söndag 7 februari 2010

Maria Farinha

Dagen innan jag skulle fara hem till Sverige, ville jag till havet en sista gång. Skolan hade börjat och semestern var slut för våra släktingar, så det var bara vår "lilla" familj som åkte till den fina stranden vid Maria Farinha. Det var nästan folktomt, men några fiskare var i gång. Det var spännande att se hur man lade ut nät i det grunda vattnet.

Männen drar i varsin ände ihop nätet till en cirkel. Innan den slöts skrämde fiskaren i båten in fiskarna i fållan genom att drämma sin stör i vattnet några gånger.

Det var enda gången vi var på en strand med solstolar, parasoll och servering. Stranden är inmutad av små barer. Där man väljer att sätta sig förväntas man också köpa dricka och lunch. Parasoll och solstolar lånar man gratis. Har man tur har baren också en dusch med sötvatten.

Stranden hade fått så vackra mönster, som fick mig att associera till pappersmarmorering. Christina på Stribergsstation har skrivit så fina inlägg om Ebru-tekniken.

Fiskarna började vittja sina nät.

Nando har inget emot att bli svalkad.
...och han hade gärna smakat några droppar om han fått. Men än så länge har han bara fått bröstmjölk, så praktiskt och bra när man reser med barn.

Vi vuxna delade på denna läckra fisk.

Ett par grabbar kom kämpandes med något från havet. Jag hade tittat länge på dem, från att de syntes som små prickar långt ute. Det blev ett långt mörkt spår efter dem i vattnet. Nu började vi kunna se vad det var de hittat.

Jag undrar vad de ska ha däcket till.

Äntligen fick jag vara mormor utan konkurrens från alla kusiner och fastrar och farbröder. Lisa och Junior tog första doppet. Det mörka partiet i vattnet närmast stranden är "Sargasso". Vattenväxter som driver omkring i havet. Den här dagen var havet i det närmaste kroppstempererat. När man vadade genom sargassobältet brände man sig nästan.

På baren tog man sig siesta. Jag var så förundrad över att alla brassar har så rena fötter. Även de som inte traskar omkring på sandstränder hela dagarna.

När vi kom hem till Jardim Paulista tyckte jag synd om killen som skottade av lastbilslasset för hand i stekande hetta. Den äldre mannen framför lastbilen har Marcelo kört till sjukhuset flera gånger när han fått hjärtstopp.
I nästa inlägg ska ni få se vad som finns bakom muren vid huset med den vackra kakelväggen i bakgrunden.

3 kommentarer:

Lisa sa...

Jag vet vad som finns bakom muren :) Vi var där idag igen! Kramar!!!

Karin på FOX sa...

Fusk!

Eva H-höjden sa...

Tack för ännu en fantastisk bildserie!