En färg till

Idag har jag äntligen kunnat trycka min tupp igen. Lithofärgen tar så lång tid att torka. Minst två färger till ska det bli. Jag är så himla glad för mina "Ternes Burton register pins" som gör det lätt att passa in papperet perfekt vid flerfärgstryck. Det är Lennart Rhodes gamla press vi trycker på.

Mera högtryck

Nu har jag tryckt andra färgen på ett nytt reduktionstryck. Jag jobbar på en MDF-skiva. Efter varje tryckomgång täljer jag bort lite till. Det innebär att när jag är klar så småningom är stocken förstörd och upplagan blev så stor som antalet dugliga tryck. Skissen på skivan fördes också över på papperet. Det var inte meningen. Men jag ska ju trycka flera färger till, så det kanske syns mindre så småningom.

Den här gången tryckte jag på boktryckspressen. Det var lite pill med att bygga upp under plattan så att höjden blev exakt som en typs höjd. Jag brydde mig inte om att färga in pressens valsar, det blir så mycket att rengöra.

Mera Litografi

Under hösten deltog jag och några av mina kurskamrater i ännu en workshop med mästertryckaren Ernst Hanke på Litografiska muséet. Han visar hur "reduceringsmetoden" går till i praktiken. Den innebär att man kan trycka en upplaga i flerfärgstryck från en enda litografisk sten. På snellpressen Johanna innebär det också att det kan göras under en arbetsdag. För att komma ihåg alla moment i processen filmade jag.
Så här blev den.

Stenlitografi, kemi och magi

Det har blivit glest med inlägg på min blogg. Det senaste halvåret är det för att jag har så fullt upp på Grafikskolan där jag pluggar heltid och dessutom försöker hinna med mina illustrationsjobb. Nu sitter jag och pustar i soffan efter ett drygt dagsverke i verkstan. Den här veckan började vi en kurs i stenlitografi. Här är min första sten.
Det är ett digert förarbete innan man hunnit så här långt. Först ska stenen slipas. Då tar man två helst lika stora stenar. Blöter dem och strör ut karborundumgranulat över ytan på den ena. Sedan lägger man den andra stenen ovanpå, greppar två diagonala hörn och börjar röra den i en åtta. Det finns karborundum i många olika grovlekar. Vi jobbade med tre. Först slipade vi stenarna fyra omgångar med den grövsta, med avsköljning emellan varje gång stenens yta slitits till en kalksörja. Vid det skedet borde stenens förra bild slipats bort. Sedan följde vardera två slipningar med två finare karborundumgrus. Kanterna fasas med rasp och fil och slutligen med pimpsten. Ett grovgöra som kan vara tungt beroende på hur stora stenar man har, men meditativt och skönt också.

Bilden ritade jag med lito-krita direkt på stenen. Tekniken uppfanns 1796 av Alois Senefelder. Av en lycklig slump. Det är en lång och fantastisk historia som kunde bli underlag till en film. Stenen som är så bra till tryckning finns bara på ett enda ställe i världen, i Jurabergen i södra Bayern. Bara där är kalkstenen så homogen och ren. Den hade använts i århundraden till golvplattor och bordsskivor.

Alois Senefelder hade länge exprimenterat med olika trycktekniker för att kunna trycka ett av sina teaterstycken på egen hand, efter att tidigare låtit trycka det hos ett boktryckeri och försäljningen knappt täckt omkostnaderna.
Hans mor får besök av en tvätterska som otåligt väntar på att Alois ska skriva en tvättnota, för att veta vad som skickats iväg. Han hittar inget papper och bläcket är slut. Han skriver ner notan på en sten han använder för att riva färg på, med en tusch han använt i sina experiment att få fram täckmedel för sina tryck. När han skaffat bläck och papper skulle han skriva av noteringen var tanken. När han senare skulle tvätta bort skriften från stenen fick han en idé att experimentera vidare. Han gör en kant av vax kring texten och häller skedvatten på. Skedvatten är en blandning av en del salpetersyra och tio delar vatten. Det visar sig då att bara den rena stenen angrips och texten står kvar som en svag relief. Många försök senare hade han hittat en metod att trycka plantryck. Tekniken revolutionerade möjligheten att mångfaldiga bilder. Under mitten av artonhundratalet blomstrade den och fick också konsten att teckna att ta många steg i utveckling och popularitet.

Från tvättnota till "tvättstugelista". Här skriver Hampus upp sig på "trycklistan".

Den här pressen använde jag idag. Jaana vevar fram sin sten, täckt av tryckpapper och en plastskiva vars yta är täckt med fårtalg som glidmedel mot pressen.

Kollar provtrycket.

Max jobbar med sin andra sten. Lito-tusch och stålpenna är hans verktyg.

Fanny gummerar sin etsade sten.

Nu ska gummilösningen torka. Fanny viftar med en "flagga" av aluminium fäst på ett gammalt skaft till ett badmintonracket.

Även Astrid viftar. Snart ska här tryckas.

Hampus och vår lärare Maria Lindström hjälps åt att etsa stenen som har fina laverade ytor som måste behandlas med varierande styrka av gummi och syra på de olika partierna.

Så här blev mitt tryck. Jag är supernöjd. Efter mycket mekande och fixande med sten, slipning, duttning med gummilösning och syra, svampning med vatten, timing, färg, vatten igen osv. blev det till sist en bild. Min hjärna är överbelastad av alla moment, men kul är det!

