Lolinha var redan ute ur bilden.

Det kändes tryggare att plocka mangon uppe i trädet:)

Till kvällsfikat blev det tapioka. Lisa river cocos och Josy siktar mandioka-mjöl i en kastrull och river ost.

Josy strör nysiktat, lättsaltat mandioka-mjöl i en torr stekpanna. Det går ihop till en "pannkaka". När hon vänt den lägger hon på fyllningen, som idag var cocos och riven ost. Vik ihop, ät och njut!

Guarabira

Nu har vi åkt 20 mil norrut från Recife, till den lilla staden Guarabira i delstaten Paraiba. Juniors föräldrar kommer härifrån ursprungligen och här bor fortfarande fastrar och mostrar, farbröder, morbröder och allehanda kusiner och lilla mormor, som fyller 83 år i mars.

På tröskeln till Juniors moster Lucinhas lägenhet sitter moster Maria och Antonio Carlos, som är Juniors yngsta kusin. Han var tre år när vi var här sist.

Så här gullig var han då!

Vi är 12 personer från vårt gäng här och våldgästar. Dessutom är moster Marias syster med familj här nu, så vi är utspridda hos olika släktingar. Junior, Lisa, Nando och jag får låna kusin Ailinis (Antonio Carlos storasyster) rum. Det är en jättekul familj. På bilden hälsar Junior på familjens fågel.
Här är pappa Toninho, Terezinhas lillebror, som visar teleskopet han bytt sig till mot sin mobiltelefon.

Och tänk vilken lycka, de har en liten hund! Ett 8 månaders yrväder av äkta pudel, köpt för 100 R. (400 kr)

Här är butiken som Terezinhas bror och syster driver tillsammans. På morfars tid var det en butik man kunde gå in i, men nu är det en disk mot gatan. Här kan man köpa de nödvändigaste matvarorna och om det kniper, så kan man köpa en plastmugg cachassa för 1 R.

Moster Lucinhas son Leví har just öppnat ett litet internetcafé, på det utrymme som var familjens veranda sist jag var här. För 1 R i timmen kan man surfa eller spela. Nu är det skollov och festival i stan, så det är fullt både dagar och kvällar. Just nu är det stängt för kvällen, för alla har gått till Festival do Luz för att lyssna på musik. Hela centrum är som ett stort tivoli med musikfestival. Därför har jag hela internetet för mig själv och kan blogga ifatt lite!!!

Nu ska jag berätta lite om vad vi hunnit med sen vi kom hit. Vi kom på fredagskvällen. På lördagen var det marknad i stan. Här är en familj på väg dit. Paraplyet är för solens skull. Några har redan handlat färdigt. Bra med skottkärra som shoppingvagn!

Här är marknadshuvudgatan. Fyrdubbla rader med marknadsstånd så långt man kan se, och det fortsätter på alla tvärgator.
Vilken fröjd att lördagshandla här! I flaskorna är antagligen sockerrörssprit, kryddad med en sorts bark som ger den bruna färgen.
Levande höns. Ibland är det obehagliga scener. Här finns det inte så många djurrättsaktivister. Men jag tror de flesta av djuren haft det riktigt gott innan de kom hit.

Man kan få fisken fjällad om man vill.

Trafiken till och från marknaden går trögt. Då är det en fördel att ha en mula.

Det är otroligt varmt. Här handlas med kött utan kylanläggningar.

Den här mannen ville gärna visa vad han just valt för bit till middag.

Grillar av olika modeller. Bodde jag här skulle jag genast slå till.

Lutfisk från Norge. Härom dagen fick vi just det till middag. Terezinha hade gjort en maffig fiskgratin av den.

Skulle mitt snus ta slut, kan jag gå hit och köpa mig en tobaksfläta. När jag var i Peru på 70-talet träffade jag en svensk kille som jobbade som biståndsarbetare som själv beredde sitt snus. Han raspade direkt från flätan och blandade med koksaltlösning och fick till ett riktigt gott grovsnus.

Lisa och jag blev kissnödiga. Turligt nog bor en av Terezinhas bröder alldeles i närheten av marknaden. Här får ni en "hemma-hos-bild". Alla blommor är av tyg, men katten är äkta.

Brorsan är frisör.

Det är många som vill bli fina nu till festivalfirandet.

Vi tar igen oss utanför frisörsalongen. På skylten ovanför Junior kan man läsa att klippning kostar 3 R, men om man vill bli klippt helt med maskin kostar det bara 1 - 2 R.

Hemma igen fullastade med varor. Nu ska det bli feijao på färska bönor. Mormor har just ätit frukost.

Lisa och jag gjorde en upptäcktsfärd i utkanten av staden. Här kommer en man som är ute och går med sin ko och ett par kalvar.

En vaquero på väg med en tjur i band.
På andra sidan järnvägsspåret får ett par hästar sin lunchvila.

Vi trodde att stan tog slut bortom torget där vi bor, men den fortsatte med nya små byliknande stadsdelar. Jag älskar de här lite enklare husen med sina klara färger. I de fashionablare delarna har man börjat kakla sina fasader med trista stora blanka plattor.
Vi frågar om vägen tillbaka. Den ene lille gubben har en stor slangbella. Kanke ska han skjuta en fågel?

Husen blir mindre och mindre. Det börjar övergå till små bondhus.

Sen rundar vi en hage som tillhör en lite större gård. Gumman går med en pinne och stöter ner mango. Hon är nog orolig att kossorna ska ta all fallfrukt.
Den här kossan spottade just ut en mangokärna när vi gick förbi. Lisa bjuder den på en ny frukt som hon hittade utanför staketet. Korna här har smak för godsaker!

Utsikt ner mot vårt lilla torg. Jag började få skoskav av allt promenerande.