Idag mötte vi djur

 I morse ringde väckarklockan redan vid sextiden. Vi hade planerat en vandring efter guideboken och skulle ta bussen till startpunkten i Arure, några kilometer bort och 826 meter upp. Eftersom det är helg går det bara ett par bussar om dagen, så vi hade tänkt ta enda bussen tillbaka strax före 8 på kvällen från Chipude.
Det var en lätt sträcka genom jordbruksbygd. Alla vandringsleder följer de gamla stigar man använde förr, när fötter och åsnor var enda fortskaffningsmedel. Första etappen följde bergssidan i morgonskugga och lättande dimma genom en lummig skog. En trevlig väg i lätt uppförslut, som jag till och med tror Lennart skulle gå med glädje.

I Las Hayas möttes vi av tupparnas galande, getternas bräkande och den första häst jag sett på La Gomera. Det var en glad prick. Han uppskattade våra medhavda matsäcksmorötter.

Därifrån gick stigen neråt och sedan brant klättring upp, runt en hisnande vacker ravin, som inte gick att ge rättvisa åt på mina foton. Ni får åka dit och se själva helt enkelt.

 Nästa by heter Las Hayas. Den är känd för sina krukmakerier. Vi besökte ett par av dem, men det är inte rätt tillfälle att köpa keramik när man är ute och vandrar. Vi pratade med en trevlig gumma som satt och justerade en kruka. Hon tummade krukor i gamla modeller som hade känsla av stenåldershusgeråd. Jag gillade dem mycket. Hon visade stolt ett uppslag i en äldre bok om konsthantverk från Kanarieöarna. Där finns ett bilduppslag där hennes mamma visar steg för steg hur det går till. Hon arbetade på golvet.
Jag hade väldigt gärna köpt en bytta, men vågade inte, för vid det laget hade vi ändrat oss om rutten och bestämt oss för att gå den branta vägen ner till Valle Gran Rey i stället för att vänta i många timmar på en osäker kvällsbuss.

När vi berättade det för henne föreslog hon att vi skulle köpa varsin vandrarstav i stället. Det gjorde vi och det är jag väldigt tacksam för, för de behövdes!

 På väg ut genom byn såg vi ett stort vedupplag. Kerstin trodde att de behövde ved för att värma husen om vinternätterna, men snart såg vi keramikugnarna och förstod att veden var ämnad till dem.

 Sedan mötte vi en bonde med sin stav och hund som var på väg att se till fåren. En hel liten flock hundar ville följa med, men han motade undan alla utom en.

 De tog ingen som helst notis om oss. Här går ju vandrare stup i ett.

 När vi kommit ner en bit såg vi ett gäng får. Nu förstod jag varför gräset utmed alla vandringsleder ser så välansat ut. Får och getter traskar överallt, på de mest otillgängliga ställen.

 Vägen ner var bitvis väldigt brant och på en del ställen hade det rasat stenar uppifrån.

 Här kom våra käppar väl till pass.

Ända dit ner till havet skulle vi. Skönt att kunna ta det i egen takt och slippa en stressande vandrargrupp.

Efter regnen är vägen bitvis slipprig och blöt. Det droppar från sprickor i berget och vägen blir en bäckfåra.

Här ser man hur vägen går på skrå.

Blomsäsongen har knappt börjat. Om en månad är det blommor överallt

Oftast hör vi bara när ödlorna pilar undan, men ibland har man tur och får se dem.

Några sicksack-krökar ner, träffar vi två andra bönder. De har skördat jams. Vi frågar och de berättar. Nu tar de en paus och röker en cigg innan de vandrar ner till byn samma väg som vi.

Efter nästa krök dyker en glad hund upp bland snåren.

Först ser det ut som en Lagotto, men det är antagligen en Perro de Agua Español.



Den är ute i mycket viktiga ärenden förstår vi och den har inte tid med turister. Snart är vi nere bland de första husen i byn.

Det ska pinkas in revir.

Katten får också vara ifred.

In i varje gränd försvinner hunden.

Snart är han ikapp oss igen men vi tappar honom strax ur sikte.











Nere på landsvägen möter vi en annan Perro, som vilar i gräset medan matte rensar i landen och husse tittar på. Här får vi äntligen byta några ord med en avlägsen släkting till Ylle. Han är ingen riktig vattenhund säger hussen. "Es un Perro de Aguadiente"

I en liten trädgård ser vi en avlägsen släkting till Fox Magiska Adventskalender. Ett helt litet landskap med kanal, broar, hagar, hus, djur och människovarelser. Bilden visar bara en bråkdel av allt.

Man kan hoppas att taket på detta hus är starkt. Antagligen är huset en tillbyggd grotta.

Husen i den här delen av byn kan man bara nå via smala gränder med trappor. Då är det finurligt att fixa en linbana till byggmaterialet.
Kerstin gissade att pianon är ovanliga i denna stadsdel

I kyrkan Eremita de los Reyes fejar damerna för fullt. Helgonen böjer sig ur sina ramar och kontrollerar att det blir rent.













Hemma i stan har havet lugnat sig något. Idag letar surfarna vågor och har publik på torget med alla uteserveringar.