fredag 12 augusti 2016

Dags för kräftor!


Nu är det några år sedan vi hade eget kräftvatten, så vi är nödgade att köpa kräftorna i  den lilla matbutiken i Björsäter, Mårtens Handel, just levererade av en kräftfiskare på byn. En pärla bland butiker, med fin ost och delikatessdisk.  Torftigt med ekologiskt utbud, men det har bättrat sig lite i år.


Nu får kräftorna ett sista bad innan de ska kokas, stackarna. Min syster får utföra det grymma arbetet.



I morgon ska vi frossa! Vi har redan provsmakat några ljumma nykokta. Godast så! Ljumma.


måndag 11 juli 2016

Lokförare minsann


Nu har jag fått mitt mössmärke som visar att jag är lokförare. Mössan är väl inte riktigt ätt i övrigt. Tror det är en polismössa. Jag hittade den när vi hade loppmarknad i Västertorp. I lördags körde jag först som eldare en tur. Sedan körde jag som lokförare. För första gången med passagerare i vagnarna. Som tryggt var hade jag min utmärkta handledare Tommy med i hytten.


I lokförarjobbet ingår så klart att ta hand om loket. Idag hade pannan kallnat så pass att jag kunde sota. Med en tre meter lång viska sotade jag de 80 rören. Det tog sin tid och jag blev överraskad av ett störtregn. Jag väntade ut skurarna i förarhytten. Här kan ni se några av de viktigaste reglagen en lokförare på ett sånt här litet ånglok har att hantera.


Det gäller ju att hålla tryck och vattennivå på ett säkert och effektivt sätt. Om vattennivån lämnar panntaket bart kan det bli glödande och kollapsa. Nu säger Tommy att det inte är nån risk att det går så långt på det här loket. Man håller koll på vattennivån på ett lodrätt glasrör. För att få upp trycket i pannan kan man pumpa in kallvatten. Jag kan handgreppen men exakt hur det fungerar kan jag inte i alla detaljer. Spaken här lyfter jag upp, sen gäller det att öppna kranen under, kolla på ett rör utanför hytten som först sprutar ånga. Vrida och lyssna,  när ångströmmen blir en vattenstril och till sist bara droppar och ljudet blir det "rätta". Det är ett finlir, som blir extra svårt om vattnet man sprutar in har hunnit bli uppvärmt när man kört några turer.


Med full fyr i pannan kan man sedan kolla när trycket stiger. För att ta oss upp för backarna från Risten station måste vi komma upp till elva kilo innan loket ger sig iväg. Förra sommaren råkade jag och lokförare Roger ut för vedbrist där nere. Vi fick flänga runt och leta brädbitar och pinnar för att kunna ta oss iväg. Det gick som tur var.


Om draget i pannan är för dåligt kan det hjälpa att spruta ånga genom systemet. Det gör man med den här kranen i mitten. Varken trevligt eller effektivt att det ryker in i hytten.


Här är regulatorn, spaken som man reglerar farten med. Spaken till höger reglerar färdriktning. Nu när loket står still ska den så klart vara i neutralläge.


Här är bromsspaken. Hytten är verkligen inte särskilt ergonomiskt byggd. Lite knepigt att nå att hålla en hand på regulatorn och en på bromsspaken och dessutom nå att se om spåret är fritt. Då är det särskilt bra att vi kör med både lokförare och eldare i loket.


 Ytterligare ett viktigt reglage. När loket står still en längre stund vid stationerna bildas det kondens vid kolvarna. Då skjuter man in den här spaken en stund före avfärd så att det blåser rent. Något tjugotal meter efter start kan man dra ut den igen.
Nu har ni fått en liten första lektion i lokföreriet. Är det någon som är nyfiken på att lära sig mer är ni välkomna hit till RLJ på lokförarutbildning.


Utsikt från förarplats.


Sotningen klar! Här står jag med viskan utanför vagnhallen. Nån gång i framtiden hoppas vi kunna bygga ett riktigt lokstall också. Här är lite trångt för alla våra lok och vagnar.

Medan jag skrev detta byggde Maya och Lennart en kaninvärld till Albin. Nu får han lite mer att utforska och vi lättare att komma åt att gosa med honom.




Den gamla verandatrallen fick en ny användning.


lördag 9 juli 2016

Ångloksbestyr


 Nu är det trafikdag igen på Risten Lakvik Museijärnväg. Redan igår eftermiddag började vi elda i pannan. Det tar sin tid att värma upp ett lok som stått still sedan förra helgen. I år har vi ett stort vedlager. Uppsågade gamla kådrika bjälkar brinner bra. Nu i morse fortsatte vi eldandet. Här får pannan lite tillskott av koks också. Vi har fått ett lass gratis nånstans ifrån. Koks brinner inte, men när man fått upp värmen är det bra att ha lite koks som blir vitglödande när vi drar på i uppförsbackarna. Det ger extra kraft. Idag är det strålande väder och vi hoppas på många resenärer och fulla vagnar.



