Å vad jag blir glad

Vilken morgon! Så skönt att kunna bestämma över sin arbetstid och ta en extra lång morgontur på isen innan vi tar tåget till stan. Det gäller att ta vara på de här fina vinterdagarna och suga i sig ljuset.

 Springa, springa. Idag hade vi hela isen för oss själva, Ylle och jag.

 Hararna har kalasat på kvistar i strandkanten.










Fin spårsnö efter gårdagens snödrev.

Tandtroll

Idag har jag varit hos tandläkaren. Det är ju inget man längtar efter precis. För ett och ett halvt år sedan tappade jag en plomb. Jag minns när det var, eftersom jag var i Göteborg för bokmässan. På spårvagnen på väg till Opals förlagsfest på Ostindienfararen Göteborg knäppte det till och plomben lossnade. Jag tänkte nog gå och fixa tanden när jag kom hem igen, men sen kom annat emellan och så har tiden gått. Det var med stor vånda jag idag satte mig i tandläkarstolen. Men jag hade inte behövt oroa mig. Tanden blev lagad snabbt och smärtfritt och inga andra hål hade jag. Hurra!

Bilden då... Jo, när jag var barn hade min mamma satt upp ett foto på en balinesisk dansmask i köksskåpet där hon förvarade sitt godis. För det mesta var det bara ett paket TOY, men ack så eftertraktat för en godissugen unge. Hon förklarade att det var ett tandtroll på bilden. Karius och Baktus är menlösa figurer i jämförelse med det här trollet. Jag vågade knappt glänta på dörren.

Vinterflyg

 Nånting hände nere på isen. Vi blev förstås nyfikna och sällade oss till skaran åskådare.

 Två skärmflygare med paramotor höll just på att starta. När vi kom hem läste jag på nätet att man kan flyga upp till tre timmar med tio liters bränsle. Bra om vinden är svag. Man kan starta och landa på ganska små ytor.

 Vi höll oss nere på isen. Alldeles lagom tunt snötäcke för att ge lite fäste när man går och vagnen rullade på bra. För några veckor sedan hade vi behövt pulsa med snö över knäna. Ylle nästan försvann i snön.

 Så här på söndagen när sjön är full av skridskoåkare och andra promenadhundar får Ylle gå med spårlina för säkerhets skull.

 Fågeltornet ute vid Lennartsnäs inramat av frostiga ekar.

Mitt drömhus. Det har jag tittat längtansfyllt på sedan vi flyttade till Kungsängen 1983.

Tillbaka till startpunkten

 För lite mer än ett år sedan gjorde jag mitt första vingliga blogginlägg, som strax följdes av några lite mer sansade. Då var jag på keramikkurs hos Christinas granne Bi i Striberg tillsammans med några av Christinas bloggvänner.
I fredags träffades vi igen, Chris, Kesu, Lisette, jag och nu också Mian, med planer på en helg av spel och dobbel. Rustade med Dominospel och Backgammon belägrade vi Stribergs station. Men tiden flög så fort, vi hade så mycket att språka om och pysslade med matlagning och njutande .... så först när det var en dryg timma kvar tills vi skulle ta bussen hem på söndagseftermiddagen, kom spelen fram. Oj vart tog helgen vägen?

Vi hann i alla fall med ett besök hos Bi i keramikverkstan. Nu längtar jag efter att sätta händerna i lera igen.

 De här underbara små gnomerna fångade mig. Så snart tjälen går ur marken får fyra stycken flytta ut i min trädgård.

Detta kunde vi läsa om dem på en skylt intill:
"Gnomerna är ett extremt kortväxt och grovhugget folk. De saknar helt hårväxt, men har i gengäld ett pannben hårdare än stål, en enastående fysik och en hud kraftigare än trollens."

Stationens pälstjejer förhöjde stämningen med sina väna väsen. Jag blev grundligt pussad av en svansviftande Poppy och en brett leende Gaia när jag vaknade i den breda järnsängen om morgonen.

Snölek

 När första tövädret kom för en vecka sedan kliade det i fingrarna på mina barn. Att vi inte skottat bort snön på altanen på hela vintern gjorde det hela roligare.

 Lisa hade frusit in glassburkar med karamellfärgat vatten.

 Olle byggde en tjusig soffa. Ishotell i Kungsängen?

