Cachoeira do Roncador - Snarkarens vattenfall

Nando har hittat något nytt att suga på!

Mammas näsa provade han också. Vi tror att det är tänder på gång, för det gnags på lite av varje.

En av Guarabiras vackraste gathundar.

Badturen från förra inlägget gav mersmak. Nu åkte vi 12 km åt andra hållet, för att leta efter ett vildare vattenfall. Cachoeira do Roncador. Det var en bit att gå. Först genom stora bananskogar.

Kolla nu, alla illustratörer, så att ni tecknar en bananklase rätt nästa gång.

Vi följde ett vattendrag en bit upp till de första fallen. På åtta år har det inte varit något vatten i bäcken. Nu var det rena paradiset. Om det inte varit för alla mygg och knott liknande dem man kallar "Svädan" i Jämtland, hade jag gärna slagit mig ner här för gott.

Fernando tar ett bloss och tittar på medan vi plaskar omkring.

Vattnet var ljuvligt svalt.

Ett riktigt härligt Djungel-Spa.

I en skreva mellan två stenar hittade jag ett urvuxet ormskinn. Spindeln kom med som bonus. Vi satt en lång stund och tittade på varann. Sedan bestämde jag mig för att noga se var jag satte mina bara fötter.

Några av oss klättrade vidare uppåt mot andra fall.

Lille Antonio Carlos var med ända upp.

Leví i vattenfallsduschen.

Platsen och stämningen gav mig en idé om att ta ett foto, som liknade Ernst Josephsons "Strömkarlen". Jag försökte förklara för den vackre Thiago, hur jag ville att han skulle sitta och låtsas spela fiol. Genast fick jag tre glada näckar i bäcken.... det är svårt att vara regissör, särskilt när språket är knackigt.

Nivåskillnader är svårt att få fram på bild. Det var stundtals lodrät klättring - lika läskigt nerför som jobbigt uppför. Jag har fortfarande rejält med träningsvärk i låren två dagar efteråt.

Thiago varnade mig för den här växten. Någon sorts brännässla med väldigt stora blad.

Jag provade också att klättra i lianerna, men det såg inte lika elegant ut. Kanske blir jag uthängd hos Lisa när hon hunnit blogga ifatt. Nu sitter jag och lägger beslag på internet-sladden om kvällarna. I morgon bär det av mot Sverige. Lisa, Junior och Nando blir kvar några veckor till.

Det här är ett Acerola-bär, visar Marcelli. Vi har gjort Suco do Acerola flera gånger. När jag var liten fanns det Acerolajuice på burk. Jag minns fortfarande den smaken. Vi kallade den Tipp-namnam, för jag fick dricka den ur en såskanna. Det var innan pipmuggarnas tid.

Så här ser de omogna bären ut på busken.