Förkläde

 Ja, så här ser vi ut i våra förkläden, några av oss som jobbar i cafeet på Risten-Lakvik Museijärnväg. Den här bilden är från förra helgen.

När jag är ledig därifrån får jag själv agera förkläde. Frieriet fortsätter med oförminskad kraft.

Natt och dag väntar Knutte troget utanför huset.  När Kerstin, Ylle och jag går våra långa
morgonpromenader hänger han såklart med. Vissa bitar går vi utmed stora landsvägen. Därför tar vi med ett extra koppel till Knutte. Det vore ju förfärligt om han skulle bli överkörd. I början var han svårfångad. Han glider undan som en streetsmart strykarhund, men nu låter han sig truligt motvilligt bli kopplad den biten. Han har ju märkt att vi släpper honom så fort vi kommer av vägen igen.

 I hästhagen har det blivit tillökning. Ett litet stoföl och ett hingstföl. Jag tror vi får göra ett besök hos veterinären om en vecka, för att kolla om Ylle behöver en P-spruta.

Orm

När min syster Kerstin och jag kom hem efter att ha handlat mat fann vi Lennart rensande ogräs i bland vinbärsbuskarna. Han ropade på mig för att visa en orm, som just satte i sig en ganska stor groda. Jag sprang in efter kameran, och hann filma slutscenen av den långt utdragna måltiden... och lite till.

Jag har ett lite kärvt förhållande till ormar. Ett av mina allra första minnen är ormrelaterat. Vi hade ett sommarställe vid en annan del av den här sjön. En låg, liten timrad stuga några kilometer från vägen. Vi fick gå genom hagmark och skog för att  komma dit. Bakom stugan låg vedbacken. Jag var ett och ett halvt  år och hade klättrat upp på en timmerstock som låg där. Nedanför mig väste en huggorm, ihopringlad med huvudet sträckt mot mig. Jag stod som förstenad och balanserade på stocken. Jag har ingen tidsuppfattning, det kanske bara var ett ögonblick, men det kändes som en evighet innan jag blev bortlyft.

Senare tvingade min mor oss barn att ha stövlar på mitt i sommarvärmen, för att skydda oss från ormbett. Ett annat tidigt minne är från samma torpställe, som vi kallade Prällebo. Vi rodde över sjön för att gå ett par kilometer till affären i Lakvik. Jag har ett bildminne av vägen, med massor av ormar som hindrade mig. Det måste ha varit på våren, när ormarna just vaknat till och låg i solen på vägen/stigen.  Varje gång jag nu går den här vägen tänker jag på den här händelsen.

Huggorm eller snok? Här kommer min filmsnutt:

Romans i Lakvik

Ylle har en trogen älskare här i Lakvik. Eller, kanske inte så trogen, han har säkert tikar lite här och var som han uppvaktar. Men Ylle är KÄR! Särskilt nu när hon höglöper. Det är lite sorgligt att behöva ingripa och begränsa. Hade det varit för några år sedan när jag letade fästman till henne utan att lyckas, hade jag nog blivit väldigt glad över ett gäng bastarder med de här två som föräldrar. Men nu är Ylle nio år och för gammal för sånt tyvärr.

Jag kan inte låta bli att låta dem kurtisera lite ändå. Knutte är så ömsint och artig. När det börjar gå lite för hett till och han börjar vilja rida, behöver jag bara ropa Hu! så springer han undan. Men han ger mig en lurig blick som säger att han kommer att försöka igen. Jag måste ha dunderkoll hela tiden!

Här kommer ett litet bildspel:

Halleluja!!!!

Det var som attan. Jag har haft mobilt "bredband" med telia några år, för att telia är den bästa operatören när jag är på landet. Det är en bergig trakt som inte har någon bra mobiltäckning. Men jag har nästan blivit helt gråhårig på att det är så långsamt när det gäller datoruppkoppling. Jag tror det var Smulan som först tipsade om en bredbandslösning för landsbygden.  Nu har jag anammat  den. Net1 har använt det gamla NMT-nätet  och det funkar!!!! Jag har just kommit hit och pluggat in modemet. Jag är så lycklig. Jag har inte ens hunnit montera den externa antennen än och det är nästan lika snabbt som hemma.

Gamla foton

När jag hittar ett gammalt foto kan jag sitta hur länge som helst och titta på ansikten och fundera över människorna och deras öden. Det här är ett av de få foton som finns där min morfar är med.

 Han jobbade i gruvan i Malmberget. Jag skulle tro att detta foto är taget strax efter sekelskiftet 1900. Först jobbade han som skrotare. Det är ett farligt arbete då man efter sprängningen bänder och knackar loss de lösa bitarna.

 Jag vet inte så mycket om min morfar. Han dog när jag var fem år. Då hade mina morföräldrar flyttat till Linköping. Morfar hette Nils Hällgren och var född 1877. Han var två år yngre än min mormor Klara. Mormor levde tills jag var på mitt trettonde år och dog på själva dagen som Sverige gick över till högertrafik. Jag har alltid trott att min morfar var mannen med väska och storstövlar i förgrunden, men nu när jag ser bilden förstorad i datorn blir jag osäker.

