Med spring i benen - Nu är det vår!

Idag träffade jag min krumelur vid Nytorget.  Det blev en liten filmsnutt också för att fira att det är vår. Där sjungs bland annat hans favoritsång "Sjörövarfabbe".

Det spirar

Idag har jag sått två sorters luktärter. Det var en sort vars frön inte svällt. Dem krafsade jag lite på med kniven och låter bada ett dygn till.

Squashen och Basilikan har redan visat sig. Tror jag sådde dem i söndags.

I pytteväxthusen har jag sått persilja. Annars har jag sått i vad jag haft till hands av juiceförpackningar och liknande.

På trädgårdsmässan köpte jag nån sorts kinesisk Pion. Jag tror den ska bli ljusgul. Den fick komma ut och sola sig idag, när det var så fint väder. Hoppas jag kommer ihåg att ta in den innan kvällen.

De andra köpeplantorna gonar sig på fönsterbrädan. Det är Citronverbena, nån sorts Peppar och Rosmarin.

Testar ny layout - Hjälp! Uppdaterad

Tack för kommentarerna! Efter övervägande går jag tillbaka till en enkel layout. Just nu blev den också lite rörig eftersom jag bytte bakgrundsbild. Får jobba lite till på den... och när jag får tid ska jag nog göra en ny blogg, bara för bilder, där den dynamiska layouten passar bättre. Då kan jag ju skriva inläggen på engelska, tills blogger fixar ett sätt att översätta även den layouten.

Nu trillade 25-öringen ner - Uppdaterad

När vi promenerade omkring i Üsküdar förra veckan pratade min syster om en melodi hon hade i huvudet. Jag fick en svag aning om att jag hört den... men vi kunde inte riktigt komma ihåg hur den gick. Nu fick jag ett mejl från henne med en länk till den här filmen. Det lutar åt att det blir en sån där låt som fastnar i huvudet:) Lyssna och se den som vågar ta risken.




Efter Christinas kommentar har jag letat lite mer fakta om sången. Hamnade t.ex. på en sida som heter useless-knowledge.com. där har Thomas Keyes gjort ett inlägg  där han berättar om sången. Bland annat skriver han så här:

"“Üsküdara”, or more fully “Üsküdara Gider Iken” (While Going to Üsküdar), is a very famous Turkish song, also known as “Kâtibim” (My Secretary). It was composed by Muzaffer Sarýsözen (1899-1963) and Nuri Halil Poyraz (1885-1950). It was sung in the US by Eartha Kitt in the 1950’s."

Då blev jag ju så nyfiken att jag letade rätt på Eartha Kitts version. Här kommer den:



 Här kommer texten, först på turkiska och sedan Thomas Keyes egen översättning till engelska.

ÜSKÜDARA (Turkish lyrics)

Üsküdara gider iken, aldýda bir yaghmur.
Üsküdara gider iken, aldýda bir yaghmur.
Kâtibimin setresi uzun eteghi çamur.
Kâtibimin setresi uzun eteghi çamur.

Kâtip uykudan uyanmush gözleri mahmur.
Kâtip uykudan uyanmush gözleri mahmur.
Kâtip benim ben kâtibin el ne karýshýr.
Kâtibime setereti balto ne güzel yarashýr.

Üsküdara gider iken, bir mendil buldum.
Üsküdara gider iken, bir mendil buldum.
Mendilimin içine de lokum doldurdum.
Mendilimin içine de lokum doldurdum.

Kâtibimi arar iken, yanýmda buldum.
Kâtibimi arar iken, yanýmda buldum.
Kâtip benim ben kâtibin el ne karýshýr.
Kâtibime kolalý da gömlek ne güzel yarashýr.

ÜSKÜDARA (Tentative English Translation)

As I was going to Üsküdar, it started raining.
As I was going to Üsküdar, it started raining.
My secretary’s long skirt trailed in the mud.
My secretary’s long skirt trailed in the mud.

The secretary was tired and her eyes were sleepy.
The secretary was tired and her eyes were sleepy.
My secretary and I were not holding hands.
My secretary’s coat was not very comely.

As I was going to Üsküdar, I found a handkerchief.
As I was going to Üsküdar, I found a handkerchief.
There was Turkish delight (kind of candy) inside my handkerchief.
There was Turkish delight inside my handkerchief.

Looking for my secretary, I found her at my side.
Looking for my secretary, I found her at my side.
My secretary and I were not holding hands.
My secretary’s starched blouse was not very comely. 

Nordiska trädgårdar

Här kommer lite bilder från trädgårdsmässan. Jag hade glömt att sätta i minneskortet i kameran så jag fick ta till ajfånen. Det är svårt att pricka rätt med den... och mina fingrar kommer ideligen i vägen, men några bilder blev det i alla fall.

Här är några exempel på inspiration till sin balkong eller uteplats.

Mer eller mindre underlig trädgårdskonst fanns det mycket av.... gillade den lilla draken.

