lördag 26 juni 2010

Midsommar

I år firade vi midsommar i farmors hus på Färingsö. Vår kinesiske vän Shu har bott där sedan i höstas. Snart ska han åter göra en långresa tillbaka till Kina, landvägen genom många länder. Vi startade firandet vid Färingsö hembygdsgård.



Vi hittade en liten plats för vår utflyktsfilt mitt i vimlet.

Krumlurens första midsommar. Nu har han fått syn på...

...Mormors nykrullade hår.

Hej!

Maya å Jocce.

Olle, Shu och Ylle i samspråk.

Krumeluren och morfaster fasansfull.

Krumelurens eskapader...



Krumeluren har mååååånga sysslingar.

Shu och jag kollade hembygdsgårdens alla insamlade gamla föremål. Här ett bord...

...som kan bli en stol.

Sen fortsatte vi i farmors trädgård. Min kollega Åsa, som Shu känner sedan tidigare var förstås bjuden. När jag skulle förklara vägen för henne, visade det sig att hennes kompis Cissi, scenografen, bor granne, så då var det självklart att också hon blev inbjuden.

Grillad majs hör Brasilianska midsommarfirandet Sao Joaou till.


Badmington med takkänning.

onsdag 23 juni 2010

Fox idag-här firas det

Jag fick besök idag. Många. Först kom min uppdragsgivare (bauta-evighets-jobbet) från Örebro och hälsade på tillsammans med en kollega. De hade med sig BLOMMOR, som tack för slitet. Gulligt tycker jag.

Slutrusch idag med de sista bilderna dit. Måste ju bli helt klar nån gång. Nu har jag bara 48 konturbilder kvar att göra. Kul att bli firad lite i förväg i alla fall.
Dessutom firar jag att det nu har varit 1000 besök till min blogg sen jag började räkna i mars. Hurra!

Lunch i det gröna. Här sitter mina kollegor Cilla och Jessica och smörjer kråset. Ylle säger att det är orättvist att hon inte får smaka. (Hon fick lite av mina mackor sen)

Jag har dagen till ära besökt grannen frisören och knollrat håret. Har man en krullig hund får man ju göra sitt bästa som look-alike. Nu får jag inte kamma mig på två dygn.
Sen har det varit ett lämmeltåg av besök av kompisar barn och barnbarn. Men nu är jag och Ylle ensamma kvar och det är dags att börja jobba igen.

tisdag 22 juni 2010

Sista boken om Emily

Det är med vemod som jag nu målar omslaget till den tionde och sista av Gull Åkerbloms böcker om Emily. Jag har följt henne under högstadieåren. Först som bifigur i böckerna om Moa och Daniel och när den bokserien gick i mål började Gull bli nyfiken på Moas kompis Emily. De första Emilyböckerna kom därför att utspela sig omlott och samtidigt som de jag redan illustrerat. Då gällde det att kolla noga så att jag fick rätt stuk på personerna och kolla om de figurerat tidigare.

Böckerna om Moa och Daniel handlade rätt mycket om skateboardvärlden, men de här har haft hästar som röd tråd. Men lika mycket och faktiskt kanske mer, har de handlat om hur det är att vara människa, relationer och kompisproblem. Och efter hand en hel del föräldra- och kärleksbekymmer.

Böckerna är lättlästa med några svartvita illustrationer som stöder berättelsen. Alldeles perfekt för tjejer och killar med lite lässvårigheter att fångas av. På skolbiblioteken är de väldigt eftersökta.

måndag 21 juni 2010

ICA-handlaren som bojkottar Israeliska varor

Rikard Björk har skickat ett meddelande till medlemmarna i Facebook-gruppen "Vi som stöder ICA-handlaren som bojkottar ISRAEL", från ICA-handlaren John Curovac.

English follows below


Här är John Curovacs brev:

Den brittiske 1700-talspolitikern Edmund Burke tillskrivs följande ord:
”The only thing necessary for the triumph of evil, is for good men to do nothing.” Eller, på svenska: “Det enda ondskan behöver för att segra, är att de goda ingenting gör.”

För mig är det en av de största sanningar som någonsin nedtecknats.

Som 16-åring i krigets Bosnien fick jag personligen uppleva den totala utsattheten och maktlösheten. Ingen höjde då rösten – inte ens min far som jag alltid beundrat kunde göra någonting. Hela min familj var utlämnad till andras godtycke – andra bestämde om vi skulle få leva eller inte. Det som hände mig då, förändrade mig som människa och mitt liv.

I arton år har jag väntat på en chans att få höja rösten – att kunna påverka och göra lite skillnad för utsatta människor. Jag har, troligtvis mer än andra, kunnat sätta mig in i judars och palestiniers situation – nu och i historien. Jag kan, troligtvis mer än andra, känna hur det känns att obeväpnad stå på knä inför vapenmakt. Jag kan, troligtvis mer än andra, identifiera mig med Palestinierna i Gaza. De blir en del av min familj – mina systrar och bröder.