 Vår badbalja har vi tömt den här vintern. Det är nåt vajsing på cirkulationspumpen. Det tunga snötäcket har fått det förut toppiga kapellet att säcka ihop. Mittpinnen som ska hålla det uppe sticker fram som ett periskop ur snön. Grillen har fått en snöluva och väntar på våren. Komposthinken har inte kommit längre än till stolpen. Ingen har orkat pulsa ut till komposten med den... också den väntar på varmare tider.

 Nu är det tid för snölyktor.

Sedan töade det lite mer och allt blev trist och slaskigt och Lisas snölykta slokade, men nu har det kommit någon decimeter nysnö och  Lennart byggde vidare på den i går kväll. Det är kul att komma hem från jobbet mitt i natten när man möts av en sån fin lykta.

Vi ses igen, La Gomera

 Hemma igen i snöiga Sverige, tittar jag på mina sista La Gomera-bilder. Det känns lite overkligt och väldigt avlägset.
Sista "hela" dagen hade vi bestämt oss för att försöka nå ända fram till vattenfallet vi tänkt gå till på vår första vandrardag. På väg ut träffade vi vår hyresvärd, som uppskattade våra vandrarstavar. Hon tog fram en "riktig" La Gomera-stav och demonstrerade med ett skutt hur de används. Staven liknar ett spjut med järnspets. Hennes farfar hade använt sig av en sån när han skulle ta sig fram i bergen. Numera är det ingen som har den rätta tekniken, hävdade hon. Hennes farfar kunde ta sig nerför berget på fem minuter om det knep.
Hotellhunden Pancho svansar omkring oss. Han kom gärna in till vår lägenhet. Jag hade glömt tömma fickorna på min jacka innan jag lämnade Sverige och hundgodiset var populärt.

 Nu var vi bättre förberedda än första gången och hittade snabbt rätta stigen.Vi mötte ett bräkande litet får som konverserade med ett gäng instängda kamrater.


Vattenfallet var värt vår ansträngning. Det tog oss närmare två timmar att nå dit. Vattnet var iskallt. Mina ben domnade strax och jag avstod från doppet jag tänkt ta.

 En paradisisk plats... med fikonlöv och frid.

I backen ner till staden passerade vi ett flertal bananodlingar. Klasarna är redan paketerade till skydd mot insekter.

 Här packas klasar på löpande band. Jag blev utskälld och informerad om att fotografering var strängeligen förbjuden. Undrar varför?

 Hemresedagen var havet lugnt när vi traskade mot hamnen. Då hade vi kunnat bada vid kullerstensstranden om vi haft tid. Tidigare under veckan hade vågorna kastat sig mot betongmuren och stänkt ner oss där vi gick på vägen. En morgon var vägen full av kullersten som slungats upp av vågorna.

 Vi stannade en sista gång vid monumentet över öns frihetshjälte Hautacuperche. Han ledde ett uppror mot de spanska erövrarna 1488. Statyn sattes upp 2007. Under Francotiden hade det givetvis varit otänkbart med ett sådant monument.

 Som tur var för oss, hade färjelinjen återupptagits igen. Den hade ju lagts ner vid nyår och vi hade haft mycket besvär att få besked om hur vi skulle ta oss hem. Nu gick den enligt tidtabell, men till dubbla priset.

 Den här gubben fick mig att tänka på Hemingway.

Medresenärer på Tenerifes södra flygplats. Woody från Toy Story var också ute och reste.

Idag mötte vi djur

 I morse ringde väckarklockan redan vid sextiden. Vi hade planerat en vandring efter guideboken och skulle ta bussen till startpunkten i Arure, några kilometer bort och 826 meter upp. Eftersom det är helg går det bara ett par bussar om dagen, så vi hade tänkt ta enda bussen tillbaka strax före 8 på kvällen från Chipude.
Det var en lätt sträcka genom jordbruksbygd. Alla vandringsleder följer de gamla stigar man använde förr, när fötter och åsnor var enda fortskaffningsmedel. Första etappen följde bergssidan i morgonskugga och lättande dimma genom en lummig skog. En trevlig väg i lätt uppförslut, som jag till och med tror Lennart skulle gå med glädje.

I Las Hayas möttes vi av tupparnas galande, getternas bräkande och den första häst jag sett på La Gomera. Det var en glad prick. Han uppskattade våra medhavda matsäcksmorötter.

