Somt kommer till användning

Ett blogginlägg av Lisa på "Nästan & Klart" påminde mig om en artikel jag läste häromdagen i en av tidningarna vi hittat i föräldrarnas hus. Det fanns heminredningstidningar även på 50-talet även om de inte var så färgglatt flashiga som dem som översvämmar matbutikernas ögongodis-tidningshyllor nuförtiden. Då innehöll tidningarna mer att läsa. Nu blir jag mest irriterad över den pliktskyldiga intetsägande, felstavade, särskrivna, slarviga texten i den här kategorin tidningar.
Och vilka fina illustrationer! Tyvärr hittar jag ingen byline med illustratörens namn... det var de slarviga med då. Artikelförfattaren finns förstås angiven: Ann-Marie Lagercrantz.

Kul att läsa bildtexten: "Stolparaden, på sista rastplatsen innan soptippen, talar sitt eget språk om moderna nycker. Om tjugo år står måhända våra 50-talsstolar på detta möblernas ålderdomshem."
De skulle bara vetat hur eftertraktade de skulle bli så småningom. Jag är jätteglad att stolarna från Tårtans och Britas hem, som Lisa berättar om i sitt inlägg, hamnar i ett väl bevarat 50-talskök i ett K-märkt 50-talshus.

Nu börjar det roliga

Äntligen målardags! Det är mycket roligare än att tömma vindar och packa i kartonger. Så här såg min hand ut efter några timmars rollande.

I en "Villatidskriften HEM i Sverige" från 1957 hittade jag följande annons.

... hm, varför skulle jag låta min karl göra det roligaste jobbet. Han trivs bättre i trädgårn.
Och nu har han förresten åkt hem till Kungsängen.

När min morfar dog 1960, flyttade min mormor hem till oss. Hon fick dela rum med mig, medan min syster fick eget krypin i klädvårdsskrubben. Men strax byggdes det till två sovrum. Väggar vreds och det byggdes en gång mellan de två ursprungliga sovrummen till de två nya. Jag minns att jag blev skickad till tobaksaffären för att köpa för 50 öre snus till farbrorn som grävde grunden (med spade). Någon gång på 70-talet lät mina föräldrar måla om några rum. Då sattes sprillans modern juteväv upp i gången och golvsocklarna målades bruna med plastfärg. Hugaligen vad mörkt det blev. Nu äntligen målar jag in lite ljus.

Den mörka randen sitter i schnauzerhöjd. Våra hundar använde den sträva juteväven som kliarverktyg.

Margareta städar vidare. Så småningom ska jag bättra på den vita färgen på öppna spisen.

Middagspaus

Inte bara jobb. Kerstins kompis Margareta har kommit som en räddande ängel från Schweiz. I tre dagar har hon jobbat som en igel. Tvättat skåp och snickerier och släpat ris och nedhuggna träd. I går var hon utpumpad och kände av ryggen. Så idag fick hon en ledig dag på landet i ensamhet. Middagen blev efter hennes önskemål. Hon äter inte annat kött är lamm och fågel. I undantagsfall nötkött. Nu lagade hon till en underbar middag.Tärnat fårkött. Skulle varit innanlår, men blev lammstek i brist på annat.
Först fräste hon ingefära och vitlök en smula, sen la hon i köttet. När allt var stekt spädde hon med rödvin, soja och vatten och lät puttra lite. Kryddade med bl.a. rosmarin. Fantastiskt gott! Till det åt vi Tahina-sås med vitlök, Tahina och vatten, Basmatiris och en sallad, med rivna morötter och körsbärstomater som grund - och med de kryddor vi hade i landet, mest citrontimjan, gräslök, persilja och citronmeliss... och köpe-basilika. Det har inte blivit mycket odlande denna sommar:(

Skål!

Nu har vi fått en deadline för röjningsjobbet. Den 8:e september kommer mäklaren och fotograferar. Innan dess måste vi ha målat det vi ska och HOPPAS att vi hittar en golvfirma som kan fixa den inkissade parketten till dess.

Morgondimma

Så här vackert var det vid femtiden i morse, när jag skulle skjutsa min syster till bussen.

Sjön ligger spegelblank och undrar varför vi aldrig kommer och fiskar kräftor.

Museijärnvägens sjömagasin drömmer om att en dag få bli en bastu.

Tillbaka från Björsäter hälsas jag av mina närmsta grannar. När jag sen satt i köket för att äta frukost hörde jag deras rofyllda mumsande.

