Mänskliga surikater

Lite trötta efter gårdagens strapatser och nyårsnattens festligheter i hamnen tog vi en lat dag på stranden. Vill man simma i havet är Valle Gran Rey inte ett bra val. Det vore livsfarligt. Den långa stranden utmed stadsgatan har stora runda kullerstenar, som man hör klappra och rulla för varje våg, där är det omöjligt att närma sig vattnet.

  Stranden nära oss, hippiestranden, är en sandstrand med svart lavasand. Den har en liten, liten glipa med sand i vattenkanten i bortre änden av stranden. Runt omkring är stora stenblock. Vågorna vräker sig in. Människorna vi ser stå och spana ut mot vattnet på bilden, står en bra bit upp på land. De väntar på att en större våg ska rulla in. Då slänger de sig ner i sanden och låter sig sköljas över. Det gäller att inte stå för långt ut, då riskerar man att dras med ut i bränningen och slå ihjäl sig mot stenblocken.

Vi får väldig respekt för naturens krafter. Jag gick en bit bort för att filma vågorna, mest för att få med det väldiga bruset. När jag stod där bland stenbumlingarna, med nosen i kameran överraskades jag av en jättevåg som sköljde över mig. Jag lyckades rädda kameran (tror jag) genom att sträcka upp armarna så högt jag kunde. Den blev bara lite våt.