Grafikskolan på Grafiska Sällskapet

Man ska ju gärna ha med sig en blomma när man går på vernissage. Av mig fick Maya en kruka persilja. Krumeluren hade plockat EN liten vårblomma på tomten. (I Mayas högra hand)

Detta är ett spännande verk. Fritt i rummet hängde det och lockade till spegling. Här blir bilden en syntes av mig och Lisa. Tyvärr har jag ingen lista kvar så i skrivande stund vet jag inte vem som gjort installationen.

En konstnär jag känner igen från tidigare utställningar är Anna Isabelle Nilsson. Här blandar hon grafik och broderi.  När grafikskolan hade julmarknad förra året plåtade jag en bild som heter "De är så snälla". Den köpte Lisa:) Nu kunde hon inte heller låta bli att köpa en av Isabelles bilder. Isabelle har en sympatisk differentierad prislista baserad på köparens årsinkomst.

 De som ställer ut är Grafikskolans avgångselever i den tvååriga grafiska grundutbildningen men också den ettåriga linjen Artist Books. Så här står det på skolans hemsida: "Kursen är en ettårig utbildning som introducerar traditionellt boktryck samt hjälper eleven att genomföra projekt inom Artist Book genren. Artefakten ges ut på skolans förlag Print Press Edition. Alla elever tilldelas en egen mentor som följer med hela året."

 Eller hur?

 Grafiska Sällskapets lokaler är makalöst vackra.

Här var på 1930-talet ett café i turkisk stil. Om man också fick "turkiskt kaffe" här känner jag inte till.

 Taket i ett av de inre rummen.

 En trappa upp går taket i guld.

 Väggbårderna är också vackra.

 Ännu ett Artist Book-projekt.

 Om ni klickar upp bilden kan ni säkert läsa receptet.

 Boken sedd från ovan.

Lite svamplära...

Lördagen bjöd på fint vårväder. Krumeluren, morfar Lennart, moster Maya.

Ännu ett  Artist Book-projekt.

 Mayas två bidrag syns bakom den här gruppen.

 I vanlig ordning var hon ute i sista minuten. På Valborgsmässoafton ringde hon mig och berättade att hon inte hittat ramar till sina bilder ännu. Valborg... butikerna stänger tidigt. Hon vill avsolut inte ha IKEA-ramar. Helst antika loppisfynd. Första maj, inget öppet... andra maj, bilderna levereras i ottan till galleriet.
Jag blir nervös - inte Maya. Jag ger mig av in mot staden, som den curlingmorsa jag nog är. Ringer Maya med plan B-lösningar i huvudet.

Då har hon HITTAT två bra ramar med glas i en andrahandsaffär på Götgatan vid Skanstull. Återbruket.  150 kr allt som allt. "Va bra att du kommer med bil, ramarna är skittunga". Men även om jag inte slängt mig som superhjälte i bilen hade Maya klarat sig. De snälla medarbetarna på Återbruket hade erbjudit sig  att skjutsa Maya och ramarna till skolan på andra sidan kanalen.

Kul ändå att vara med en stund på skolan. Jag har ju hängt med och jobbat några gånger både när Lisa och Maya har gått här på skolan. Nu är det kanske snart min tur att söka in!

 Maya turgumma hade lyckats hitta två superfina ramar. Med lite fönsterputs och trälim blev de som nya, fast gamla, som de ju skulle se ut som.

Efter arbetsdagens slut tog Ylle och jag en tur bland  Tantos koloniträdgårdar. Där fick vi njuta av små majbrasor utan folkträngsel, falsksång och smällare.

Grafikskolan

Nu närmar det sig utställning för eleverna på Grafikskolan i Stockholm. 7 april kl. 16.00 öppnar vernissagen på Fullersta Bio Konsthall. Yngsta dottern Maya är i full gång med att slutföra sitt bidrag. Som alltid är det nervöst och stressigt... ska hon hinna få det klart i tid? I går kväll blev Ylle och jag inkallade som assistenter. Ylle kände sig genast som hemma. Hon har varit där många gånger, redan när storasyster Lisa gick på skolan.

Här kommer några smygtittsbilder på arbetet med Mayas verk. Det ska bli en stor bild av många små delar. Tekniken är screentryck på textil och med broderade inslag.

Maya trycker på återanvända tyger och stuvbitar som länge legat i vår källare och väntat på att bli använda.

Den här blomman ska sedan klippas ut och monteras i kollaget.

Flera detaljer från en förstorad teckning ur Mayas skissblock har blivit kombinerade i tryckramen. Ramarna vi använder köpte Lisa och jag när vi gjorde ett gemensamt arbete inför att företaget Misa firade 15-årsjubileum. Man kan se spåren i duken, det är de rosafärgade fläckarna är rester av tryckfärgen vi använde då.

Så här blev vår Misa-bild. Det är en affisch i A2-format. Sex färger användes... det betyder att samma papper trycktes sex gånger. Mycket passningsarbete och planering av vilken ordning färgerna skulle tryckas i. Ingen bild blev riktigt den andra lik.

På festen när 15-årsdagen firades, fick alla gäster (100-tals) en bit av bilden. Vi hade styckat den i A6-bitar, så att de som varit delaktiga i Misas utveckling fick var sin pusselbit med sig hem. Några ostyckade bilder blev det förstås också.