Saker, saker och saker

Vi fortsätter vårt idoga arbete med sakerna i våra föräldrars hus. Ibland hittar vi märkliga ting. Den här plastgrejen omsorgsfullt instoppad i ett skåp satte myror i huvudet på oss.

Till sist gissade vi på limpbärare.

Men när vi vred och vände på den kunde vi läsa "Cariolier" ingjutet så prydligt....

... och så Tupper Corporation. Jag har varit på två Tupperware-parties i mitt liv. Båda gångerna avslutades tillställningen med att man fick gissa funktionen på märkliga små plastsaker. Den som gissade rätt fick behålla grejen. Kanske var detta någon sådan pryl?
Nu när jag satte mig vid datorn googlade jag mig fram till att det är en sak att bära ett antal Tupperwareburkar med. När gör man någonsin det? Och varför sparas sånt?


Nu har det blivit dags att köra det första lasset till auktionskammaren. I sista stund innan vi stängde kartongerna kom min yngsta dotter och hennes kille för att se vad de ville ha av alla grejer. Mina två äldsta barn har redan varit här. Lisa fick ihop en bra hög, men Olle ville bara ha de musikinstrument vi hittade. Det här paret med sin pyttelilla etta är också återhållsamma i sina önskemål.
Jag är lite som Olle och plockar bara sånt som hör till mina intressen... dvs det mesta av verktyg, läderhantverksgrejer, Tårtas penslar, hans och vännernas skisser och teckningar. (Tavlorna får vi slåss om min syster och jag.) Många saker åker i sopsäckar. Man blir som trött och blind. Idag var Lennart med till sopstation för första gången och råkade öppna en säck innan den for ner i containern. Det blev mycket som räddades ur förintelsen och bannor till mig. Han är oxe, liksom äldsta dottern Lisa. De har lite mer känsla för ting än såna där skorpioner som jag.

Bland allt skrot vi hittar finns också sånt som är något att ha. Här till exempel dök en för mig okänd Rörstrandsservis upp, långt undanstoppad i ett skåp. Min mamma pratade alltid om vilken fin auktion vi kunde göra av alla deras grejer. Jag som alltid tyckt det mest var bråte börjar tro att hon hade rätt. Tyvärr kan hon ju inte vara med om det roliga. Hon älskade auktioner. Många saker vi hittat på deras vindar har fortfarande auktionsfirmans små nummeretiketter på sig.

Huset i sig bär många minnen för oss och mina barn. Det dröjde mellan renoveringarna här och i köket finns såklart alla streck från barnbarnens höjd över havet. Min systers och mina streck målades över nån gång i början av sextiotalet.

Förra veckan var Krumeluren här och mättes. Han var då en centimeter högre än vår framlidna setter Pazer när han var som högst.

Här kan vi se gamm-schnauzern Muffas tillväxt. Hon som slutade sina dagar i våras 16 år gammal.

Även Johan, ett av våra marsvin, som faktiskt föddes ett jullov när vi var hos mormor och morfar, finns uppmätt. Som mest hade vi samtidigt 14 marsvin, innan vi fick stopp på eländet och lyckades sälja av till en mindre nogräknad zoo-affär i Linköping. Men av alla våra marsvin var Johan den mest personliga.

Min mamma var underbar med barn. Hon jobbade många år på dagis. Hon var en sån person som tog vara på barnens initiativ och fantasi. Jag minns att de en gång byggde en myrstack inne på hennes dagis, till den övriga personalens förfäran. Mina två äldsta barn fick all hennes uppmärksamhet och har många goa minnen. När min yngsta kom, hade hon börjat få de första symptomen på Alzheimer och börjat bli lite konstig, men även hon har några lyckliga minnen av sin roliga mormor. Skylten till Cirkus Lejonet sitter kvar i köket.

Catwalk i röran. Storasyster har hittat något tjusigt från sextiotalet som hon fortfarande kommer i.
Ett tag tänkte vi ha loppis med en del av sakerna, men det orkar vi inte. Nu packar vi i banankartonger för att skeppa till auktion.

Omaka äggkoppar... och en praktisk sak som bär fyra ägg att stoppa i kokande vatten.

Min mammas husmorsambitioner visar sig här och där.

De flesta av våra barnkläder hade säkert sitt ursprung ur denna mönstersamling.

Pappa Tårta jobbade på Saab i Linköping. Här en oöppnad förpackning Saabtändsticksaskar. Kanske något för Saab-nördar?

Porslin med minnen. Men man kan inte spara på allt. Mycket är naggat, men auktionsfirman skickar vidare till Myrorna om det inte går att sälja.

Ängeln ser lika trött ut som jag känner mig.

Oj, de här skulle vi haft, utbrister det unga paret vi har här nu. En oöppnad förpackning...

.... tackkort för uppvaktning vid studentexamen.

Oooo va fiiin. Håller med.