Slutet på resan och gissa saken!

 Backar tillbaka till sista natten på ön Skye. Laddar ur en annan kamera. Den lille figuren vi träffade vid bäcken följde med oss till Portree och fick en skön natt på hotellet.

 En sista bild från Skye. Jag förstod aldrig vilka tider det var flod och ebb. Här var det helt klart lågvatten om förmiddagen.

 Så hoppar jag till nästa dag, då vi sovit i Grantown-on-Sprey. Strax utanför staden stannade vi vid en bro som hör till en nu nedlagd järnväg. Vi fastnade för det romantiskt medeltidslika bygget.

 Bron var ihopbyggd med en mur till "grindstugan" till Castle Grant. Slottet härrör från 1400-talet. Trakten tillhörde ursprungligen klanen Cumming, som på 1200-talet var den mäktigaste familjen i Skottland och som hade en framträdande roll i 1200 och 1300-talens frihetskrig mot England. Så småningom blev klanen utmanövrerad av Robert de Bruce i kampen om kronan. Slottet hette ursprungligen Freuchie Castle. På fjortonhundratalet togs borgen över av James Grant. Han stödde James V of Scotland. Skottlands historia är ett samelsurium av strider klaner emellan. Jag köpte en rikt illustrerad historiebok som jag försökte tränga in i. Jag gav upp nån stans i mitten av 1000-talet. Här har hänt för mycket för att en utböling ska förstå det i en handvändning.

Den här bilden illustrerar vädret på sluttampen av vår färd. Ruggigt minst sagt.

 Lennart brukar köpa en mugg eller kaffekopp vid varje resa. I Grantown-on-Sprey var vi ju inne i en antikaffär. Där köpte han denna ensamble.

Dessutom hittade vi en hel del annat roligt. Ett par skölpar, ett konstigt köksredskap, en reservoarpenna och ännu et konstigt redskap. Kvinnan i butiken tyckte vi valt originella saker.

 Pennan fungerade! Det kan man ju aldrig vara säker på. Man hade en hel samling reservoarpennor till försäljning. De kom ur ett lager från en frisersalong som också sålde pennor. Obegagnade enligt antikaffären. Ett trevligt fynd.

 Nu till det mystiska föremålet. Den som kan gissa rätt och först får en påse hemlagad kola.

På ön Skye

Nu har vi nått ön Skye. Den "dimhöljda ön" på fornnordiska. Ingen dimma syntes till idag, det var krispigt klart i förmiddags. Lite frost i gräset utmed vägen. Vid en liten bäck tog vi rast. Vår lille vän blev utom sig av glädje när han upptäckte en annan liten figur.

Det var en pigg liten sälle, som skuttade hit och dit i bäcken.

Så satte han sig intill oss och hojtade: Välkomna till mitt land!

Ditt land? muttrade fåren. Vi är allt fler än ni småfolk. Fler än människorna också.

Vi går vart vi vill här.

Vinden är fri sa måsen och for iväg ut mot fjorden, sjungande "Speed Bonnie boat like a bird on the wing o'er the sea to Skye. Carry the lad that's born to be king o'er the sea to Skye"

Lennart hittade en skatt. En hel strand med rundslipade stenar. Tänk om vi haft en lastbil!

Genom the Grampians

 En strålande fin förmiddag fick vi när vi åkte norrut från Pitlochlin. Upp genom södra delen av the Grampians. Det kändes lite märkligt. När Lennart och jag var i Australien förra året var vi i bergstrakter som också heter the Grampians. Här i Skottland finns alltså originalet.

 Gårdagens regnande gjorde det lite klafsigt i tjurhagen. Det bekymrade inte herr tjur särskilt mycket. Han poserade så villigt för oss.

 Dimman lättade i dalen och sjöarna låg spegelblanka.

 När jag traskade i strandkanten skrämdes jag av ett plötsligt surrande. Jag tänkte på alla sommarens getingstick, men det var inte getingar utan flugor.

 Där låg en död hjort under drivveden. Kan den ha förts med strömmen? Konstigt, den låg ett par meter från vattnet och såg någorlunda välbevarad ut, så den kan inte varit död många dagar.

Otroligt vackert var det. Jag blev lite sugen på att ta ett dopp, men riktigt så varmt var det inte.

Vår lille färdkamrat hade gnällt en stund att han var hungrig, så vi stannade i en backe med mycket björnbär. Det var till hans belåtenhet minsann. Han åt och smaskade väldeliga.

Sedan ville han absolut ner till sjön för att tvätta sig och dricka vatten.

 Nu kom dimman tillbaka. Snart såg vi inte många meter. Rent sagolikt.

 Gubben kom igång att berätta historier.

Han hade varit här förr förstod vi. -Där borta, sa han, var det som monstret dök upp ur vattnet.

 Han blev så tagen av sin egen berättelse att han darrande klamrade sig fast vid Lennart. Skymningen började falla och vi fortsatte vår färd mot kusten för att söka nattläger.

Från Scone Palace till Pitlochlin

Vi gjorde ett besök på Scone Palace strax utanför Perth. Vi hade hört att där skulle vara en antikmarknad nu över helgen. Det kan ju inte Lennart motstå såklart och inte jag heller.

 

 Utanför i parken träffade vi en liten man som berättade en märklig historia. Han sa att han arbetat här i mer än tusen år. Nu var han trött på det! Trött på att hålla ordning kring folk. Ja, han verkade lite grinig.

-Jag kommer egentligen från andra sidan havet, berättade han. På den tiden var gubben Fergus Mòr kung och vårt land kallades Dál Riata. Det var tider det! Så småningom kom vi att härska över hela havet ända till Isle of Man och Orkneyöarna.

 -Så kom svåra tider och vi förlorade mycket land i väster. Men vi slog oss ner här. Med oss förde vi en mycket helig sten, som våra kungar sedan urminnes tider suttit på när de kröntes. Somliga säger att stenen ursprungligen varit huvudkudde åt patriarken Jakob, han som var bror till Esau och fick tolv söner... man kan läsa om honom första Moseboken... men det tar jag med en nypa salt. Jag minns i alla fall när kung Kenneth den förste av Skottland kröntes, sittande på stenen. Det var alldeles här i närheten.

År 1296 var vi i krig igen. Edward den förste av England ville då ha stenen som krigsbyte. Många säger dock att munkarna här gömde den riktiga stenen och gav en kopia till engelsmännen. Jag vet hur det ligger till, men min mun är förseglad, hihi. Stenen engelsmännen tog med sig placerades under den tron engelska kungar och drottningar krönts på ända fram till idag. Sedan 1996 finns dock stenen på Edinburgh Castle, med förbehållet att föras tillbaka till Wesminster Abbey om den behövs till någon ny kröningsceremoni. 

-Ja, vad de håller på, människorna. Nu är jag less på det här. Jag vill fara iväg och se något annat. Jag tror jag slår följe med er.

Och så kom det sig att vi fick sällskap på vår resa mot Pitlochlin.

-Det är från det hållet jag har mina hemtrakter, det känner jag på doften. sa gubben och pekade västerut längs floden Tay. 

-Nä nu! fräste han plötsligt. Vem har skitit på muren? Aldrig får man någon rast eller ro!

Ja han är lite vresig av sig den lille mannen. Får se hur länge han får följa med oss.

Tea time på Edinburgh Castle

 Vi tog en fika på slottet. Då dök en liten man upp med en halväten pepparkaka i handen. Han drog in doften från Lennarts ingefärskaka.

 Ska vi byta? frågade han.

 Nä du gubbe lilla, muttrade Lennart, men han delade med sig av sin kaka ändå.