Vandrardag med förhinder

Här ett bevis på att jag är här. En bit bort utefter den här vägen ligger vårt hotell.

Idag var det inte så igenmulet när vi vaknade. Vi kunde äta frukost på altanen. Den var utsökt. det enda jag saknar är en god juice... inte något konserverat blask. Och då har vi ändå valt en utan tillsatt socker.

Min syster har kollat guideböcker och kartor för dagens äventyr. En vandring i bergen nära Valle Gran Rey. Men medan hon var och handlade förnödenheter fick jag ett samtal från korsordskonstruktören Gunnar Zander på Hemmets Journal. Kris i leveransen. Jag borde skickat bilder redan på julafton.

Så jag satte genast igång att skissa, medan syster Yster tog ett dopp i poolen.

Så vi kom iväg först framåt eftermiddagen. Vi valde en kortare rutt i närheten. 

 Någonstans i den här lilla byn skulle stigen börja. Här är inget tydligt skyltat, så vi gick lite på måfå.

 Katter och hundar verkar må bra här. En liten blandishund hade samma rutt som vi och såg sig vant både åt vänster och höger innan han korsade landsvägen. Det är mer än min kära syster gör, vilket får mig att hojta hysteriskt.

 Här är fantastiskt vackert. Gatorna är inte mer än en meter breda och grönskan är frodig.

 Jippee. Nu vet vi att vi är på rätt väg. Enda skylten som visar vägen är ett målat palmblad.

 En gata i byn.

 Bergen ser ut som skulpterad lera.

 Här skulle jag kunna stanna och teckna.

 Först var stigen lätt, utefter bevattningsrören.

 Här har någon kreativ person rastat.

 Sen började det bli mer strapatsrikt. Vi anade att vi skulle söka oss till flodfåran.

 Ibland gick stigen utefter bevattningskanaler.

 Här mötte vi en vandrare som sa att vi var på rätt väg.

 Vid varje litet fall, sa syster att här är det! Men stigen fortsatte. Jag började bli orolig att vi inte skulle hinna tillbaka innan mörkret. Ingen höjdare att klättra i det här moraset i ficklampsljus.

 Gång på gång korsade vi bäcken, som hade blivit större efter gårdagens regn. Till sist beslöt vi vända om. Jag insisterade. Jag har gått efter flodbrus i natten i Peru och ville inte riskera benbrott i onödan. I morgon har vi bokat en guidad vandring i ottan. Bäst att vända.

 Solen började gå ner. Det var otroligt vackert. bilderna gör ingen rättvisa åt sceneriet.

 Ännu ett vadställe. Vi bröt sockerrör som vandrarkäppar för att inte slinta i forsarna.

 Runt omkring oss hoppade getter. Vi var nog de sista vandrarna i skymningen och de skuttade indingerat undan. Nu var det deras land. Vad har ni här att göra?

Vi hann ner igen innan mörkret föll. Outsägligt vacker miljö. Hit vill jag komma igen!