Illuster samling

Klubb Annette hade på onsdagskvällen sin andra sammankomst på Blecktornskällaren på Söder i Stockholm. Idel ädla illustratörer och dess stödtrupper från Illustratörcentrum och föreningen Svenska Tecknare. Här kommer några stämningsbilder:

Från vänster: Fibben Hald, välkänd illustratör, som bland mycket annat illustrerat många av Lennart Helsings böcker och många känner säkert igen hans bilder till dagsverser efter många års tecknande i marginalen för Svenska Dagbladet. Annette Hallén, Illustratörcentrums klippa, nu pensionär och huvudperson i samlingen. Anna Bengtsson, barnboksillustratör som också skriver egna böcker... har även gjort tecknad film. Margareta Rudebäck, illustratör och mångårig medarbetare på Illustratörcentrums hemsida. Dick Schyberg, journalist och tidningen Tecknarens redaktör.

Jane Bark, tjusig som alltid. Hon är en av Sveriges mest välkända illustratörer från modereportage, reklam och tidningar. Hon jobbar fortfarande med en illustration i veckan för tidningen Fokus, där hon gör porträtt till veckans intervju.
I bakgrunden är Ola Lindahl, tecknare och animatör, i samtal med Owe Gustafsson som alla känner igen från teckningarna till "Fem myror är fler än fyra elefanter".

Gunilla Kvarnström, barnboksillustratör och initiativtagare till våra träffar, lyssnar på Magnus Bard, som bland annat är underfundig kommenterande tecknare till DNs ledarsida. Till vänster i bakgrunden skymtar Ann-Christin Reybekiel erfaren formgivare och illustratör samt matte till hunden Trollet, som har en egen facebooksida.

Fibben och Jane pratar om vad man ska göra av alla bilder som samlats genom åren. Fibben hotar med att bränna hela rasket. Det vore ju KATASTROF. Dick Schyberg föreslår att Fibben ska ta kontakt med Kungliga Biblioteket, det är ju en kulturskatt av originalteckningar han har.

Här berättar Svenska Tecknares förre ordförande Leif Eriksson om faran med att ha långa skosnören, när man med händerna fulla och med ryggsäck på ryggen skyndar mot spårvagnen. Det kan resultera i ambulansfärd och tråckelstygn i ansiktet. Ingse Ellesen fyller på med berättelsen om när hennes cykels ringklockelock oförklarligt hakade fast i något och flög iväg som en projektil för att landa på en skåpbils framruta. Chauffören tvärstannade, klev ur och spände alla sina muskler och spanade ilsket efter förövaren.... men åt ett helt annat håll än Ingse. På darriga ben gick hon fram till mannen och förklarade missödet - då slappnade han av och sa att det nog inte var någon fara - han hade trott att det var några "ungdjävlar" som kastat sten. Charlie Norrman ökar dramatiken med sina fantastiska cykelhistorier. Där tappas det pedaler och styren lossnar under färd nerför Götgatsbacken i rusningstid. Det är ett under att han sitter här och sitter.

Lena Andersson, Tecknarens förra redaktör, journalist och författare till böckerna "Var det bra så?" och "Du är alltså svensk?" m.fl. samt flerfaldig sommarpratare, här i djup diskussion med Magnus Bard.

Owe Gustafsson tackar för en god kväll. Jag håller med - det får gärna bli fler träffar med Annettes vänner.

Malte möter Ängel

Miras Mirakel har idag ett vackert inlägg om vildsvinet och ödlan. Det påminde mig om en bok jag illustrerade för några år sedan. Maria Hellstadius Wibergs "Malte möter Ängel - en majkväll på Millesgården". Jag dök ner i min bildlåda för att leta upp vildsvinsbilden. Hittade den inte... väldigt få bilder från boken finns kvar. Flera har sålts på en utställning och spridits för vinden. Och det här var innan jag börjat skanna mina bilder själv. Men jag hittade en CD med några få av dem, som blivit vykort.