I en monter försökte man åskådliggöra kretsloppet i en trädgård. Där fanns de här små japanska silkeshönsen. De har inga riktiga fjädrar utan är dunklädda.

Vi blev bjudna på en smakbit omelett, lagad av ekologiska råvaror.

Det här soffbordet är som taget ur IKEA-katalogen...

Konst uppåt väggarna. Får man leka med maten???

Ja, det var det hele. Så här stora mässor brukar göra en alldeles utpumpad av alla intryck, men vi kände  oss fortfarande pigga och glada när vi gick hem, med våra kassar fulla av fröer och små plantor.

Aprilväder

När jag vaknade på lördagsmorgonen, snöade det ymnigt. Samtidigt sjöng fåglarna för full hals. Men på eftermiddagen tittade solen fram. Ylle och jag tog en runda i skogen mellan Lillsjön och Örnässjön.
Det var närmsta hundpromenad när vi bodde på Saltstigen. Jag saknar närheten till storskogen där jag bor nu.
Det pyttelilla bildspelet gjorde jag mest för att testa att lägga in ljud från ajfånen. Fåglarna sjunger ju som sjutton nu. Inga underbara bilder precis... ett par bilder är från träsket mellan de båda sjöarna.

Här finns en spång. När jag går här minns jag ett äventyr min dotter Lisa, Krumelurens mamma,  råkade ut för när hon var liten. Det var innan begreppet Curlingföräldrar var uppfunnet.... Lisa var sju eller åtta år gammal. Hon hade just börjat rida. Fritidspersonalen skulle påminna henne om när det var dags att gå till bussen för att hinna till ridningen. Det funkade för det mesta, men en dag missade Lisa bussen. Rådig som hon var redan på den tiden, tog hon cykeln. Hon fick inte cykla på stora landsvägen, så hon tog vägen genom skogen.

Då hamnar man på det ställe vid "träsket", som finns med i det lilla bildspelet.
Där finns en skylt: CYKLA EJ PÅ BRON  ... Aj aj! Nu blev hon osäker...Lisa tänkte inte på att hon kunde leda cykeln över, stressad som hon var. I stället tog hon vägen runt Örnässjön. Det är en omväg på flera kilometer. Det började dessutom ösregna och stigen blev smalare. Cykeln fastnade i leran och Lisa fortsatte till fots. Nu hade hon gett upp att hinna till ridskolan, hon var helt enkelt vilse i skogen.
Efter en  bra stund skymtade hon byggnaderna vid Örnäs musteri och konservfabrik. Dit kom hon ledsen och dyngsur och utan cykel. En vänlig man som jobbade på fabriken tröstade, följde med ut i skogen för att hämta cykeln och skjutsade henne hem!!  Det var ett äventyr det.

Längtar till vårbruket

 Nu sitter jag fast på jobbet med en knepig bild och börjar om för tredje gången. Men i helgen är det trädgårdsmässa. Dit ska jag gå på söndag. I väntan på att få tillfälle att åka till landet och sätta spaden i jorden, visar jag en liten filmsnutt från mitten av mars, då jag fick hjälp med att rensa bort torra kvistar i kryddträdgården.

Stadsvandring i Fatih

Det här blir mitt sista inlägg från Istanbul... i alla fall för den här gången. Jag reser gärna dit igen. Den första fotot är på mig för ovanlighetens skull. Det är ju mest annars jag som knäpper. Som vanligt gick vi iväg på upptäcktsfärd efter frukost.

Redan andra dagen fick jag mina skor borstade. Glansen höll i hela veckan. Skoputsarna hade så tjusiga lådor att jag gärna visar en.

Den här dagen tog vi spårvagnen västerut till Yusufpasa. Därifrån vandrade vi in bland kvarteren åt nordost. Vår karta var inte så detaljerad och smågatornas namn fanns inte med, så när vi kom till en park satte vi oss för att lista ut var vi var.

De små pallarna visade sig vara ett mobilt kafé.

Här är själva innehavaren. Bakom parkbänken har han sina attiraljer. Vi tog var sitt glas te.

På andra sidan parken går den gamla akvedukten. Den är ett bra exempel på hur gammalt och nytt integreras i Istanbul. Den sexfiliga gatan går under den, varje fil under ett valv.

Gissar att det här bageriet har vedugn.

Längre in blir gatorna trängre och husen charmigare.

Hemmagjorda lösningar.

Ibland hamnade vi i återvändsgränder. Eller så fanns en trappa till nästa gata.

De här unghönsen såg märkligt lättklädda ut.

Damerna var däremot välklädda. Här är kön till grönsaksbilen.

Bilen fotograferade jag för Emmas och Lisas skull:) ...mina raggarvänner.

När vi stötte på människor fotograferade jag från höften för att inte genera. Det blir många sneda missar, men ibland träffade jag rätt.

Vi gick i många väldigt skruffiga kvarter. Så småningom kom vi fram till den gamla stadsmuren uppe i norr. Bitvis kan man gå på den och få en strålande utsikt över staden.