Det jag gjort är inte mycket. Inte alls. Det är inte ens svårt – det är enkelt. Men, det är något. Och alla ”good men” kan göra just detta: Något! Det är när vi väljer att se åt ett annat håll och göra ingenting, som världen blir en sämre plats. Det jag gjort kan liknas vid fjärilens vingslag som Konrad Lorenz 1979 berättade om – om hur en liten vindpust kan orsaka en orkan.

Tyvärr behövs det nog just en orkan för att ändra den israeliska politiken – men den kan skapas om tillräckligt många fjärilar slår med sina vingar. Jag tror att det är vanliga människor – som ni och jag – som kan förändra saker i grunden. Stora män och kvinnor i världens stora stater har i åratal genom sina insatser bevisat att de inte kan lösa problemen. Ondskan har kvarstått – i vissa fall oförändrad, i många fall ökad i styrka.

Vi måste lära oss att leva tillsammans – oavsett religion, kultur, hudfärg och utbildning. Och det tror jag att alla vanliga människor håller med om – israeler, palestinier, svenskar, bosnier – alla. Men, det är inget som kommer till oss utan egna insatser. Att ”göra ingenting” – ”to do nothing” är ingen strategi för oss människor på jorden.

Utan Sverige hade jag inte varit någonting. Jag har fått ett nytt hemland. En stabil plattform som gett mig den nödvändiga styrkan.

Att göra någonting. Det tänker jag fortsätta med.

Tack för allt stöd jag fått från er.

John Curovac
************************************************************************
ENGLISH
John Curovacs own words:

18th century politician, Sir Edmund Burke, once said: "The only thing necessary for the triumph of evil, is for good men to do nothing.

To me, Burke's words represent a fundamental truth, and have served as a motto for me since I was a teenager.

As a 16 year old adolescent in the war plauged Bosnia, I personally got to experience the feeling of being exposed and powerless. Nobody protested – not even my father, who I had always admired, could do or say anything. My whole family’s fate was determined by the arbitrary rage of other human beings. The events that occurred back then, changed me as a human being, and will forever have an impact on my life.

I have waited 18 years to get a chance to raise my voice – to be able to influence the world and make a difference for people in need. I have, perhaps more than most people, been able to relate to the situations of jews and palestinians. I know, perhaps more than others, what it’s like to be on your knees in front of a barrel of a gun. I can, perhaps more than others, relate to the Palestinians in Gaza. They become part of my family – my sisters and my brothers.

What I have done is not that much. It’s not even hard – it’s easy. But it is something. And all good men can do just that: Something! It is when we choose to look the other way and do nothing that the world becomes a less friendly place. What I have done can be compared to the butterfly effect – the wind generated by the flap of a butterfly’s wings can in the long term create a hurricane.

Unfortunately that might just be what is needed in order to change the politics of Israel –a hurricane! And if enough butterflys can flap their wings, there is no reason we can’t create a hurricane. I think that it’s ordinary people like you and me who can change things from its core. ”Big” men and women in the powerful countries all over the world have had decades to prove that they can’t provide solutions. Evil has triumphed.

We, as human beings, must learn to live in peace – despite differences in religion, culture, colour and education. And I think most ordinary people would agree with me – Israelees, Palestinians, Swedes, Bosnians – everybody. But it’s not something that will come to us automatically. ”To do nothing” is not a long term strategy for us.

Hadn’t it been for Sweden, God knows what I would have been today. I now have a new place to call home. A solid foundation that has given me the strength necessary to succeed.

To do something – that will continue to be my strategy.

Thank you for all your support

John Curovac

Dags att aktivera sig

Kom med på flashmob 10 juli och visa Stockhom att vi är många som bojkottar Israel!

Med BojkottaIsrael-T-shirtar kommer vi gå i ett långt led genom så många H&M-butiker och mataffärer som vi kan. Helt fredligt och lagligt och ingen kan slänga ut oss. Men det bygger på att vi är många!

T-shirtar och flygblad kommer finnas och vi hoppas vi blir många. Tid och plats har jag inte koll på än, men det kommer.
På den här Facebookgruppen kan man anmäla sig. (Så att T-shirtarna räcker åt alla.)

fredag 18 juni 2010

Får jag gå hem nu?

Tre nätter i rad har Ylle och jag sovit på jobbet. Nu håller jag på med efterarbete och sitter och spar om alla mina bilder från photoshop till TIF för att leverera dem. Ögonen går i kors. Kunden har tipsat mig om ett bra sätt att skicka bilder. Jag skickar ju flera hundra megabyte i taget. På siten Sprend kan man ladda upp stora filer och ange vilken e-mail som ska vara mottagare. De går bara att hämta en gång, sen tas de bort. Mycket snabbt och smidigt... och gratis.

