Nu började det närma sig hemresa. Vi ville ha ett par dagar till vid kusten, så vi tog oss till havet på östra sidan av Melbourne. Där hittade vi lite annorlunda stränder. Naturen hade gjort mosaikmönster.
Koalor hade vi spanat efter under hela resan, så snart vi var i eukalyptusskogar. Nu var det verkligen på tiden att få se några. På Phillip Island finns ett koalareservat, dit vi åkte.
Ändå var det inte lätt att hitta några. De är väldigt stillsamma djur och sitter ofta rätt högt uppe i trädkronorna. Det var nästan som när man letar trattkantareller om hösten. När vi väl fått syn på en koala, hade ögonen kalibrerats och vi såg plötsligt fler och fler.
Flera sorters papegojor såg vi också, men det var bara en som var stillsam nog för att fastna på kort.
Wallabys fanns också. De tog sig lätt över inhägnaden som hindrade koalorna från att smita.
Efter vildmarksupplevelserna drog vi oss österut inåt landet. I en vägkorsning stannade vi till vid en stor tomt med skrotbilar. Mitt bland dem stod en häst och tittade på oss. Det här skulle min vän Emma gilla tänkte jag.
Vi rullade vidare. Jag fastnade för ett förfallet hus och bad Lennart sakta in. Stod det inte någon där bland buskarna?
Jo minsann. Ibland är det bra med zoom på kameran! Man kan använda den som kikare. Kängurun verkade lika nyfiken som jag.
I staden Ararat, som namnet till trots inte ligger bland bergen, stannade vi för natten. Vi tog in på Ararat hotell. Det byggdes på 1800-talet, men byggdes till och fick sin "moderna" fasad i början av 30-talet. Fulsnyggt och med viss charm. Inte många moderniseringar har gjorts sedan 30-talet. Toalett och badrum i korridoren. Man kunde lätt föreställa sig hur tjusigt det varit på den tiden.
Vi åt frukost på ett bageri som vanligt. Det är ibland svårt att hitta god och bra frukostmat när man är ute och reser. Här i Australien verkar man gilla söta bakverk väldigt mycket. Det är inte det jag är sugen på.
Bordsgrannen gav oss sin tidning när han gick. Vi fick lite perspektiv på vår upplevelse av att det blåste mycket häromdagen. Ett tiotal mil från oss hade detta hänt:
Flera tromber hade dragit fram och förstört städer. Men vi läste om en positiv tromb också. En riktig stålfarfar. Herr Singh, Turban Tornado 101 år gammal, ställer upp i ett 15 kilometerslopp "Run for the Kids". Vid 92 års ålder slog han maratonrekordet för löpare över 90 med 58 minuter. Då sprang han på 5 timmar och 40 minuter. När han var 100 år var han den äldste som sprungit ett maratonlopp. Nu för tiden har han slutat springa tävlingar, han ställer bara upp på välgörenhetslopp.
Vi brukar alltid hamna i andrahandsbutiker. Här kommer en liten bildserie med vad vi hittade i Ararat.
Kängurur ville vi ju se. Än så länge hade vi bara sett varningsskyltar. Tänkte att det är väl som med älgskyltarna hemma. Inte ser man älg varje dag. Vi hade under vägen sett en påkörd känguru, men ingen levande. När vi började resan uppåt bergen såg vi allt fler påkörda. Här en liten svart wallaby.
Men sedan började vi se fler och fler levande. Det var med glädje vi räknade och de levande var fler och fler. Det började bli mörkt, så foton och filmer är inte de bästa.
Här kommer en liten filmsnutt från den blåsiga kvällen.
Sedan började det bli riktigt mörkt och vi måste hitta någonstans att övernatta. Vi kom in i ett samhälle, till synes bara med små hotell och campingar. Halls Gap. Storm, mörkt, dåligt upplyst. Spöklikt. Som Twin Peaks, om ni kommer ihåg den TV-serien. Där hittade vi till sist ett litet hotell. (Med skorpion i duschen)
Nu lägger jag upp några bilder i all hast från våra irrfärder i bergen. Nånstans under de sista dagarna har jag tappat bort min datorladdare, så jag får uppdatera mera när jag kommer hem. Skriver så länge datorn lever.
En kookaburra gjorde oss sällskap när vi gjorde en matsäckspaus.
Överallt i skogarna såg vi spår av skogsbränder.
Träden har en märklig bark. De ömsar skinn ser det ut som. Hela flak rasar av. Andra far fibrer som man kan lätt kan repa av. Kärnvirket tycktes finnas låååångt där bakom.
Många träd var helt som ihåliga skorstenar. I Halls Gap besökte vi ett kulturcentrum som berättade om aboriginernas kultur och umbäranden. Det var en överväldigande upplevelse och en stor mängd information, som jag måste ta mig tid att berätta om när jag kommer hem. En sak vi fick berättat var i alla fall att såna här ihåliga träd använde man bland annat till att röka fisk i.
Här i bergsområdet ”The Grampians”, namngivna efter att Major Mitchell, som kom ridande här 1836 tyckte att de påminde om hans skotska hembygd, hade aboriginerna levat i 22 000 år. Här finns mer än 120 platser med klippmålningar. De flesta i anslutning till ”rock shelters” som jag förstår är grottor eller utskjutande klippor som fungerat som boplatser. Vissa har varit boplatser som i tusentals år årligen besökts. De här bergstrakterna som upptar 2000 kvadratkilometer svårtillgänglig terräng har med all säkerhet ännu fler oupptäckta målningar och kultplatser.
Vi letade oss med viss möda fram till en av målningarna, Ngamadjidj. Det betyder ”vit person”. Det är den enda plats där man målat figurer med endast vit färg. Den vita färgen, förstod jag skulle representera de döda.
Själva platsen hade en märklig stämning. Vi vandrade runt här bland de rundade klipporna i flera timmar.
Här spatserade också plötsligt mamma Emu med kyckling ut ur snåren.
Vi lämnade kusten och letade oss upp i landet en bit. Allt är fruktansvärt torrt och gräset är nästan vitt. Det ger ett märkligt ljus. Vi har sett en del boskap som vi inte hade väntat oss. Många har tex lamadjur. Lite otippat i den här värmen. Här och var har vi också sett såna här kreatur. Är det Jakar? Nån som vet?
Vi tänkte besöka några nationalparker i The Grampians. På vägen stannade vi vid en nationalpark kring tre vulkankratrar. Där följde vi en vandringsled ner i en av kratrarna. Där finns nu en sjö, Lake Surprise tror jag. ( Jag sitter på ett café med wifi för första gången på flera dagar och fick inte med kartorna in, därför är jag osäker på namn nu...) Det hade börjat blåsa ordentligt. När vi parkerade fläktes ett träd mitt itu. Lite läskigt, men vi tänkte att nere i kratern blåser det väl inte så mycket.
... men det gjorde det. Jag som hoppats få se fåglar och koalor gick nu och spanade på om något träd skulle rasa över oss.