Även i nästan fallfärdiga hus bor det människor.

Här är det en blandning av fint underhållna och försummade hus.

Så här fint kan man bo!



Det finns inga räcken så det är bra om man inte har anlag för svindel när man klättrar på stadsmuren.

Coola grabbar.

Ännu ett höftskott som duger. Jag tycker de gamla kvinnorna är så vackra.

Den gamla bebyggelsen är helt klart hotad av rivning. Det blir rätt trista nybyggen, även om de här försöker efterlikna den gamla trähustraditionen. Vi såg på de halvfärdiga husen att det bara är träpanel spikat på betongfasaderna.

Alla våra vandringar har bjudit på många överraskningar.  Nu hamnade vi på en duvmarknad.

Där fanns duvor i alla färger och modeller.

Det var en helt manlig verksamhet.

Det byttes och förhandlades om priser.

Vi blev erbjudna att köpa en duva för 3TL.

De här duvorna har pytteliten näbb. Man undrar hur de kan äta.

Mitt bland husen finns på många ställen små begravningsplatser. Den här har en blandning av väldigt gamla och något modernare stenar. Den närmsta stenen måste vara från tiden innan de bytte till västerländskt alfabet. Stenen längst bak i mitten har en skulpterad turban som krönsten. Sådana stenar är rätt vanliga.

En vecka tidigare, då vi kom från flygplatsen, möttes vi av banderoller som annonserade att tulpanfestivalen började den 1:a april. Då var ännu inga tulpaner utslagna. Vår sista dag i Istanbul blev en explosion av tulpaner.

Prinsöarna - Kizil Adalar

Ögruppen ligger i Marmarasjön, sydost om inloppet till Bosporen. Sitt namn har de fått pga att prinsar och andra kungligheter vistats där i exil både under den Byzantinska och den Ottomanska perioden. Från fastlandet går reguljära färjor till de tre största öarna. På turistinformationen hade vi fått veta att vi skulle ta spårvagnen till Kabatas för att komma till färjan. Men när vi dagen innan var i Kadiköy, hade vi sett att man kunde åka därifrån också. Priset för spårvagn och båten till Kadiköy kostar båda 2TL, så då lockade båten mer än att trängas på spårvagnen. Öfärjan kostade 4TL. Så billiga resor är vi inte bortskämda med i Stockholm.

Vi steg av färjan på den största ön, Büyküada.
Den här ön visade sig vara ett riktigt paradis för en hästgalning som jag. Ett kvarter från hamnen hamnar man på ett torg fyllt av hästdroskor. En lång kö av kunder ringlade sig mot "taxistationen".

Vi beslöt oss vänta tills den värsta rusningen lagt sig, så jag strosade runt bland ekipagen och njöt av de vackra vagnarna och de fina hästarna. En sån mängd! 

Något som vi lagt märke till under våra dagar i Istanbul är att gatorna är väldigt rena även i fattiga kvarter. Folk är nog disciplinerade, men det finns också en stor kader fotfolk som går runt och sopar upp skräp  kontinuerligt. Här på Prinsöarna har hästarna utrustats med en uppsamlingspåse för att underlätta städningen.

Både kärror och hästar är gummiskodda, så ekipagen tar sig fram i det närmaste ljudlöst.

Det här var vår droska. Vid första pausen under vår rundtur passade jag på att lyfta på hovarna för att kolla skoningen. Hästarna var väldigt trygga och trevliga. Tur att Kerstin och jag hade bunkrat upp med morötter när vi besökt alla grönsaksmarknader dagen innan. Dem avstod vi gärna till de vackra hästarna. När vi fortsatte färden fick jag sitta bredvid kusken på kuskbocken. Han var en fin hästkarl, som körde mjukt och hela tiden pratade med sina djur.

Nästa stopp blev en tio minuters paus vid några marknadsstånd. Alla hästar var inte så vackra och välmusklade som vårt ekipage. De får nog jobba rätt hårt för födan.

Många av turisterna hyrde cyklar och drog omkring i svärmar. Vi tog det lite lugnare och promenerade för att se de vackra husen. Skönt att komma undan från folkvimlet kommersen  vid hamnen.

Det var lite Kamomilla stad över den här platsen.

Vi saknade ändå inte dramatik. Måsen är på väg mot...

... soptunnorna, där det pågick sopsortering.

Med ömsesidig vaksamhet gjordes det upp om fynden. 

Maten delades utan några våldsamheter.

I fiskehamnen var det lugnt. Där tog vi ett parti Backgammon och en kopp turkiskt kaffe på ett fik.

Här var de flesta cykelburna. Biltrafik är förbjuden, förutom enstaka nyttofordon. Det är nog ett trevligt ställe att vara barn på.

Innan vi tog färjan tillbaka till storstan hann jag titta lite mer på hästarna.

En av de vackraste väntsalar jag sett.