måndag 8 februari 2010

Regn och Olinda, med cigaras


Alla mina bilder från resan har varit så soliga, men det fanns också regndagar. Eller i alla fall nån timma då och då. Och då spöregnade det.

Jag sa i förra inlägget att jag skulle visa vad som fanns bakom muren till det här huset, men det får vänta lite.

Gatorna förvandlas snabbt till floder.

Sista kvällen på min resa kom vi på att vi inte varit i Olinda en enda kväll. När jag var i Brasilien 2005, gick vi flera gånger och tittade på karnevalsförberedelserna och lyssnade på marakatuorkestrar. Här sitter vi nu utanför kyrkan högt uppe i den vackra gamla staden.

Vi såg ett träd med brödfrukter. Det hade vi ätit till middag dagen innan.

Det hann bli för mörkt för att fotografera de vackra husfasaderna. Det är lite "Kamomilla stad" över Olinda. Jag har några fina bilder från förra resan på min hemsida.


Den här filmen tog jag bara för ljudets skull. När vi kom upp till torget hade cikadorna orkesterrepetition. Häromdagen hade Juniors bror Jean hittat en död cikada utanför huset. De sjunger tills de dör säger han. Lisa satte den i Terezinhas träd. Voilá.


I Brasilien kallar man dem cigaras. Det är väldigt sällan man får syn på dem, fast de hörs så ljudligt. I somras såg jag min första, när vi var i Kroatien och seglade. Då satt en och spelade i vårt förstag.
Kom just på att Lisa berättade att Thiago har haft cikadasång på sin mobiltelefon ett tag. När han var på fotbollsmatch och den ringde, började plötsligt cikadorna svara överallt runt läktarna.


Det här fönstret kunde vi inte motstå!

Vi hamnade i ett galleri, där världens minsta vakthund jobbade. Hon heter Frida, som en hyllning till Frida Kahlo.


Även om jag missar karnevalen, kan jag ju köpa en mask:)

Katten och Frida for runt och brottades. Jag tror att Lisa tänker visa bilder på allt inspirerande vi såg där, så jag lämnar över stafettpinnen till henne nu.


Och så ville jag hälsa på Evellin innan jag skulle resa hem. Jag hade inte sett henne sedan första dagen i Brasilien, för hon hade tillbringat lovet hos sin mamma. Under terminerna bor hon med sin pappa Jean, Juniors lillebror, och den stora familjen i Jardim Paulista.
Vi letade oss ner genom Olindas smala gränder och hittade Evellin med alla sina lekkamrater ute på den lilla återvändsgatan vid det lilla krypin där de bor. Ni ser vardagsrummet, lagom stort för en tvåsitssoffa och en TV. Jag står i sovrummet, där det nätt och jämt får plats en dubbelsäng. Trångt men väldigt mysigt.

Evellin bjöd på kylskåpskallt vatten. Härligt!
Både hennes mamma och mammans nya kille jobbar heltid, så under dagarna får hon klara sig själv. När vi kom vid 8-tiden hade de fortfarande inte kommit hem. Men Evellin verkade trivas utmärkt. Hon har massor av kompisar och att leka är det roligaste hon vet. Hon har en fantastisk fantasi den ungen! Gatan är som sagt en återvändsgränd och den har en grind vid den angränsande gatan, så det kändes förhållandevis tryggt. I de andra husen finns säkert mormödrar och andra vuxna. Men där måste vara hemskt varmt mitt i stan under dagarna.

Efter en stund dök mamma Erica och pojkvännen upp. Då måste det förstås tas gruppfoto.

Evellin är en mysig tjej.

Nere i backen ser ni grinden in till gränden. Där sitter några grannar och språkar.


12 kommentarer:

Lisette sa...

Jag säger bara ÅÅÅÅÅÅ vilka dagar du har haft! Och så brun och snygg du är mot oss vitingar som knappast vågat stoppa näsan utanför kappkragen. Härliga bilder framför allt detta att du har visat oss en annan sida än den som turistbroschyerna visar i sina magasin.
Kramar från den kalla nord.

Eva H-höjden sa...

Regn är vackert och allt är vackert där ni är! kakel och gatubelysning och människor! Vilket fantastiskt djur du fotot! Naturen är otrolig!

Christina sa...

Varför kan man inte få se såna här resereportage i teve? Kan du inte göra ett nästa gång ni åker?
Sådant här blir man ju kanonglad av, och som Lisette skriver - så långt från turistbroschyrerna man kan komma!

Allt är vackert, sensuellt och människovänligt som du visar. Hur liten Nando än är så måste det här finnas kvar hos honom längre fram. Man skulle önska alla småkottar att bli kringburna på det här sättet...

Och vilka gigantiska cikador!

Karin på FOX sa...

Lisette, Eva H-höjden och Christina:
Vi kan väl planera för en bloggresa till Brasilien! Det vore jätteroligt. Hyra en bil och resa runt lite... bo på billiga pousadas, och kanske låna strandhuset i Itamaraká några dagar.
Kesu kan göra resereportage:)

tov sa...

Tack! Jag gillar också mycket när bilderna blir suddiga på det där sättet. Jag har en Canon G9 och fotar de bilderna med lång bländartid. Håller med om att det liknar Holgafoton mycket.Har tänkt att jag ska köpa en sån kamera,när jag får råd..någon gång.

Lisette sa...

:)))))))))))

Christina sa...

Så kul som du och jag hade det i Spanien följer jag gärna med på en Brasilienresa he he..

När åker vi, du, jag, Lisette, Eva H-höjden, Kesu?

Elisabet. sa...

Jag säger som Christina, det är sånt här man vill läsa om.

Och hur mycket looooog jag inte åt det där med telefonen som ringde och alla cikadorna som började spela .-))

stationsvakt@gmail.com sa...

Häftigt med cikadan. Och ljudet.

Karin på FOX sa...

Elisabet och Johnny:
Ja cikadorna är märkliga. Jag har aldrig varit med om något liknande där på torget. Kameramicken tog bara in en fjuttig glimt av ljudet. De här jättecikadorna har en lägre tonhöjd än de jag hört i europa och andra platser jag varit på. Då och då hörde vi en solo-cikada. Då lät lite som någon som justerar ventilen på sin gamla moppe och rusar motorn på slutet.

Mira sa...

Så spännande resereportage kan bli "inifrån".

Och intressant att se cikadorna. I Frankrike kallas de cigale och hör hela nätterna. men jag har aldrig sett någon... Men överallt sätter fransmännen sina cigale som mönster, på tyger, påsar och som små dekorationsfigurer.

Karin på FOX sa...

Mira: Intressant att de kallas cigale i Frankrike. Undrar just vilket namn som är ursprunget. Latinskt släktskap har de ju i alla fall, namnen.