Det kan lika gärna vara den här mannen som står i mitten med stor mustasch. Jag vet att han råkade ut för någon slags olycka, antingen att han ramlade ner eller att han fick stenar över sig. Efter det fick han i stället bli lokförare i gruvan. Efter några år kunde han inte jobba längre och fick pension och ersättning från LKAB. De tog nog väl hand om sina anställda, för morfar fick åka på kurort och få behandling för sin skada.

Det var någonstans i södra Sverige. Där serverades bara vegetarisk mat. Morfar var där ganska länge och han längtade så otroligt efter kött. En dag blev han så glad för att det stod på matsedeln att det skulle serveras nötbiff. Men så besviken han blev när det visade sig vara biffar gjorda på hasselnötter.

Han blev i alla fall bättre, men kunde ändå inte fortsätta det tunga gruvarbetet. Han hade blivit nyfiken på att se mer av Sverige. När min mamma var tolv år tog han med henne till Stockholm för att se den stora Stockholmsutställningen 1930. Ungefär i samma veva flyttade den lilla familjen ned från Malmberget till Sala.

Tågdag

Liksom förra helgen jobbade jag på järnvägskaféet på Risten-Lakviks Museijärnväg. Idag hade jag min reservkamera med mig.  Här kommer resande. Anders, för dagen konduktör och ciceron, ser till att ingen hoppar av innan tåget stannat tryggt vid perrongen.

Vill man åka med får man köpa biljett av Curt, som också jobbar som stins och är ordförande i RLJ järnvägsförening. Så här ser det ut innanför biljettluckan. Lägg märke till den lilla glasrutan som står öppen. Det är genom den han talar med de resenärerna. Alldeles under den finns den fiffiga skjutlådan, genom vilken pengarna kommer in och biljett och växelpengar åker ut.

Här berättar Gert om loken, vagnarna och verksamheten. Till vardags jobbar han på Tekniska Muséet i Stockholm.

Gert kopplar på loket igen inför nästa tur. Lokförare Fredrik kollar att det går rätt till. Han jobbar i vanliga fall på ett kärnkraftverk.

Anders är både konduktör och tandläkare. Här tar han välbehövlig lunchpaus på kontoret, mellan två turer.

Stationshunden Saffran kontrollerar noggrant att ingen smula från lunchen ligger och skräpar på kontorsgolvet. Hon är en liten fransk Basset. Järnvägens SPÅRhund i dubbel bemärkelse.

Mina trevliga arbetskamrater Lena och Mary har allt under kontroll. Mary skötte våffelbaket idag. Lena serverar och håller koll på oss andra. Det blir emellanåt rätt stressigt när resenärerna från ett fullsatt tåg väller in och vill fika.

Ebba är den enda av oss som får betalt för att jobba. Hon sommarjobbar och får lön från kommunen. Det är hon verkligen värd. En trevlig och duktig tjej. Hon hade också bakat inför dagen. Här nedanför kommer ett par bildbevis på hennes goda bakverk.

Mums!!

Väntsalen var full av cafégäster hela dagen.

Trots att det regnade mest hela eftermiddan så var det många sällskap och barnfamiljer som kom och ville åka tåg. En och annan långväga, välinitierad tågentusiast också, som jobbar i liknande sammanhang  på andra orter.

En fördel med regnvädret är att ångan blir extra vacker då, till glädje för alla småknoddar och deras mormödrar.

En ny varelse

Häromdagen satt jag och bläddrade i en estnisk bok från början av 50-talet med bilder från landsbygden. Antagligen ett auktionsfynd. Vilken skatt. Jag kan ju förstås inte läsa texten, men jag blev helt förtrollad av miljöer och människor. Ett svartvitt porträtt av en gammal kvinna fastnade i huvudet och nu på förmiddan gjorde jag det här lilla huvudet i papperslera.

Nu när jag tittar på fotona av lergumman ser jag att hon till och med har några skäggstrån. Det bjöd materialet på. Papperslera är en sorts papier maché med lite lera inblandat.

Till sist en glimt från min ateljé i det gamla köket. Morgonsolen spelar genom de gamla fönsterglasen och trådgardinen. I sinken sitter dockan Grisen och filosoferar.

Morgontur

I vanliga fall är jag en riktig sjusovare. Brukar börja jobba när andra normala människor redan ätit lunch. Men här på landet kommer jag in i en annan lunk och somnar tidigare. Kanske för att jag jobbar mer med kroppen, men framför allt att jag inte tittar på TV eller sitter vid datorn lika mycket som hemma. Så idag när jag vaknade och såg morgondimman skuttade jag genast upp och traskade ut. Det ser ut att bli en fin dag!

Kom nu då! Ylle tycker att jag är för sölig. Det ulliga ängsgräset får mig att stanna och njuta. Jag blir daggvåt långt upp på benen.

Hade jag varit fiskare skulle det nog nappa bra nu. Fisken slår hela tiden.

