Livets motigheter

Här kommer lite bortglömda bilder från resan från Guarabira.

Den här synen såg jag flera gånger här och var, men först nu hade jag kameran med. En riktig cowboy, som parkerat utanför baren.

Jag är för blyg för att fota framifrån. Hästen är cool nog.

Juniors farbror bor ett par mil utanför Guarabira. Juniors pappa Fernando har inte träffat sin bror på 20 år. Det har jag. Sist vi var i Guarabira för 5 år sen, stannade vi i byn där hans bror bodde och jobbade. Som kylskåpsreparatör. Detsamma som Fernando jobbat med i sitt yrkesliv. Då bodde han i ett trevligt litet hus, med en bakgård där vi fick smaka cocosvatten och plocka med oss mango hem. Nu letade vi oss fram till huset. Helt nyrenoverat, men ingen hemma. Vi frågade grannarna. "Han har flyttat".

Junior tog oss till den förmodade nya adressen. Det var på marknadsplatsen, bland raderna bodar. Kan någon bo här?

Fernando får knacka länge innan någon öppnar.

Till sist kommer brorsan ut. Han hade trott någon skojade med honom. Därför hade han inte öppnat.

Det visade sig att han separerat från sin fru sedan sist. Frun bor kvar i huset. Vi fick höra hans historia, som var förfärligt sorglig. Nu bor han med sina tre katter i det lilla marknadsståndet. Han äter lunch varje dag på ett litet hotell i staden.

Den första katten, hittade han helt lusig och med maskar krypande ur sår i huden. Han bestämde sig för att rädda den och tvättade den med motorolja, tills ohyran dog. Katten överlevde och delar nu likt en Pettsonsk Findus, hans vardag.

Han har nu tre katter, detta är den minsta.

En nyfiken prick.

Vart tog han nu vägen?

Findus, eller hur? Kattluckehål i tröskeln.

Oemotståndlig.

Jag är glad att brorsan har sina katter.

Detta är första-katten, som när vi klev in och väckte den rev ner ett glas som gick i kras.

Brorsan rycker på axlarna åt det. Han bor enkelt. En hängmatta, ett kylskåp, en gasspis. Sina verktyg i en portfölj.

Tack gode gud för att folk vill ha godsaker när de festar, sa brorsan, som numera extraknäcker som godisförsäljare. Jossie skrev ner telefonnumren till hans släktingar i Recife. Jag tror han tidigare varit för stolt för att be om hjälp.

Fernando berättade att hans bror är analfabet. "Men han är väldigt smart." sade han.

Vi fortsatte hemåt. Oliver! ropade alla och Junior tvärnitade bakom en lastbil. Det man i Brasilien kallar oliver, är en sorts syrliga, kärva bär. Lastbilsföraren hade stannat av samma anledning. Vi fick lite färdgodis i en plastpåse.
På andra sidan vägen var jordbruksarbetarna på hemväg.

Den här kvällen blev det svenska pannkakor till kvällsmat. Gjord på torrmjölk. Det gick utmärkt. Tyvärr gick inte den konserverade grädden att vispa. Det fick bli kondenserad mjölk i stället. Inte så dumt.