Att läsa en stad

När man kommer till en stad som Istanbul, utan att egentligen veta mycket om den, är det första man gör: att besöka de historiska platserna. Det ger en bild... kultur och histora. Sedan börjar man  förstå hur man ska ta sig fram och hitta till olika ställen. Nya insikter ger andra frågor. Nu ville vi se hur istanbulborna bor. Kring vårt hotell bor uppenbarligen inte många vanliga barnfamiljer. Vi tog båten till Kadiköy på den asiatiska sidan. Det är billigt att ta sig över med båt. Man köper en polett för 2 turkiska Lira i en automat invid spärren. Cirka tio kronor.
Vi kom fram till en ganska trist storstadsaktig stadsdel. Frågade på många ställen efter en karta, men det hittade vi ingen. På Istanbulkartan vi har är stadsdelarna kring Bosporen väl detaljerade, men den största delen av staden är mycket schematiskt utritad. Vi fick helt enkelt gå med solen som orienteringshjälpmedel.

Därför blev vi glatt överaskade att några kvarter upp från hamnen hitta en matmarknad som får hötorgshallen att verka som en harlort. Många saker var nya för mig, men min syster kände igen det mesta och kunde de arabiska namnen för dem. Vi handlade bland annat av bären uppe till höger i bild. Såg ut lite som runda nypon, smakar en aning sött och har en ganska stor kärna. De mörka "ärtskidorna" har jag via arabiska och wikipedia artbestämt som Johannesbröd,  ceratonia siliqua på Latin. Gott att knapra på medan man promenerar.

Fiskstånden var välsorterade och läckert arrangerade.

Vi kände oss däremot inte så lockade av inälvsmat och testiklar.

Grönsaker i överflöd gjorde oss lyriska.

Vi gick och gick. Snart hade vi ingen koll på var vi var. Plöjde genom komerciella stadskvarter, hittade en skomarknad, typ Bazar och köpte skosnören. Sedan blev stadsbilden mer bostadskvarter. Vi behövde köpa en kniv, så att vi skulle kunna skala och skära grönsaker till vår matsäck. Det är bra att ha någon liten uppgift när man traskar runt så här. En anledning att fråga sig fram.

När vi äntligen hittat vår kniv åt vi lunch på ett litet enkelt men mycket fräscht hak... det med den rosa skylten. För första gången blev vi serverade av kvinnor. Jättetrevliga. Språkförbistringen fick dem att tillkalla hjälp från den intilliggande frisersalongen. På bilden ser vi frisören och restaurangkvinnan ta en cigg utanför salongen. Gemytligt och vänligt, blev det bestående intrycket. Så långt man kan komma från påstridiga inkastare.

Mitt i stan kan man få se en tupp strutta fram.

Eller en bagge på en bakgård.

Vi hade bestämt oss för att gå från Kadiköy till Üsküdar. Flera gånger då vi frågade om vägen sade man, nej det är för långt att gå, eller, ni kommer att gå vilse. Men vi gick efter solen och hamnade så småningom i den mycket trevliga stadsdelen Üsküdar. 50-talskänsla. Här hittade vi den första lekplatsen, ett gott tecken på att här bor vanligt folk. Inte nog med att det var en lekplats för barn, där fanns lekredskap för vuxna också. Liknande dem vi har hemma i Kungsängen.

Här är en apparat för massage. Knottriga rullar i olika ledder, se så hon njuter. Publiken i bild var tveksam, men på bänken intill satt tre kvinnor i pensionsåldern och skrattade gott åt våra övningar.

Som grädde på moset hamnade vi mitt i den största grönsaksmarknad jag sett! Den sträckte sig i bägge riktningar över flera kvarter. Man kunde också köpa husgeråd och lite kläder. Kerstin köpte fyra par präktiga trosor för sammanlagt 5 Lira (25 kronor).

Här var grönsakerna lika fina, men mycket billigare.

Glada torggubbar ville gärna vara med på bild.

Grannståndets försäljare bad om att bli fotograferad.

Här köpte vi bananer, små fingerlånga och goda.

Den här mannen tillkallades från ett närbeläget stånd för att berätta för oss att Mimosa inte ska ätas... nej, man ska ta ett kärl, hälla vatten i  och sticka ner kvistarna. Sedan kan man till exempel ställa kärlet i ett fönster, förklarade han vänligt och omsorgsfullt. Fortfarande en smula orolig att vi skulle äta blommorna.

Nöjda och glada med kassar i hand tog vi färjan till vår sida.

Här är något av den dagens fångst...