Nyårspromenaden

 Nyårsaftons morgon åkte vi iväg med ett gäng vandrare från olika länder för att gå på tur. Bussen släppte av oss på en smal bergsrygg. Åt norr såg vi Tenerife bortom havet. Vi skulle gå söderut, mot Santiago. Nerförsbacke lät lockande och inte så jobbigt, men när vi såg över kanten till stupet blev i alla fall jag lite orolig. Inte ens en get kan gå där, var första tanken.
De flesta andra hade stavar med sig och rejäla kängor på fötterna. Vi kom i gympadojor. Min syster hade i alla fall varit förtänksam och tagit med sockerröret hon brutit som stöd vid gårdagens klättring.

En av medvandrarna ångrade sig när hon såg hur brant det var och följde med bussen i stället. Vi bet ihop och försökte se lugna ut.

 Benchijigua 2,5 km. Låter enkelt eller hur? Det var där vi skulle ta lunchpaus. De futtiga kilometerna tog mer än två timmar. Det gällde att se var man steg och gärna ta tag i vad växtlighet som fanns. Ändå var vägen bitvis stenlagd och trappsteg fanns på riktigt branta partier. Jag beundrar guiden som utan att fråga om hälsoläge och träningsgrad hos medvandrarna, vågade ta med sig 15 turister på den turen.

 Berget som vi skymtar foten av här, kommer det bilder av senare på avstånd. Roche de Agando, 1250 meter över havsytan. Det är ett riktigt landmärke, en sockertopp som syns vida omkring. Det är lavaproppen som proppade till det senaste vulkanutbrottet för ett par miljoner år sedan. På La Gomera finns ingen krater, men all berggrund är basalt från pyspunkor på jordskorpan när kontinentalplattorna ruckat på sig. Det var vid det berget som vi startade vår vandring.

 Det var grönt och frodigt. De senaste dagarnas regn hade satt fart på spirande illgrönt gräsfjun där solen kom åt. Annars är mycket av växtligheten suckulenter av olika slag. Många växter vi blev undervisade om finns bara på den här ön. Här ser vi Kerstin och en glad irländska, som pratade i ett kör hela vandringen hur kämpigt det än var. Guiden Ernst fick be om tyst i klassen stup i ett när han visade oss på olika märkligheter.

 I början av nedstigningen var det mycket tallskog av en egen sort med väldigt långa barr. Kanske trettio centimeter långa. De är speciellt anpassade för att ta upp fuktighet från luften. På den här höjden stryker ofta moln förbi. Fullt av lavar på grenarna, det gav lite hemmaskogskänsla.

 Ernst med sin klass. Han är från Tyskland. Sedan han blev pensionär bor han på La Gomera under vintermånaderna. Han hade jobbat som fysiker, men knäcker nu extra som vandringsledare. Ernst kunde svara på alla våra frågor och var väldigt kunnig i botanik och geologi. Synd att jag har så kort hörselminne. De flesta artnamn har jag redan glömt.

 En mindre rovfågel cirklade över dalen. Kan det vara en liten falk av något slag? Jag hörde inte på ordentligt... men magistern berättade att den livnärde sig på små ödlor.
Alla däggdjur har kommit till ön genom människans försorg. Här finns många ödlor, varaner och "skinks", ett slags ödla som kan vara ormlik men har mycket korta små ben. Inga ormar eller skorpioner. De farligaste djuren på La Gomera är bin, sa Ernst. Och människor, tänkte jag.

Tre olika sorter av en taklöksliknande växt som så pedagogiskt växte i rad. De är alla unika för ön. OM jag bara kunnat höra upp bättre, hade jag berättat de latinska namnen. Någon som vet?

