måndag 25 mars 2013

Grampians

Kängurur ville vi ju se. Än så länge hade vi bara sett varningsskyltar. Tänkte att det är väl som med älgskyltarna hemma. Inte ser man älg varje dag. Vi hade under vägen sett en påkörd känguru, men ingen levande. När vi började resan uppåt bergen såg vi allt fler påkörda. Här en liten svart wallaby.


Men sedan började vi se fler och fler levande. Det var med glädje vi räknade och de levande var fler och fler. Det började bli mörkt, så foton och filmer är inte de bästa.

Här kommer en liten filmsnutt från den blåsiga kvällen.




Sedan började det bli riktigt mörkt och vi måste hitta någonstans att övernatta. Vi kom in i ett samhälle, till synes bara med små hotell och campingar. Halls Gap. Storm, mörkt, dåligt upplyst. Spöklikt. Som Twin Peaks, om ni kommer ihåg den TV-serien. Där hittade vi till sist ett litet hotell. (Med skorpion i duschen)

Nu lägger jag upp några bilder i all hast från våra irrfärder i bergen. Nånstans under de sista dagarna har jag tappat bort min datorladdare, så jag får uppdatera mera när jag kommer hem. Skriver så länge datorn lever.

En kookaburra gjorde oss sällskap när vi gjorde en matsäckspaus.




Överallt i skogarna såg vi spår av skogsbränder.


Träden har en märklig bark. De ömsar skinn ser det ut som. Hela flak rasar av. Andra far fibrer som man kan lätt kan repa av. Kärnvirket tycktes finnas låååångt där bakom.


Många träd var helt som ihåliga skorstenar. I Halls Gap besökte vi ett kulturcentrum som berättade om aboriginernas kultur och umbäranden. Det var en överväldigande upplevelse och en stor mängd information, som jag måste ta mig tid att berätta om när jag kommer hem. En sak vi fick berättat var i alla fall att såna här ihåliga träd använde man bland annat till att röka fisk i.


Här i bergsområdet ”The Grampians”, namngivna efter att Major Mitchell, som kom ridande här 1836 tyckte att de påminde om hans skotska hembygd,  hade aboriginerna levat i 22 000 år. Här finns mer än 120 platser med klippmålningar. De flesta i anslutning till ”rock shelters” som jag förstår är grottor eller utskjutande klippor som fungerat som boplatser. Vissa har varit boplatser som i tusentals år årligen besökts. De här bergstrakterna som upptar 2000 kvadratkilometer svårtillgänglig terräng har med all säkerhet ännu fler oupptäckta målningar och kultplatser.

Vi letade oss med viss möda fram till en av målningarna, Ngamadjidj. Det betyder ”vit person”. Det är den enda plats där man målat figurer med endast vit färg. Den vita färgen, förstod jag skulle representera de döda.


Själva platsen hade en märklig stämning. Vi vandrade runt här bland de rundade klipporna i flera timmar.





Här spatserade också plötsligt mamma Emu med kyckling ut ur snåren.


 En lång stund gjorde de oss sällskap.





6 kommentarer:

Mian sa...

Åhh vilken fin kookaburra! Är de orädda? Matsugna?

Karin på FOX sa...

De var väldigt orädda. Och stillsamma, annars hade jag inte hunnit knäppa. Nu har jag säkert 10 bilder av dem. Märklig form. De är ganska stora, som bredaxlade kajor med förvuxna huvuden.

reneesfotoblogg sa...

Bilderna här får mig att tänka på Steve Irwin, han kröp ofta omkring på klipphyllor som dessa och fångade ormar.
Bufflarna ser ut som "domestic waterbufalos".
Har inte Kookaburran ett väldigt genomträngande läte förresten?

olgakatt sa...

Kängurur är så exotiska och fantasieggande. Under mitt alltför korta australienbesök för ca 10 år sedan i sbd med en kongress hann jag bara med ett blixtbesök i en nationalpark där man kunde se wallabys på nära håll.
Behandlingen av aboriginerna och deras kultur är förskräckande. Tack och lov är tänkesättet numera ett annat men de hann ju nästan utrotas.
Som så många andra urinnevånare på denna jord.

Mira sa...

Nu har jag suttit en lång stund och läst och tittat på dina fina och spännande bilder. Ser fram emot mera!

Pettas sa...

Jag känner mig hänförd av alla dina fina bilder och alla upplevelser ni får vara med om i naturen. Australien är spännande, minst sagt