Därifrån gick stigen neråt och sedan brant klättring upp, runt en hisnande vacker ravin, som inte gick att ge rättvisa åt på mina foton. Ni får åka dit och se själva helt enkelt.

 Nästa by heter Las Hayas. Den är känd för sina krukmakerier. Vi besökte ett par av dem, men det är inte rätt tillfälle att köpa keramik när man är ute och vandrar. Vi pratade med en trevlig gumma som satt och justerade en kruka. Hon tummade krukor i gamla modeller som hade känsla av stenåldershusgeråd. Jag gillade dem mycket. Hon visade stolt ett uppslag i en äldre bok om konsthantverk från Kanarieöarna. Där finns ett bilduppslag där hennes mamma visar steg för steg hur det går till. Hon arbetade på golvet.
Jag hade väldigt gärna köpt en bytta, men vågade inte, för vid det laget hade vi ändrat oss om rutten och bestämt oss för att gå den branta vägen ner till Valle Gran Rey i stället för att vänta i många timmar på en osäker kvällsbuss.

När vi berättade det för henne föreslog hon att vi skulle köpa varsin vandrarstav i stället. Det gjorde vi och det är jag väldigt tacksam för, för de behövdes!

 På väg ut genom byn såg vi ett stort vedupplag. Kerstin trodde att de behövde ved för att värma husen om vinternätterna, men snart såg vi keramikugnarna och förstod att veden var ämnad till dem.

 Sedan mötte vi en bonde med sin stav och hund som var på väg att se till fåren. En hel liten flock hundar ville följa med, men han motade undan alla utom en.

 De tog ingen som helst notis om oss. Här går ju vandrare stup i ett.

 När vi kommit ner en bit såg vi ett gäng får. Nu förstod jag varför gräset utmed alla vandringsleder ser så välansat ut. Får och getter traskar överallt, på de mest otillgängliga ställen.

 Vägen ner var bitvis väldigt brant och på en del ställen hade det rasat stenar uppifrån.

 Här kom våra käppar väl till pass.

Ända dit ner till havet skulle vi. Skönt att kunna ta det i egen takt och slippa en stressande vandrargrupp.

Efter regnen är vägen bitvis slipprig och blöt. Det droppar från sprickor i berget och vägen blir en bäckfåra.

Här ser man hur vägen går på skrå.

Blomsäsongen har knappt börjat. Om en månad är det blommor överallt

Oftast hör vi bara när ödlorna pilar undan, men ibland har man tur och får se dem.

Några sicksack-krökar ner, träffar vi två andra bönder. De har skördat jams. Vi frågar och de berättar. Nu tar de en paus och röker en cigg innan de vandrar ner till byn samma väg som vi.

Efter nästa krök dyker en glad hund upp bland snåren.

Först ser det ut som en Lagotto, men det är antagligen en Perro de Agua Español.



Den är ute i mycket viktiga ärenden förstår vi och den har inte tid med turister. Snart är vi nere bland de första husen i byn.

Det ska pinkas in revir.

Katten får också vara ifred.

In i varje gränd försvinner hunden.

Snart är han ikapp oss igen men vi tappar honom strax ur sikte.











Nere på landsvägen möter vi en annan Perro, som vilar i gräset medan matte rensar i landen och husse tittar på. Här får vi äntligen byta några ord med en avlägsen släkting till Ylle. Han är ingen riktig vattenhund säger hussen. "Es un Perro de Aguadiente"

I en liten trädgård ser vi en avlägsen släkting till Fox Magiska Adventskalender. Ett helt litet landskap med kanal, broar, hagar, hus, djur och människovarelser. Bilden visar bara en bråkdel av allt.

Man kan hoppas att taket på detta hus är starkt. Antagligen är huset en tillbyggd grotta.

Husen i den här delen av byn kan man bara nå via smala gränder med trappor. Då är det finurligt att fixa en linbana till byggmaterialet.
Kerstin gissade att pianon är ovanliga i denna stadsdel

I kyrkan Eremita de los Reyes fejar damerna för fullt. Helgonen böjer sig ur sina ramar och kontrollerar att det blir rent.













Hemma i stan har havet lugnat sig något. Idag letar surfarna vågor och har publik på torget med alla uteserveringar.