Boken handlar om en liten kille som kommer till Millesgården efter stängningsdags. Ängel hör hans knackning och öppnar, trots att alla skulpturerna har ledigt vid den tiden.

Maria Wiberg Hellstadius arbetade som konstpedagog på muséet och brukade ta hand om barngrupper. Hon vet vad barnen tycker är spännande att se. När vi jobbade med boken gick min yngsta dotter Maya i mellanstadiet. Jag tog med klassen till en av Marias visningar för att få barnkänsla i bilderna. Sen gick jag förstås dit många gånger ensam också, för att teckna och fotografera.

Det här är en bit av omslagsbilden. Jag hade en av våra grannpojkar, Mattias, i huvet som modell till pojken. Han ställde villigt upp på natt bli fotograferad medan han lekte hemma på gården. Sedan fick han en bok för besväret.

Här är ett av vildsvinen. Det är svinet med skalbaggen. Ödlan finns också med i boken, men den bilden hittar jag inte.

Som ni kan se på Miras foto av ödlan har den ofta blivit smekt, så som Malte gör här.


Malte och ängel går på djurjakt runt om på Millesgården. Malte blir orolig att han varit borta för länge. Då går de till Ängels kollega som sitter och kliar ett myggbett vid fontänen, han har nämligen klocka.
Europa och tjuren finns ute i parken också.
Ängel är bussig att flyga hem den trötte Malte och hans cykel.

Boken går fortfarande att köpa på Millesgården, eller från deras webshop. 140 kr kostar den.

Villovägar

Ylle har haft tråkigt. Jag bara jobbar och jobbar. Till sist lät jag mig övertalas till en lunchutflykt. Även jag behövde lite miljöombyte. Vi for runt och letade efter ett gatukök... Hittade inget som såg lockande och hundvänligt ut och vi körde kring Linköping i allt vidare cirklar. Till sist hamnade vi ända bort i Malmslätt. Där finns detta märkliga stationshus. Numera lampbutik. Jag passade på att handla lampskärmar och en skomakarlampa.

Så väldigt vackert man byggde förr. Ett kinesiskt muminhus... Jag ser framför mig hur människorna kurade under taket vid regn medan de väntade på tåget.

Irriterande klotter. När mina barn var i klotteråldern hamrade jag i dem att aldrig måla på vackra gamla fasader. Det tror jag de lydde.
Så många fina detaljer. Dörrarnas plåtskoning med nitar i mönster gör mig glad.

Vi hittade en korvkiosk alldeles intill stationen och satte oss i gräset.

Promenaden tog vi kring Valla gård. Ett friluftsmuseum i utkanten av Linköping. Ylle var nöjd.

Stugan bakom muren heter Östra Torp och är hitflyttad från Rystad. De breda vindskivorna berättar att huset haft torvtak. Jag läser på en skylt att timret i stugans äldsta del fälldes 1661. Det gör det till ett av Östergötlands äldsta bevarade hus i trä.

Salen byggdes till under tidigt 1700-tal och målningarna i taket är bland de äldst bevarade i ett hus av det här slaget.
Den gamla mullbrädan grinar vänligt med sin vassa tandrad.

Stugan visar hur familjen Sofia och August Johansson hade det på 1880-talet. Många av deras möbler står kvar än idag. Sofia Eriksdotter var född i Kimstad 1835 och August Johansson, Gråbonn kallad, för den omålade stugans skull, var född i Rystad 1836.
Boden har flyttats med stugan och är en utkragad tvåvåningsbod byggd under tidigt 1700-tal.

Tvärs över gårdsplanen ligger Mjellerumsgården. Den är hitflyttad från Kisatrakten. En av mina svägerskor har förfäder som ägt gården. Den byggdes under 1700-talet. I hallen finns en inskription daterad 1772. År 1873 köpte Carl Johan Jacobsson och hans far Jacob Germund Johansson Mjellerumsgården av fanjunkaren Gyllenhammar. C J Jacobsson hade 1863 gift sig med Clara Mathilda Carlsdotter. Hon kom från Bänarp i Norra Vi och kallades tack vare sin skönhet för "Ydres ros". Clara Jacobsson skadade sig i höften när hon halkade, och fick då en obotlig benröta. Hon avled 1877 till följd av detta. C J Jacobsson avled 1915.