Vindsröjning

Chefen tror att jag jobbar, men jag snikar till mig några minuter att rapportera på bloggen. Jag är dålig på att kommentera era inlägg och svara på era kommentarer här, för internet är långsamt och jag har kort tid på mig.
Nu har vi tömt vinden i föräldrarnas hus. Igår hittade vi några sparade alster som måste förevigas innan vi körde till sopstationen. Först en rullgardin, typiskt 70-talsaktig. Den var en skoluppgift under mitt år som Estet-student på Kjesäters Folkhögskola 1974. Hemsk. Jag använde den aldrig. Men huvudfotingen använder jag fortfarande som signatur i brev.

Nu kommer en rad med kulisser från min mellanstadietid. Roliga timmen. Mina kompisar och jag spelade olika små teaterstycken. Och la ner en himla massa tid på dekoren... för en enda föreställning. Vårt garage var dekorverkstad. Pappa Tårtan sponsrade med material och goda tekniska råd.

Fnissar åt den halvt hängda hunden, bunden vid bageriets dörr. Modell var vår svarta dvärgschnauzer Basta.

Här kommer en tekniskt mer avancerad kuliss. Riktiga gångjärn till dörren.

Interiören till tågkupén var ännu mer avancerad ursprungligen. Rullen med det "rörliga" landskapet utanför fönstret hittade jag inte.

Här är en fängelsecell enligt vår barnsliga fantasi. Pjäserna de figurerade i har jag alldeles glömt, men jag tror flera kom från en bok med dramatiseringar av Astrid Lindgrens böcker.

En detalj ur fängelsedekoren. När var det Per Oscarsson strippade i Hylands hörna?

Här är den kuliss som gav mig idéen till våra. Storasyster spelade också teater i skolan. Hon tror det var Rödluvan och vargen.

Här är en annan konstnärlig och dessutom spirande politisk sak från kanske sjätte klass. Min kompis Torbjörn, vars mamma jag bloggade om här, var idésprutan och jag den praktiska verkställaren. Det var när debatten om miljöförstöringen började bli aktuell. Sopmonstret är lite skamfilat och många vidhängande detaljer har ramlat bort. Slangen ur rumpan tömde lort i en hink med lervatten. Skapelsen fick något slags hederspris och blev utställd på Länsmuséet i Linköping. Vi gick dit varje dag för att röra om i hinken, för den eländiga leran sjönk ju till botten.

Ditt och datt

Nu har vi jobbat långa dagar i flera veckor med att rensa föräldrarnas hus. Jag har varit den som hållit reda på pauserna och hävdat att vi måste ha lunch. Min syster driver på arbetet. Hygglig ansvarsfördelning....
Men efter ett tag kände jag mig så pressad att jag krävde en dags ledigt för att överleva.

Den dagen ägnade jag taket i köket till vårt torp. För några år sen limfärgade vi det. Men det visade sig vara svårare än vi tänkt. Antagligen skulle vi patenterat med ett lager oljefärg innan. Så här ser det ut. Flagor trillar ner i frukostyoghurten.
Nu tvättar jag bort det mesta av limfärgen. Resultatet blir hyfsat, som laserat. Skönt att slippa drället i alla fall. Och ett bra, hjärndött, meditativt alternativ till vårt krävande röjningsarbete i föräldrarnas hus.


Eva i Hammarbyhöjden ville se en tapetbild. Här kommer den. Jag gillade den underliggande tapeten bättre. Det var en Josef Frank-tapet med tulpaner. Pappa Tårta har målat tavlan. Det är ett motiv från kibbutz Ein Harod i Israel, där min syster jobbade på 70-talet.

Alla saker... Bloggvännen Lisette manar oss att spara. Och vi gör så gott vi kan. Självklart sparar vi min favoritleksak. Klossvagnen. Min pappa Tårta fixade klossar i halv tegelstensstorlek. Helt fantastiska att bygga torn med. Ända till taket... och sedan krascha med buller och bång. De blev också mina barns favoritleksak hos mormor och morfar.
Snart är det Krumelurens tur!


Min käre make hjälper oss (förutom att röja i Tårtas trädgård) också att ta paus.
Man blir rätt trött efter att hiva ner från vindar och sortera: auktion, spara, myrorna.

Han hade fått syn på att en ungdomskompis spelade teater i närheten.

Så i lördags for vi till Norsholm för att se "Den jäktade".

Kompisen Robban blev som jäktad lite suddig.

Vi satt på bästa platserna och njöt av föreställningen.

Förutom att fixa trädgården och föreslå underhållande avbrott, räddar Lennart också en hel del saker från förintelse. Nu kräver han att få gå igenom sopsäckar och Myrorpåsar. Där hittar han en hel del. Här tex. Små foton som vi inte sett i brådskan. Min mamma Brita med katten Snurran på magen i deras hem på Snickargatan.

...och samma mamma på jobbet som labbassistent på Saab i Linköping på 40-talet. Foton jag aldrig sett tidigare,

Saker, saker och saker

Vi fortsätter vårt idoga arbete med sakerna i våra föräldrars hus. Ibland hittar vi märkliga ting. Den här plastgrejen omsorgsfullt instoppad i ett skåp satte myror i huvudet på oss.