För feg för ett morgondopp är jag. Ylle har redan tagit sitt.

Räfspinnar

Började dagen med att slå lite gräs. Det finns fortfarande delar av tomten som är helt vildvuxna. Vi lämnade de partier med många blommor inför midsommarhelgen, men nu är det dags för slåtter.

Vi har två räfsor. Den ena är som synes lite tandlös. Jag ägnar resten av dagen åt pinnfixande.

Vi har alltid ett stort lager ene för sommarens behov. Gäster som kommer brukar uppmanas att tälja sig en smörknv tex. Nu letade jag upp en spetig liten bit, som antagligen var tänkt som väggkrok.

Min brukskniv är en suverän liten täljkniv köpt på Clas Ohlson. Jag brukar tälja till skaftet lite, så att det ligger bra i handen. Slida får man fixa själv. Det är också ett sommarnöje. Den här är väl inte någon av mina vackraste, men den funkar. Sitter med ett klick.

Nu börjar första pinnen bli klar.

Där satt den perfekt!

Det hann bli ett par pinnar till innan det började åska igen. Ombytligt väder den här sommaren!

Rapport från två gräsänkor

Lennart är på konferens i Kanada, så jag och Ylle är gräsänkor. Jag skjutsade honom till Arlanda i ottan i lördags, för att sedan hasta iväg de dryga 20 milen till landet och jobba som volontär i Stationsfiket på Risten Laviks Museijärnväg. I brådskan glömde jag kameran hemma IGEN. Jag känner mig på något sätt naken utan kamera. Ajfånen använde jag några dagar, men i går fick jag nog och for och köpte mig en liten billig reservkamera. Den får vara kvar här på landet utifall jag blir utan fler gånger.

Den har i alla fall hyfsad närgräns, vilket inte min vanliga kamera har. Men färgerna blir helt annorlunda och jag får jobba mer i Photoshop. Ändå ser de ut som gamla instamatic-bilder.

Vattenhunden Ylle gillar det här regniga vädret. Det blir ju så många fler härliga pölar att njuta av.

Ååå! En pöl till. Bara ett snabbt dopp... hinner knappt knäppa förrän det bär iväg igen.

Vi går på kantarelljakt. Vinst varje gång!

I det här diket brukade vi fånga grodyngel när barnen var små. Vi hade dem i ett gammalt akvarium och släppte ut dem igen när de fått ben.

På kullen där mina sommarhästar hade sin favoritplats när jag var barn, står Folkes och Gretas gamla däckstolar kvar. De har stått på samma ställe i snart 60 år. Platsen gav kvällssol. Själva kullen skymde den nedåtgående solen vid gårdsplanen, så platsen är den bästa. Jag kan fortfarande se dem framför mig sitta och njuta av de sista värmande solstrålarna, med en whisky i handen. Fåren Jesus och Maria betande intill. De hade sitt lilla fårhus strax nere höger om kullen. Så tog Folke upp en gammal sliten psalmbok, rev ur ett blad och rullade en cigarett.

När vi går hemåt möter vi koflocken. Å vad jag saknar mjölkkorna.

Kantarellpremiär!

 Årets första kantareller,....

 första skörden i squashlandet,...

några Cevapcici från midsommarfesten och en köpetomat. Mmmm!!!

Bara vi två

Konstigt lugnt att bara vara vi två på landet. Vi äter fortfarande resterna från midsommarhelgen. Inte så dumt. Inte heller så dumt att läsa om gamla kära böcker. Lennart har hittat Pearl S Bucks Mina skilda världar. En av de första böcker som verkligen fångade honom när han var ung.

 Jag fortsätter att beta av ogräsmattan och att rädda fynd i landet.

 Tredje flädersaftkoket. De här flaskorna är ämnade för fiket på Risten-Lakviks Museijärnväg.

Solnedgång och lommen ropar.

Iväg

 Nu har yngsta dottern farit iväg på äventyr. Jag lämnade henne och kompisen på en mack söder om Linköping i lördags. Målet är Summer Jam i Köln. 

Medan jag rullade iväg hann de fråga flera långtradare om lift, men det tog några timmar innan de fick napp. Första liften tog dem ända till Hässleholm. Jag har fått livstecken från Köpenhamn, där de "couch-surfade" och tittade på finalen i fotbolls-EM.

Jag håller mig till mer jordnära aktiviteter i ett helt annat tempo.

Landen har flera år lämnats åt fritt växande. Nu ska här bli ordning på torpet igen.

Det går alldeles för fort. Citrontimjan blommar redan. Mynta av olika sorter och smultronskott har spridit sig överallt.

Squashen växer så det knakar.

Här är mitt dagsverke idag. Grässvålen hade helt gömt plåten som ska inrama odlingarna. På vänstra sidan lassar jag helt bryskt bort grästorvorna. På högra sidan, som fordom var en prydlig odling, försöker jag pilla loss gräslökar en och en ur virrvarret. Lite som meditation. En decimeter i taget.

Nu är det mitt i natten. Månen målar vågsvall bland molnen. Godnatt!