Under evighetsjobbet har jag roat mig med att plocka in egna och andras djur där det passat. Till och med FOX-ateljén fick vara med. Ylle sitter i dörren och kikar ut i bilden"bilen står på gatan".

Här har Margaretha på Bastmattan varit bussig att låna ut sin katt Åskar som modell.


Man kan tro att Lisettes och Mians Alice har varit här och nosat, men det är nog snarare en avlägsen släkting. Adjektiven "pigg och trött" var temat. Just nu känner jag mest igen mig i bulldoggen.

Nu kilar jag hem och hoppas träffa Olles Jalmar om han vågat sig ut i regnet.

onsdag 16 juni 2010

Ungdomens dag

16 juni 1976 protesterade Sowetos ungdomar mot förtrycket och att de tvingades använda Afrikaans som första språk i skolan. Det var en fredlig demonstration, men polisen fick order att skjuta skarpt. Det första barn som sköts var Hector Pietersen. Hectors föräldrar tyckte att han var för liten för att vara ute och demonstrera, men han hade ändå smitit med för att titta när ungdomarna från hans systers skola marscherade.
Alla har väl sett det här fotot.

Fotografen heter Sam Nzima. Han jobbade för tidningen The World och var den ende fotografen på plats. Det berömda fotot var nr 3 i en serie på 6 snabba foton. Han hjälpte pojken till närmsta sjukhus i tidningens bil, men pojkens liv gick inte att rädda. Sam förstod att han hade tagit viktiga och "farliga" bilder och hade sinnesnärvaro nog att genast ta ur filmen ur kameran och lägga den i sin strumpa. Sen gav han filmen till tidningens chaufför och bad honom skynda sig till redaktionen. Senare samma eftermiddag hade bilden spridits över världen.
I Sydafrika censurerades snart fotot bort och tidningen The World tvingades att lägga ner.


Idag firar man Ungdomens dag i Soweto. 16 juni 1976 var dagen då de unga väckte de vuxna i det svarta Sydafrika och solidaritetsrörelsen växte i hela resten av världen. Nu finns Hector Pietersen-museet som påminnelse om kampen och alla som gjort den stora förändringen möjlig. Min familj och jag var där vid vårt första besök i landet 2005. Då träffade vi också Hector Pietersens storasyster Antoinette, som syns springande bredvid sin döende bror. Då jobbade hon på museet.
Läs också vad Wires farbror berättar på Blitz Academys blogg. Han var med på den ödesdigra protesten 1976.

tisdag 15 juni 2010

Jobbarkväll

Sista färgbilden i bautajobbet klar! Som om det var för att gratulera, tågade en sambagrupp förbi i allén.



Nu har jag bara ganska många svartvita konturbilder kvar att göra av alla färgbilder. Dem gör jag i Photoshop med wacom-platta. Mina duktiga döttrar har varit bussiga att hjälpa mig att rita såna lite då och då under våren. Men jag insåg att jag inte skulle hinna i tid ändå. Därför kom Lennart på den lysande idén att skicka ett nödrop till Misa för att fråga om det fanns några intresserade tecknarkunniga som kunde göra en blixtinsats. Två killar hörde av sig och fick provrita. Den ene hoppade tyvärr av, men den andre har nu jobbat två dagar här på ateljén. Det har fungerat riktigt bra. Han är "manga-tecknare" som drömmer om att jobba med serier och lärde sig ritplattetekniken på nolltid. Han kommer i morgon också och då hoppas jag att vi med gemensamma krafter ska hinna i mål.
I kväll har det varit rena tecknarindustrin här. Lisa hade redan suttit och jobbat ett par timmar när Misakillen slutade för dagen. Då kom Maya och tog över hans arbetsplats. Tur att vi har tre wacom-plattor i familjen.

Ja, så här blev sista bilden. Den ska illustrera adjektiven "rädd" och "modig".
Själva getabocken träffade jag för ett par år sedan hos en granne till Eva H-höjdens sommartorp. Han var inte ett dugg farlig.

...men påhittig som alla getter. Här har han hittat fodertråget.

Han hade ett lustigt sätt att snutta på sin snopp. Christina skrattade så hon grät.

Sen log han så njutningsfullt med uppdragen överläpp.

måndag 14 juni 2010

Föreningen Annettes vänner

Föreningen Annettes vänner har haft sitt första möte.

Annette som varit Illustratörcentrums klippa i alla år har blivit pensionär. Hur ska det nu gå? Föreningen Annettes vänner bildades hastigt och lustigt och har beslutat att träffas då och då på lokal, för vi blir så ledsna annars.