Till sist gissade vi på limpbärare.

Men när vi vred och vände på den kunde vi läsa "Cariolier" ingjutet så prydligt....

... och så Tupper Corporation. Jag har varit på två Tupperware-parties i mitt liv. Båda gångerna avslutades tillställningen med att man fick gissa funktionen på märkliga små plastsaker. Den som gissade rätt fick behålla grejen. Kanske var detta någon sådan pryl?
Nu när jag satte mig vid datorn googlade jag mig fram till att det är en sak att bära ett antal Tupperwareburkar med. När gör man någonsin det? Och varför sparas sånt?


Nu har det blivit dags att köra det första lasset till auktionskammaren. I sista stund innan vi stängde kartongerna kom min yngsta dotter och hennes kille för att se vad de ville ha av alla grejer. Mina två äldsta barn har redan varit här. Lisa fick ihop en bra hög, men Olle ville bara ha de musikinstrument vi hittade. Det här paret med sin pyttelilla etta är också återhållsamma i sina önskemål.
Jag är lite som Olle och plockar bara sånt som hör till mina intressen... dvs det mesta av verktyg, läderhantverksgrejer, Tårtas penslar, hans och vännernas skisser och teckningar. (Tavlorna får vi slåss om min syster och jag.) Många saker åker i sopsäckar. Man blir som trött och blind. Idag var Lennart med till sopstation för första gången och råkade öppna en säck innan den for ner i containern. Det blev mycket som räddades ur förintelsen och bannor till mig. Han är oxe, liksom äldsta dottern Lisa. De har lite mer känsla för ting än såna där skorpioner som jag.

Bland allt skrot vi hittar finns också sånt som är något att ha. Här till exempel dök en för mig okänd Rörstrandsservis upp, långt undanstoppad i ett skåp. Min mamma pratade alltid om vilken fin auktion vi kunde göra av alla deras grejer. Jag som alltid tyckt det mest var bråte börjar tro att hon hade rätt. Tyvärr kan hon ju inte vara med om det roliga. Hon älskade auktioner. Många saker vi hittat på deras vindar har fortfarande auktionsfirmans små nummeretiketter på sig.

Huset i sig bär många minnen för oss och mina barn. Det dröjde mellan renoveringarna här och i köket finns såklart alla streck från barnbarnens höjd över havet. Min systers och mina streck målades över nån gång i början av sextiotalet.

Förra veckan var Krumeluren här och mättes. Han var då en centimeter högre än vår framlidna setter Pazer när han var som högst.

Här kan vi se gamm-schnauzern Muffas tillväxt. Hon som slutade sina dagar i våras 16 år gammal.

Även Johan, ett av våra marsvin, som faktiskt föddes ett jullov när vi var hos mormor och morfar, finns uppmätt. Som mest hade vi samtidigt 14 marsvin, innan vi fick stopp på eländet och lyckades sälja av till en mindre nogräknad zoo-affär i Linköping. Men av alla våra marsvin var Johan den mest personliga.

Min mamma var underbar med barn. Hon jobbade många år på dagis. Hon var en sån person som tog vara på barnens initiativ och fantasi. Jag minns att de en gång byggde en myrstack inne på hennes dagis, till den övriga personalens förfäran. Mina två äldsta barn fick all hennes uppmärksamhet och har många goa minnen. När min yngsta kom, hade hon börjat få de första symptomen på Alzheimer och börjat bli lite konstig, men även hon har några lyckliga minnen av sin roliga mormor. Skylten till Cirkus Lejonet sitter kvar i köket.

Catwalk i röran. Storasyster har hittat något tjusigt från sextiotalet som hon fortfarande kommer i.
Ett tag tänkte vi ha loppis med en del av sakerna, men det orkar vi inte. Nu packar vi i banankartonger för att skeppa till auktion.

Omaka äggkoppar... och en praktisk sak som bär fyra ägg att stoppa i kokande vatten.

Min mammas husmorsambitioner visar sig här och där.

De flesta av våra barnkläder hade säkert sitt ursprung ur denna mönstersamling.

Pappa Tårta jobbade på Saab i Linköping. Här en oöppnad förpackning Saabtändsticksaskar. Kanske något för Saab-nördar?

Porslin med minnen. Men man kan inte spara på allt. Mycket är naggat, men auktionsfirman skickar vidare till Myrorna om det inte går att sälja.

Ängeln ser lika trött ut som jag känner mig.

Oj, de här skulle vi haft, utbrister det unga paret vi har här nu. En oöppnad förpackning...

.... tackkort för uppvaktning vid studentexamen.

Oooo va fiiin. Håller med.