Framme i Jardim Paulista

Nando har fått en present av en släkting de hälsade på i går. En gigantisk spargris.

I bakgrunden ser vi farfar Fernando.
Evellin i gröna shorts hälsade på hemma i Kungsängen för två år sen. Hon är sig lik, men någon decimeter längre. Hon är hela tiden i farten och syns inte mycket till i huset där vi andra vilar i värmen. Här har vi mer än 30 grader och fläktarna går.
Fernando vattnar blomman Terezinha fick av oss i avskedspresent när vi var här 2005. Den har vuxit till ett träd. Terezinha kommer med picolé de sacinhos, som betyder glass i påse. Dem kan man köpa hos grannen för 50 centavos. (2 kr)
På eftermiddan när solen inte var så stark gick vi en promenad till centrum för att köpa macacheiras till middagen. På vägen gick vi förbi denna läckra farkost, från en tidigare karneval.
Vi mötte en familj som var på väg till banken i sitt fordon.
Den här mannen har säkert en häst eller en åsna hemma.
Överallt träffar Junior folk han känner och som beundrar den förstfödda sonen. Här träffar vi en klasskamrat från gymnasiet, som har en liten skoaffär.
Här är en annan bekant. Han har konstruerat sitt fordon själv. Med ena handen vevar han sig fram och med den andra styr han. Ibland kopplar han på en släpkärra efter. Folk här är väldigt påhittiga och företagsamma. Idag sålde han lotter, annars sjunger han i ett band.
Vi kikade in hos veterinären. Tre små hundvalpar har just blivit vaccinerade. fler patienter i kö utanför.
På hemväg från marknaden vinkade jag åt denne man. Han såg rätt konfunderad ut.
Nando har varit mer eller mindre napplös sen han kom hit. Hans mor hade köpt fel sort när de reste. Efter några otröstliga dagar hittade han på en lösning. Han är ju halvbrasse för tusan.
Terezinha skalar macacheiran vi köpte. Jag har fått flera favoriträtter bara idag. Mums... jag kommer inte att magra på semestern, så mycket är säkert.

Jag flyger till Brasilien

Så kom jag äntligen iväg. Jag ska hälsa på "släkten" i Jardim Paulista, nära Recife i Pernambuco i norra Brasilien. Lisa, Junior och barnbarnet Nando har varit där sen nyår. Jag har kunnat följa vad de haft för sig på Lisas blogg, men nu skulle jag få se hur mycket Nando växt mer handgripligen. Nando har hunnit fylla 3 månader.

Flygplatsen i Paris är ett sience fiction-bygge. Ooootroligt stort, så man får åka tåg mellan flygplatshallarna. I de här plaströren går rulltrappor kors och tvärs. Jag kände mig väldigt ensam och vilsen innan jag hittade rätt.

I Sao Paulo efter en lång nattflygning var det lite mer överskådligt. Här skulle jag byta till ett inrikesplan. Det regnade och var bara 18 grader varmt, så jag var glad för min regnjacka. Grabben pekar inte på mig utan på ett plan som just lyfter.
Jag är lite flygrädd. Nu blev jag orolig att vi skulle få motorhaveri på grund av kvarglömd pärm i turbinen.
Men jag behövde inte bekymra mig. Flygmekanikerna gjorde sitt jobb.
Lite justering av landningsställen behövdes visst också.

Härligt och hemskt

De senaste dagarna har Ylle och jag fått vårt lystmäte i ispromenader på Mälaren. Ett tunnt snötäcke har gett fotfäste och stora springytor. Andra har skidat med hund. Mina skidor är kvar på landet... suck.
Ylle hittar spännande lukter på stenen skarvarna äger om sommaren.
Min pappa Tårta skulle ha svurit eder över folk som går i skidspår! Stockholmare, skulle han sagt.
ylle har spring i benen och får kuta hur hon vill. Härligt!

Hon älskar snö och vinter!

När vi kommer hem är det tråkigare saker på agendan. Matte har bestämt att det är klippdags. Huga, vad ämlig man kan känna sig!
Belöning när det värsta är gjort.
Ullen pillar vi in i näten som fåglarnas talgbollar legat i. Vårens fågelbobyggen blir varma och goa.
Inte nog med att matte bråkar med borstning och klippning. Det blir bad oxå! Efteråt flyr Ylle upp till Lennarts hästen-säng.
Men lite levergodis och löfte om att nu är det över för denna gång får Ylle att komma ner till oss i soffan.

Kvastgubben

I Långshyttan fanns när min pappa var barn ett original, som kallades kvastgubben. Han var lite av en luffare, men höll gärna till på bruket. Jag tror att han kallades kvastgubben för att han alltid bar med sig en bunt enris och gick och knaprade på bären.

Om vintern när det var kallt brukade han sova ovanpå Martinugnen. Därför var han fruktansvärt skitig och sotig.

Han tyckte också om att komma hem till min farmor. Där var alla välkomna. Han fick alltid något att äta och emellanåt värmde min farmor ett bad till honom i köket och skrubbade honom ren. Sen fick han lite avlagda kläder i stället för de trasor han gick i.

Han gillade inte den långa kalla vintern. Tårtan berättade att kvastgubben brukade ta glödande kol från bruket och slänga ut på kvarndammens is och mumla, sjunga magiska ramsor, för för att skynda på våren.... lite som i Idas sommarvisa.