Ylle inspekterar en ventil från huvudvattenledningen i Kaserngatan - Drabantgatan från 1950-talet. Hon trodde först det var en Agilitytunnel och sprang glatt fram och tittade in i röret, men det var stopp i mitten. Som klättersak dög den bättre.


Odalsmannens Museum var tyvärr stängt för säsongen.


Bonn själv var lika glad ändå.

Hans gamla Oliver-traktor vilar i gräset.

... nån slags väghyvel? Fabrikat: MunkTell.


Inbjudande grind vid allén till Valla Gård.

Min syster är numera väldigt vältalig, men det dröjde ett tag innan hon sa sitt första begripliga ord. Det var sommaren då hon var två och ett halvt år. Då tittade hon enligt min mor upp i skyn och sa: Hämlä blä, vilket betydde himlen är blå. Ett par dagar senare sa hon nästa begripliga ord: Tottohästabro. Det är just en sådan som den nedanstående bilden visar.
Ankorna skrattar åt Ylle, som snopet hindrades av Gunnebostängsel när hon ville jaga dem.

Bakom ett annat staket flirtar geten med oss.

Hennes getkollega blir kliad i pannan av en dam som hittat en praktisk kliarpinne.

Sen gick vi hem och det gjorde getterna också.

Vingtomten

Skaffaren efterlyste något från Esters tid på Saab i sin kommentar till min Linköpingspromenad. Jag hittade en Vingtomten från 1949 bland sakerna i huset. Det var en tidning i Blandar-format som några SAABare gjorde till varje jul. Ester och de andra från tecknaravdelningen stod för tecknandet, men även lustigkurrar från andra avdelningar var med. Också min pappa bidrog med ett antal karikatyrer. Tyvärr finns inte många signaturer, men en del teckningar kan jag härleda till upphovsmännen med hjälp av tecknarstilen.


Här har Ester varit framme. Hon har använt sig själv som modell.


Så här skildras ritkontoret. Smått rasistiskt i våra ögon, men på den tiden var det nog bara oskyldigt kul.


Tidsandan med tidsstudiemän och rationella lösningar kommer fram i följande bildsvit. Här känner jag igen Esters stil i rubriken. Men kanske har Tårtan gjort teckningarna...?







En fin serie utan ord om en arbetsdag för en tjänsteman på SAAB i Linköping:

Jag gissar att de hade väldigt kul när de knåpade ihop tidningen. Läsarna fnissade säkert också till de många porträtten av arbetskamrater.



Även SAAB i Trollhättan får vara med på ett hörn.


Testkörning i Halleberg:



Konstföreningen på SAAB var livaktig. Mina föräldrar vann många mer eller mindre fina konstverk vid det årliga konstlotteriet.


Kommentar till "den moderna konsten"


Ännu en blandarlik teckning. Den döda geten kommer igen här och var genom hela tidningen.


Jag går bet på den här rebusen. Någon annan som kan?

Geten igen. Jag har säkert hört om varför den finns med, men det har jag glömt. Tyvärr finns nog ingen kvar att fråga. Jag måste tyckt den var speciell, för när jag stickade min första tröja nån gång under gymnasietiden, stickade jag in den på bröstet. En av mina lärare kommenterade att tröjan var fin, men va' synd att geten hamnade uppochner! Jag svarade sårat: Ser du inte att den är död?


Här skojar man lite om direktören. Vid den tiden Ragnar Wahrgren. Notisen i hörnet kommer från tidningen Östgöten. "Hans villa på Hejdegatan 3 håller nämligen på att skakas sönder av den otillbörligt stora hastighet varvid bussarna kör förbi villan vid passerandet av korsningen mellan Hejdegatan och Nattstuvugatan."

Här har man hittat en genialisk lösning på problemet.