Stadsvandring på båda sidor Gyllene hornet

Tidigt på morgonen tog vi tog spårvagnen till Galata. Den här stadsdelen av Istanbul var rolig att promenera i. Utan att ha förberett oss alls genom att läsa om sevärdheter strosade vi runt på känn. Steg av på norra sidan av viken Gyllene hornet och siktade in oss på de slinringligaste små gatorna på kartan. Den här platsen var en koloni under Genua mellan 1273 and 1453. Under senmedeltiden och renässansen var Genua en av de främsta handelsstaterna i Europa och hade handelsstationer runt hela Medelhavet.

Vi sökte oss uppför de branta gränderna och hamnade vid Galata-tornet som en gång markerade den norra gränsen för kolonin.

Så här på den tidiga förmiddagen hade grönsakshandlarna fullt upp med att arrangera sina varor. Där vi bor bland alla historiska sevärdheter kring Topkapi Saray, är det så turistdominerat. Bara en massa hotell, restauranger och krimskrams. Därför kändes det härligt att se lite "vanligt" liv med kvarter där folk bor.

Se på det här väldigt smala huset...

... bara ett par meter brett. Här är bakdörren till en frisersalong. Handdukarna på tork utanför medan en kund blir omsorgsfullt rakad.

Det hade varit råkallt. Både vi och hunden tog tacksamt emot de värmande solstrålarna.

Gatorna var fortfarande ganska folktomma. Hamamet hade inte öppet.

Trevligt att se att alla verkar ha ett vänligt förhållande till alla hundar och katter på gatorna. Och även till oss turister. Det är lätt att komma i samspråk med folk, även om det går lite knackigt att förstå varann språkligt.

Vi såg många små verkstäder av olika slag. Modellbyggare, dockmakare, möbelsnickerier.... Några kvarter därifrån går stadens "finaste" affärsgata, med märkesaffärer och stora banker. Den gick vi pliktskyldigast, men lämnade snart.

 Mina ögon fastnar hellre vid stadens djurliv. Det här är en palmduva.

En annan "pliktvisit" gjorde vi på hemvägen, tillbaka på vår sida Galatabron. Grand Bazar. Stort, märkligt, men inte magiskt.

Affärerna gick nog lite trögt. 

Vi undvek alla restauranger med inkastare. Hittade ett litet mörkt krypin, med en gammal man som serverade soppa. Det blev en av dagens höjdpunkter.

Hela restaurangen var kanske tio kvadratmeter. Bönsoppan utmärkt!

När vi bad om att betala, lade han upp rätt summa på bänken, för att visa vad soppan kostade.

Sedan vandrade vi på trötta fötter genom kvarter som sålde material och verktyg för skomakeri. Jag blev såklart sugen på att köpa några fina skinn, men lyckades ståndaktigt avstå.

Dagens sista upptäcksfärd gick till moskén Sultanahmet. Vi fick gå in genom ingången för icke troende. Den här stora moskén är till skillnad från Nya moskén, som vi besökte dagen innan, stängd för turister under bönestunderna.

Med lite fantasi kan man förflytta sig till sultanernas tid.

Sedan strosade vi genom parken bakom Topkapi Sarayi. Den domineras av höga träd med märklig bark.

När vi senare kom att prata med en av de otaliga inkastarna till butiker och restauranger, passade vi på att fråga om han visste vad träden heter. Därför tror jag att jag kan berätta att det är en "çınar ağacı". Efter ett tags googlande kom jag fram till att det är en sorts platan.

Uppe i trädens kronor byggde storkarna på sina bon. Jag längtar efter en bättre kamera.