Regn och Olinda, med cigaras

Alla mina bilder från resan har varit så soliga, men det fanns också regndagar. Eller i alla fall nån timma då och då. Och då spöregnade det.

Jag sa i förra inlägget att jag skulle visa vad som fanns bakom muren till det här huset, men det får vänta lite.

Gatorna förvandlas snabbt till floder.

Sista kvällen på min resa kom vi på att vi inte varit i Olinda en enda kväll. När jag var i Brasilien 2005, gick vi flera gånger och tittade på karnevalsförberedelserna och lyssnade på marakatuorkestrar. Här sitter vi nu utanför kyrkan högt uppe i den vackra gamla staden.

Vi såg ett träd med brödfrukter. Det hade vi ätit till middag dagen innan.

Det hann bli för mörkt för att fotografera de vackra husfasaderna. Det är lite "Kamomilla stad" över Olinda. Jag har några fina bilder från förra resan på min hemsida.

Den här filmen tog jag bara för ljudets skull. När vi kom upp till torget hade cikadorna orkesterrepetition. Häromdagen hade Juniors bror Jean hittat en död cikada utanför huset. De sjunger tills de dör säger han. Lisa satte den i Terezinhas träd. Voilá.

I Brasilien kallar man dem cigaras. Det är väldigt sällan man får syn på dem, fast de hörs så ljudligt. I somras såg jag min första, när vi var i Kroatien och seglade. Då satt en och spelade i vårt förstag.

Kom just på att Lisa berättade att Thiago har haft cikadasång på sin mobiltelefon ett tag. När han var på fotbollsmatch och den ringde, började plötsligt cikadorna svara överallt runt läktarna.

Det här fönstret kunde vi inte motstå!

Vi hamnade i ett galleri, där världens minsta vakthund jobbade. Hon heter Frida, som en hyllning till Frida Kahlo.

Även om jag missar karnevalen, kan jag ju köpa en mask:)

Katten och Frida for runt och brottades. Jag tror att Lisa tänker visa bilder på allt inspirerande vi såg där, så jag lämnar över stafettpinnen till henne nu.

Och så ville jag hälsa på Evellin innan jag skulle resa hem. Jag hade inte sett henne sedan första dagen i Brasilien, för hon hade tillbringat lovet hos sin mamma. Under terminerna bor hon med sin pappa Jean, Juniors lillebror, och den stora familjen i Jardim Paulista.

Vi letade oss ner genom Olindas smala gränder och hittade Evellin med alla sina lekkamrater ute på den lilla återvändsgatan vid det lilla krypin där de bor. Ni ser vardagsrummet, lagom stort för en tvåsitssoffa och en TV. Jag står i sovrummet, där det nätt och jämt får plats en dubbelsäng. Trångt men väldigt mysigt.

Evellin bjöd på kylskåpskallt vatten. Härligt!

Både hennes mamma och mammans nya kille jobbar heltid, så under dagarna får hon klara sig själv. När vi kom vid 8-tiden hade de fortfarande inte kommit hem. Men Evellin verkade trivas utmärkt. Hon har massor av kompisar och att leka är det roligaste hon vet. Hon har en fantastisk fantasi den ungen! Gatan är som sagt en återvändsgränd och den har en grind vid den angränsande gatan, så det kändes förhållandevis tryggt. I de andra husen finns säkert mormödrar och andra vuxna. Men där måste vara hemskt varmt mitt i stan under dagarna.

Efter en stund dök mamma Erica och pojkvännen upp. Då måste det förstås tas gruppfoto.

Evellin är en mysig tjej.

Nere i backen ser ni grinden in till gränden. Där sitter några grannar och språkar.