 Här är i alla fall en Agav. Den långa blomstängeln skjuter upp på bara ett par veckor, när växten är mellan fem och tio år. Sedan vissnar hela Agaven och fröna sprids. Sådana vissna jättebuketter har jag kämpat med att rensa bort, när Kerstin bodde på marken och hade trädgård. Idag fick jag veta att det går att äta innehållet i de köttiga bladen om man är i nöd. Visserligen domnar läpparna och tungan, men man överlever i alla fall. Bra eller hur?

Äntligen ett lite plattare parti och vi kunde låta våra darriga ben återhämta sig ett tag. Flera sektioner av den bambuliknande stammen på Kerstins sockerrör hade slitits ned. Tur att hon valt ett så långt och kraftigt exemplar.

 Lite färdgodis. En vild Anis-släkting. Det gjorde vandringen lättare.

 Här började vi närma oss palmdalen. Det som givit namn åt den vandringstur vi valt. Låter väl trevligt och lättgånget...

 Ernst berättar om palmerna. Det är ett slags dadelpalmer. Dadlarna är tyvärr inget att ha. "Bara skinn och ben". Men man kan skörda saven av de färska skotten i toppen. Ungefär var åttonde år. Det är en vitaktig lite seg vätska som är väldigt söt. Den kallas palmhonung. Det finns en lokal spritsort som görs på sockerrör och sötas med den här vätskan.

 Två palmer bredvid varann. Den vänstra stammen är slät och visar att den har skördats flera gånger. Man rensar bort de stickiga bladbaserna för att lättare kunna klättra upp i stammen för att skörda. På den unga palmen till höger ser vi en växt som gärna åker snålskjuts på de här palmerna. Ingen parasit. De drar tydligen båda nytta av samarbetet.

 Hela dagen gick vi med ögonen koncentrerat i backen för att inte trampa fel, även på slät mark. Det var så stenigt. Mestadels var berggrunden svartgrå, eller roströd. Den här stenhällen hade ett ovanligt mönster som jag måste fotografera.

Nu kan ni se sockertoppsberget i fjärran, där vi startade vår promenad. Vi hade nått fram till platsen för lunchpausen. Det var en liten by långt upp i obygden. Här finns några få bofasta, men de arbetar med att hålla ordning på naturreservatet. Inga jordbrukare bor här längre.
Stigarna vi gått på hela dagen är de gamla vägar som förbundit öns olika byar med varann. Förr sköttes alla transporter till fots och med åsnor. En del vägar kan vara flera tusen år gamla, från ursprungsbefolkningen berbernas tid.

På många bergssidor såg vi grottöppningar. De här har varit bebodda fram till sextiotalet. Innan man fick elektricitet till byn var det ett väldigt angenämt sätt att bo på. Svalt på sommaren och skyddat och skönt på vintern. Klicka på bilden för att se tillbyggnaden.

 Så bra att bara behöva bygga en vägg för att få ett hus. Jag klättrade upp till grottan medan de andra åt sin matsäck. Någon har nyligen sovit i grottan. Där fanns en bädd av gräs och papperslappar.

 Utsikten.

 Färden gick vidare. Nu lite stressigt påskyndad. tydligen hade vi tagit för god tid på oss första halvlek. Bergen bjöd på fantasieggande naturliga skulpturer. En ryttare... på häst eller kamel?

 Ser vi slaka ut? Det var vi.

 Äntligen på platta marken... och ASFALT. Underbart. Här och var låg bilvrak utströdda, slarvigt.

 Bara tio minuters promenad kvar till stället där bussen väntade.

 Sen kördes vi till Santiago för en halvtimmas paus innan tillbakafärd. En god öl satt fint.





Första dagen hade vi ju problem med att få besked om tidtabell för färjan till Tenerife inför hemfärden. Nu fick vi reda på orsaken. Färjelinjen läggs ner vid nyår. Här syns den näst sista turen EVER, i Santiagos hamn.

Jag vilar nöjt mina ben efter fem timmars ganska svår vandring. Bara drygt 8 kilometer, men mer än 800 meter i nivåskillnad.