Idag var det min tur att ta hand om smörjningen av alla rörliga delar. Det gäller att inte glömma ett enda litet smörjhål. Annars kan saker skära ihop och bli förstörda.  Det finns många olika. Somliga har ett fjädrande lock att trycka ner när man fyller i oljan, andra kan bara helt enkelt vara små smörjhål. Mässingslocket framför oljekannan på bilden lyfter man av. Därunder finns en veke som man för ner i ett litet hål och som ska mata in olja under körningen. Såna hål slukar mera olja och jag får ta till en större oljespruta. Skulle tro att jag gjorde av med tre liter innan jag var klar med de kalla lederna. De leder som hör till varma ventiler kräver en annan mer trögflytande olja. Det är mycket att hålla reda på för en lokförarlärling som jag, men kul är det nu när jag börjar förstå lite av hur det fungerar! Förstelokförare Tommy är en bra handledare. Alltid lugn och pedagogisk.

fredag 1 juli 2016

Knackelie - min nya passion


Äntligen har jag skaffat mig en bra lie. Har tittat runt på nätet i flera år. Först bara på jakt efter ett lätt och fint träorv i stället för det tunga och otympliga stålorv vi har. För många år sedan fanns också ett gammalt nätt blåmålat orv av trä, men det är försvann nog när vi hals över huvud flyttade från vårt förra lantställe.
För några veckor sedan dök det upp en inbjudan till liekurs på Facebookgruppen Lienätverket. Jag anmälde mig med förhoppningen att få köpa en bra lie. Det visade sig att LieMats lär ut hur man slår med och underhåller knackeliar.



Jag kom från kursen med ett helt kit. Österrikisk knackelie, ett danskt träorv, bryne med en praktisk plastslida man fäster på bältet, litet städ och en hammare. Jag fick lien grundknackad innan vi skildes åt på kursen. Nu har jag slagit gräsmatta, vildvuxen kulle och vägren hemma i Kungsängen, så nu var det dags att knacka lien på nytt. Jag var så ivrig att komma igång att slå här i Lakvik att jag inte hade tid att fixa en bra bänk för städet. Ett vedträ från ångloket fick duga som provisorium.

Här kommer lite bilder från liekursen. Alla som har en äng, eller vill göra en blomsteräng av något igenvuxet borde leta upp en liekurs! Även en gräsmatta kan slås med en sån här fantastisk rakbladsvass lie. Det är så meditativt och härligt att slå. Så förvånansvärt lätt. Jag minns min barndoms kämpande med ängen som tungt och jobbigt. Trots pappa Tårtas försök att visa trillade inte polletten ner förrän nu. Att hitta det mest avslappnade sättet och finna att det är det mest effektiva.






Till sist en liten filmsnutt.

torsdag 14 januari 2016

Stenlitografi, kemi och magi


Det har blivit glest med inlägg på min blogg. Det senaste halvåret är det för att jag har så fullt upp på Grafikskolan där jag pluggar heltid och dessutom försöker hinna med mina illustrationsjobb. Nu sitter jag och pustar i soffan efter ett drygt dagsverke i verkstan. Den här veckan började vi en kurs i stenlitografi. Här är min första sten.
Det är ett digert förarbete innan man hunnit så här långt. Först ska stenen slipas. Då tar man två helst lika stora stenar. Blöter dem och strör ut karborundumgranulat över ytan på den ena. Sedan lägger man den andra stenen ovanpå, greppar två diagonala hörn och börjar röra den i en åtta. Det finns karborundum i många olika grovlekar. Vi jobbade med tre. Först slipade vi stenarna fyra omgångar med den grövsta, med avsköljning emellan varje gång stenens yta slitits till en kalksörja. Vid det skedet borde stenens förra bild slipats bort. Sedan följde vardera två slipningar med två finare karborundumgrus. Kanterna fasas med rasp och fil och slutligen med pimpsten. Ett grovgöra som kan vara tungt beroende på hur stora stenar man har, men meditativt och skönt också.


Bilden ritade jag med lito-krita direkt på stenen. Tekniken uppfanns 1796 av Alois Senefelder. Av en lycklig slump. Det är en lång och fantastisk historia som kunde bli underlag till en film. Stenen som är så bra till tryckning finns bara på ett enda ställe i världen, i Jurabergen i södra Bayern. Bara där är kalkstenen så homogen och ren. Den hade använts i århundraden till golvplattor och bordsskivor.

