Rapport från två gräsänkor

Lennart är på konferens i Kanada, så jag och Ylle är gräsänkor. Jag skjutsade honom till Arlanda i ottan i lördags, för att sedan hasta iväg de dryga 20 milen till landet och jobba som volontär i Stationsfiket på Risten Laviks Museijärnväg. I brådskan glömde jag kameran hemma IGEN. Jag känner mig på något sätt naken utan kamera. Ajfånen använde jag några dagar, men i går fick jag nog och for och köpte mig en liten billig reservkamera. Den får vara kvar här på landet utifall jag blir utan fler gånger.

Den har i alla fall hyfsad närgräns, vilket inte min vanliga kamera har. Men färgerna blir helt annorlunda och jag får jobba mer i Photoshop. Ändå ser de ut som gamla instamatic-bilder.

Vattenhunden Ylle gillar det här regniga vädret. Det blir ju så många fler härliga pölar att njuta av.

Ååå! En pöl till. Bara ett snabbt dopp... hinner knappt knäppa förrän det bär iväg igen.

Vi går på kantarelljakt. Vinst varje gång!

I det här diket brukade vi fånga grodyngel när barnen var små. Vi hade dem i ett gammalt akvarium och släppte ut dem igen när de fått ben.

På kullen där mina sommarhästar hade sin favoritplats när jag var barn, står Folkes och Gretas gamla däckstolar kvar. De har stått på samma ställe i snart 60 år. Platsen gav kvällssol. Själva kullen skymde den nedåtgående solen vid gårdsplanen, så platsen är den bästa. Jag kan fortfarande se dem framför mig sitta och njuta av de sista värmande solstrålarna, med en whisky i handen. Fåren Jesus och Maria betande intill. De hade sitt lilla fårhus strax nere höger om kullen. Så tog Folke upp en gammal sliten psalmbok, rev ur ett blad och rullade en cigarett.

När vi går hemåt möter vi koflocken. Å vad jag saknar mjölkkorna.