Vi minns John

I morgon 8 maj är det 4 år sen John dog. En av de sista genuina Söderkisarna.
Han hade sin snickarverkstad i källaren till huset där vi har ateljé. Han kom nästan varje dag förbi och snackade. Rätt mycket. Ofta hade vi ju inte alls tid, vilket han inte tog så mycket notis om. Men han var en guldgruva av historier. Visste allt om husen i stan. Arkitekter, skandaler, kuriosa, historia. Film, litteratur, sport och poesi. Och världspolitiken. Hans analyser av gulfkriget, som pågick då, var briljant. Det var i början lite överraskande. John med sin Söderslang och sitt svärande, som hämtat från en 30-talsfilm.

Om vintern var det han som höll trottoaren fri från snö framför vår dörr.

Och han hjälpte oss många gånger att fixa saker till lokalen. Här har han specialanpassat en av våra arbetshörnor. "Det här blir BRA, sörru!"

Det översta fotot i inlägget tog jag när John hjälpte Christina Alvner att hänga upp den ståtliga Tutan Podenco på betongväggen. Då gick han och hämtade sin dunderborrmaskin och sin ryska militärmössa och ville bli porträtterad. Guldknapparna på snickarbyxorna glittrar i kapp med mössmärket.

Christinas hund Gaia tyckte han bäst om av våra hundar, men sedan de flyttat fick Muffa duga. "Du känner ju mig! Skaru ha en pannkaka?"

Han var en anarkistisk själ av eget slag. Under flera år var han "icke existerande". Fanns inte i några register och kunde följaktligen varken gå till vårdcentralen eller få någon pension eller ha ett bankkonto. Det kom sig av att han fått en mobiltelefon med abbonemang av en vän. När han glatt pratat upp en saftig summa pengar och så småningom förvånat insett att det kostade att använda telefonen, slängde han den och gick under jorden.

Han drog sig fram på att göra snickarjobb åt folk. Levde enkelt och bytte tjänster. En av hans vänner lyckades så småningom övertala honom att "börja finnas" igen. Han hade ju faktiskt en massa retroaktiv pension att få ut. Det visade sig vara både svårt och krångligt i byråkratins värld, men det gick till sist.

Idag mötte Jessica en annan av hans gamla vänner, Stickan, på gatan. Stickan påminde om att det är fyra år i morgon, sedan Johnte dog. Vi har fortfarande hans dödsannons på anslagstavlan, så vi pratade häromdagen om att göra något i fönstret till hans minne. Så nu gjorde vi det.

Christina på Stribergs station har skrivit ett inlägg om John för ett par år sen, under etiketten Människor mot strömmen. Där kan man bland annat läsa Jessicas fina nekrolog till John. Den skrev vi nu ut och satte i fönstret. Jag tror att vi är många i kvarteren häromkring som saknar honom.