Charlie berättade om hur han en period fick in en radiokanal i huvudet, med hjälp av alla sina amalgamfyllningar. Tyvärr var det någon öststatskanal så han kunde inte förstå vad de sa, men han kunde njuta av den klassiska musiken. Ann-Christin demonstrerar sin i-phone för Gurkan.

Lotta kom bättre sent än aldrig... alltid lika glad.

Ola L och Ola N visade animeringar de gjort. Ju längre kvällen led blev vi allt suddigare i kanterna.

lördag 12 juni 2010

Grattis alla Växjöbor

Jag fick just veta att ICA Supermarket Cityhallen i Växjö börjat en bojkott av Israeliska varor.
En stor eloge till butikens vd John Curovac.
Ända sedan 70-talet har jag varit trogen Konsumkund. Men en rätt störig och tjatig kund som alltid tjafsar om de glömt skylta med ursprungsland på grönsakerna eller skyltat fel, som alltför ofta händer. Jag brukar också fråga mina medkunder som står och letar mogna avocado om de har sett att de kommer från Israel, som man inte bör handla från. Ibland får jag ett surt svar, men ofta är folk positiva och väljer att avstå.
Jag är väldigt besviken på Coop att de väljer att inte ta ställning. Under Sydafrika-bojkotten var kooperationen mer medveten. Då tog flera konsumentföreningar ställning på egen hand. Nu verkar allt vara toppstyrt och en enskild förening kan inte ta ett eget beslut om bojkott.
Om min lokala ICA-handlare skulle följa Växjös exempel skulle jag genast bryta min nostalgiska konsumtrohet.

fredag 11 juni 2010

Klart för avspark

I brist på svenskt lag i VM hejar jag på Bafana Bafana idag. Fotbolls-VM har fått världen att rikta uppmärksamheten mot Sydafrika, inte bara ur sporthänseende. Bra, för det behövs.
Marianne, med bloggen "Nya äventyr" har gjort ett intressant inlägg efter att ha sett TV-programmet Korrespondenterna om FIFAs makt. Värt att läsa! Dessutom har hon många underbara foton från Egypten där hon bor.
Också Blitz Academy bloggar vidare. Idag gav Thabiso en liten glimt från ett VM-rusigt Sydafrika.

Rapp med känsla



Texten till rappen kan du hitta i kommentaren till klippet på Youtube.

onsdag 9 juni 2010

Feel it - it is here!

Våra vänner i Soweto har uppdaterat sin blogg. Jag kan föreställa mig hur hela Sydafrika vibrerar av förväntan nu när VM drar igång. På Aftonbladets nätupplaga kan man få en lektion i att blåsa vuvuzela. Det är Thabiso Masilo, en av dem på Blitz Academy som jag bloggat om i ett par inlägg, som demonstrerar. Hoppas att det finns hörselskydd att köpa på arenorna.

Här en bild från mitt besök. Vi har vi stannat för att se den nyrenoverade fotbollsstadion. Thabiso längst till höger.

På Svenska Dagbladets nätsida finns en intervju med Wire och ungdomarna från Blitz Academy.
Till sist, min film med Wire, Thabiso och hela gänget när vi var och hälsade på i höstas. Jag gissar att stämningen nu är minst lika hög!

tisdag 8 juni 2010

Märklig procession

På väg till jobbet på nationaldagens förmiddag såg jag en samling på Medborgarplatsen. Jag undrade vad det var för demonstration och stannade till. Det visade sig vara någon slags katolsk utemässa.
Så började en procession ut mot gatan.

Många söta ungar, som sjöng så vackert.

Under en baldakin gick en person som jag gissar var självaste biskopen.

Bakom följde en liten korgosse bärande på biskopens mössa.

Sånt här har jag bara sett på Irland och i Peru och i Brasilien.

De hade tur med vädret. Pampigt men trivsamt.

Allehanda vackert broderade standar bars förbi.


Biskopen(?) gick med blicken i en märklig tingest... en gulaktig glasbit infattad i en solformad mojäng. Undrade lite hur han gick så säkert utan att snubbla, med grejen framför nosen.
Avslutningsvis får ni lyssna till sången:

söndag 6 juni 2010

Tid för sommar och fest

Denna strålande sommardag passade jag på att ta ledigt. På förmiddagspromenad med Krumeluren såg vi några som passade på att åka och gifta sig.

Lisa passade på att klippa vårt otuktade gräs...

...medan Krumeluren och jag latade oss.

Sedan for vi på 50-årskalas. Vi möttes av doften av grillade spädgrisar.

Födelsedagsbarnet är Lennarts lillebror. Som numera är störst av alla bröderna.


Syskonens hyllning framfördes av enda systern Eva.

Det kryllade av sysslingar till Krumeluren. De hade gott om plats att leka på.

Här bekantar sig Krumeluren med en av de gulliga sysslingarna.