Amningspallen

Jag förstod av kommentarerna till mitt förra inlägg att ni inte förstod det där med amningspallen. Därför har jag nu gjort ett litet förklarande kollage. Finessen med pallen är egentligen bara att den är låg och stadig. Då får man så bra stöd av sina knän när man håller barnet.

Lite historia

Igår var jag och hälsade på min kusin Inger Unestam. Hon är den i släkten som har ordning på historien om Södergrenarna i Långshyttan. Det finns så många historier, som jag bara minns fragment av från de gånger min pappas syskon träffades. Nu är Inger min bästa källa. Med mig hem fick jag låna några foton att skanna in.

Jag har sett väldigt få foton från förr hemma. Tårta levde mer i nuet, utom som sagt då han träffade syskonen. Här är en dålig kopia på en kopia, där för ovanlighetens skull alla 10 syskon är med. Min pappa är nr 8 i syskonskaran och sitter till höger om sin pappa. Kanske han är sju år när fotot togs. På pricken lik mig när jag var i samma ålder.

Så här såg familjen ut strax efter sekelskiftet. De äldsta syskonen: Bertil född 1899, Gösta född 1902 och Greta född 1904. Farmor hette Ida Vilhelmina och var född 1879 i Hienshyttan. Farfar, Carl Gustav Södergren föddes 1874 i Håkansbo Skog, Gävleborgs län.

På baksidan av det här gruppfotot står prydligt präntat: Pappa, mamma, farbror Plyhm, faster Plyhm, Ruth Plyhm, Ture Olsson. Farfars bror hade fått Plyhm som soldatnamn. Jag vet inte när fotot togs, men farmor dog 1930, när Tårta var 13 år. 10 barn, ungefär ett varannat år tog ut sitt pris.

Min kusin Inger visade farmors amningspall. Jag har inget foto, men det är en helt vanlig, men liten, liten pinnstol. Jag har en liknande hemma efter min mormor. Vi har alltid trott att det var en pall för ett barn, men nu förstår jag att också den antagligen användes vid amning. Helt suverän ställning för ändamålet när man testsitter. Den måste jag visa Lisa när hon kommer hem från Brasilien. Inger berättade att farmor suttit vid järnspiseln och ammat alla sina barn på den pallen.

foto: Nalle Elfqvist

Det här är Bertil, Tårtas äldste bror. Han med randig sjömanskostym från det lilla familjefotot. Han var lokförare på Byvalla - Långshyttans järnväg. Jag har fått tillåtelse av fotograften Nalle Elfqvist, att visa ett par av hans foton här. Han hade som 16-åring farit med moppen för att fotografera tåg i Långshyttan. Han förevigade den sista resan med ångloket Thor 1964.

foto: Nalle Elfqvist

Här skyfflar Bertil ut de sista kolresterna ur pannan på lok nr. sex. En lång epok var slut. Långt senare, 1981, sammanställde Nalle Elfqvist sitt material till en fotobok: "När ångloken rullade och skenorna sjöng". Spana på antikvariat efter den! Det är en intressant och vacker bok.

Han gjorde också en uppföljning 1983: "Ångtågen lever", där man får veta vad som hände med lok och vagnar efter nedläggningen. Loket sexan, hamnade på Anten - Gräfnäs museijärnväg i Västergötland. Lok nr fem Thor och nr fyra Långshyttan, kom till Uppsala - Lenna Jernväg i Uppsala. Lok nr åtta och nio tog Jädraås - Tallås Järnväg i Gästrikland hand om.

Tack Nalle, för att jag får låna dina foton.

Tårta har somnat in

I mellandagarna förlorade jag min pappa. Han blev 93 år. Jag har suttit och letat bland mina foton idag. Den här första bilden togs i mitten av oktober, när barnbarnsbarnet Nando just kommit hem från BB. En kort men fin tid fick vi bo fyra generationer tillsammans.

Den här bilden, som jag tror Maya tagit på sin morfar, tycker jag så mycket om. Med käppen, hatten och den pliriga blicken. Han hette Tord, men kallades Tårta. Det var en go' gubbe, med mycket värme.

Det har varit så roligt att ha honom hemma hos oss de här sista åren. Han var alltid glad och hade ofta nån kul kommentar till alla. Det är många som minns honom med värme. Till och med personalen på boendet han flyttat till de sista tre veckorna, lyckades han charma.

"Du tycker väl jag är jobbig?" sa en av dem när hon tjatat på honom för att han skulle få i sig lite mat.

"Nä, jag tycker du är gullig" svarade Tårta, med en glad glimt i ögat.

Vi firade 90-årsdagen hemma i köket 2006. Då hade han bott hos oss 3/4 år. Fölsedagsnubben... Bäska droppar såklart.

När det var dags att blåsa ut ljusen fick Lisa lov att hjälpa till.

Mustaschen blev lite svedd.

Två kusinträffar har vi haft i Långshyttan, där Tårta är född. Han var den siste av 10 syskon. Tavlan på fotot är en gammal "gårdamålning" av kvarnen där hans pappa var mjölnare.

Långshyttans kvarn ägdes av bönderna i trakten. Tavlan är målad 1907.

Jag var aldrig i Långshyttan medan kvarnen fanns kvar. Min farfar dog samma år jag föddes. En av mina fastrar och hennes man drev den vidare ett tag, men så småningom behövde bruket mer utrymme och kvarnen revs.