Alois Senefelder hade länge exprimenterat med olika trycktekniker för att kunna trycka ett av sina teaterstycken på egen hand, efter att tidigare låtit trycka det hos ett boktryckeri och försäljningen knappt täckt omkostnaderna.
Hans mor får besök av en tvätterska som otåligt väntar på att Alois ska skriva en tvättnota, för att veta vad som skickats iväg. Han hittar inget papper och bläcket är slut. Han skriver ner notan på en sten han använder för att riva färg på, med en tusch han använt i sina experiment att få fram täckmedel för sina tryck. När han skaffat bläck och papper skulle han skriva av noteringen var tanken. När han senare skulle tvätta bort skriften från stenen fick han en idé att experimentera vidare. Han gör en kant av vax kring texten och häller skedvatten på. Skedvatten är en blandning av en del salpetersyra och tio delar vatten. Det visar sig då att bara den rena stenen angrips och texten står kvar som en svag relief. Många försök senare hade han hittat en metod att trycka plantryck. Tekniken revolutionerade möjligheten att mångfaldiga bilder. Under mitten av artonhundratalet blomstrade den och fick också konsten att teckna att ta många steg i utveckling och popularitet.


Från tvättnota till "tvättstugelista". Här skriver Hampus upp sig på "trycklistan".


Den här pressen använde jag idag. Jaana vevar fram sin sten, täckt av tryckpapper och en plastskiva vars yta är täckt med fårtalg som glidmedel mot pressen.


Kollar provtrycket.


Max jobbar med sin andra sten. Lito-tusch och stålpenna är hans verktyg.


Fanny gummerar sin etsade sten.


Nu ska gummilösningen torka. Fanny viftar med en "flagga" av aluminium fäst på ett gammalt skaft till ett badmintonracket.


Även Astrid viftar. Snart ska här tryckas.


Hampus och vår lärare Maria Lindström hjälps åt att etsa stenen som har fina laverade ytor som måste behandlas med varierande styrka av gummi och syra på de olika partierna.


Så här blev mitt tryck. Jag är supernöjd. Efter mycket mekande och fixande med sten, slipning, duttning med gummilösning och syra, svampning med vatten, timing, färg, vatten igen osv. blev det till sist en bild. Min hjärna är överbelastad av alla moment, men kul är det!


lördag 21 november 2015

Så kom vintern


Första frosten för oss. Sex grader kallt mitt på dagen. Så vackert.


Vi var nyfikna på om det blivit någon is i strandkanten och tog vägen genom hästhagen. Pölarna var i alla fall glashala.


Svamparna hade också blivit överraskade av kylan.






Är dom vassa?




Tunna dimsjok gled över sjön.


Det ÄR lite is i strandkanten. Krumeluren testade. Blev djärvare och djärvare. Fick stöveln full av vatten och blöt bak på kuppen. Då var det dags att gå in till brasan igen.


lördag 24 oktober 2015

Nu pluggar jag grafik

 Jag har inte varit så aktiv bloggare på sista tiden. Det har varit fullt upp med Grafikskolan och att försöka hinna med mina fasta uppdrag. Nu har vi just avslutat en kurs på tre veckor i screentryck. Dessförinnan har vi jobbat med Collografi och djuptryck. De som följer mig på instagram har sett vad jag gjort då. På instagram heter jag karinpafox. 

Här har jag och mina unga kurskamrater satt upp ett urval av vad vi gjort i screentryck i "Gropen", en del av Grafikskolans lokaler i södra Hammarbyhamnen som används för genomgångar, föreläsningar och bildvisning.  De senaste dagarna var hektiska för att hinna trycka det vi höll på med. Som tema för vår uppgift i screentryck hade vi en text ur boken Gheel - de galnas stad av Per Odensten och ett ljudspår som vår lärare Matts Husser gjort.

Historien är smått absurd och gav upphov till en mängd tolkningar. Huvudpersonen tror sig vara en ängel som störtat. Han vaknar omtöcknad, men finner sig oskadd förutom att han saknar tummar. Vad värre är att han också verkar ha förlorat förmågan att flyga. Gång på gång testar han från diverse avsatser, vilket jag försöker illustrera här.


 Jag hann med ännu en bild till uppgiften.

Här går vi igenom hur man kan göra en spiralinbindning. Alla valde ut ett tryck som bidrag. Så band vi in en upplaga av våra alster i femton ex så att varje elev fick ett och skolan ett.